Jag & Han

Det är söndag och söndagar är synonyma med reflektion.
Det känns som om jag gått in i något slags balanserat skede i livet. Det började för nio månader sedan då min senaste relation avslutades. Den var oerhört stormig och krävande men också alldeles underbar. Till slut sög den musten ur mig och allt annat fick prio två. Naturligtvis fanns bara en utväg och där är jag nu.
Detta balanserade liv går mig dock på nerverna. Det är så behagligt att det är tråkigt. Kanske har jag en S/M-ådra i mig. Kanske mår jag som bäst när jag får lida lite. Kanske känner jag mig mer levande då.
Jag och Han har väldigt lite kontakt idag, vilket känns konstigt, men jag vågar helt enkelt inte. Är rädd för att jag, om jag skulle träffa Honom, skulle kasta allt och plåga mig själv lite extra. Vet helt enkelt inte vad jag känner och så länge jag inte träffar Honom riskerar jag ingenting. Så jag låter tiden gå och gå och gå tills jag känner mig på säker mark. Men kommer den dagen någonsin? Om vi inte ses lär jag ju heller inte veta.
Jag har inte ens bedövat mig med andra. Så himla moget av mig. Jag har lärt mig av mina många misstag.
Men när vet man att känslorna är borta om man aldrig ses?
När vet man att det är fritt fram?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.