missbruk – Sida 3 – Kim da Costa

Allmänt nöjd

05:30

God morgon.
Vi farbröder vaknar ofta runt 04. Det är nåt som kommer med åren. På ålderns höst har vi ingen tid att förlora, signalerar kroppen.

På väg till öppenvården. Vem behöver berusa sig när en är kär? Kärleken är den största (och farligaste) drogen. Ibland gör man galna saker.
Man kanske ger sig ut i snöstormen och tar sig till andra sidan stan för att lämna en kärleksgåva i någons brevlåda. Eller frångår alla sina principer och skaffar nya. Förlåter någonting egentligen oförlåtligt.
Ja, listan är lång på mer eller mindre tossiga upptåg.

Idag ska jag bara sprida positivitet omkring mig. Och värme och omtanke och kärleksfull inspiration.
Jag ska inte störa mig på öppenvårdens ociviliserade glappkäft. Jag kanske avbryter honom med insiktsfulla visdomsord. Jag kanske säger att om han är tyst ett tag så kanske han kan höra vad Skaparen försöker säga till honom.
Vi får se.

Det är tradigt Ukrainaväder utanför fönstret men i hjärtat skiner solen och i kalsipperna råder värmebölja med överraskande uppfriskande skurar. En blixt eller två en klarblå dag.

Önskar er en underbar, romantisk dag.
Tänk på att detta kan vara din eller din älskades sista dag, så gör nåt av vikt. Berätta för någon att h*n är älskad och värdefull. Berätta för dig själv att du är reko och hyvens och att du duger. I morgon kan det vara för sent.

Älska livet, dig själv och din nästa (dock ej bovar och banditer, terrorister, våldtäktsmänniskor, pedofiler, djurplågare, mobbare etc).

10:15

Min nya positiva livsattityd betalar redan av sig. En kurskamrat (tandlös före detta narkoman) sa just att jag ser tio år yngre ut än i fredags.
”Jag har rakat mig”, svarade jag med myndig stämma.
”Det är första gången jag ser Kim utan glasögon”, sa en annan. ”Ser bra ut, men ser du bra?”

Jag får mycket uppmärksamhet idag tack vare att jag bara sprider värme, kärlek och positivitet omkring mig.

(Och pga helgens tunga skönhetsregim inklusive skrubbande, ansiktsmasker, brun utan sol-kräm, upplyftande ögonbrynsplock och så vidare. Men det talar vi så klart tyst om. En man måste få ha sina hemligheter.)

14:25

Jistanes! Ännu mer positivitet kommer min väg idag tack vare att jag i morse bestämde mig för att enbart sända ut kärlek, värme och positiva vibbar under dagen.
Ena handledaren (rultig man, 40): ”Nu Kim när vi är ensamma så vill jag passa på att säga att härregu’ vilken skillnad det är på dig av idag jämfört med när du var på intervju här (inför öppenvården) för fem veckor sedan. Jag känner ett sånt hopp för människan när jag ser din förvandling. Du var så nere (och då hade jag ändå tagit mig upp en rejäl bit över vattenytan efter sex veckor på rehab) och nu… det liksom skiner om dig.”

”Nu blir jag lite tårögd. Tack så mycket.”
”Jag menar bara positivt.”
”Jag vet. Tack. Jag är en känslig man – vilket ju är roten till mina livsproblem. Tack.”

DET SKINER OM MIG! HÖRDE NI DET?

BONUS

Några finskspråkiga rader.

Kylläpä on tehty suomen kielestä turhan hankala. Ei ole ihme että suomalaiset ovat viisasta kansaa, kun kielenkin kanssa pitää jatkuvasti taistella.
Esimerkiksi sanat mato ja matto taipuvat eri tavalla.
MATTO ja MATOSTA mutta
MATO ja MADOSTA
Mistä ihmeestä se D nyt sinne yhtäkkiä ilmestyi ja miksi?

Ei ole mikään ihme että välillä on #HoonoSoomi
Onneksi tämä on kaksikielinen maa ja onneksi ruotsin kieli on loogisempi.

No niin kansalaiset ja medborgare, nyt pitää taas vähän saarnata käytöstavoistanne.
Jos kävelet hyvin laihalla suojatiellä ja tämä herra tulee vastaan ja pomppaisee kadulle jotta pääset rattaiden kanssa ohi, niin ei tarvitse välttämättä sanoa ”kiitos”, tai niiata tai kumarrella, eikä edes – jos olet herrasmies – tarvitse nostaa hattua.
Riittää jos millisekunnin verran katselet minuun päin ja nopsasti näytät ihan pienen hymyn. Sellainen hymy joka tarkoittaa ”kiitos, komea herrasmies, minä huomasin kauniin tekosi”.

Ellet tee tätä niin minusta tulee katkera ja ensi kerralla kun törmäämme niin todellakin TORMÄÄMME koska minä kävelen sitten suoraan eteenpäin ja SINÄ saat rattaiden kanssa pompahtaa kadulle, jotta MINÄ mahdun suojatielle.

Miksi niin monta ihmistä on aivan ilman normaaleja käytöstapoja? Joka helevetin päivä menee hermot teidän kanssa.
Käyttäytykää tai pysykää kotosalla!

Med facit i hand: 2018

Detta vidriga år blev en berg-och-dal-bana. Ja, det var vidrigt men visst fick även positiva överraskningar och roliga möten plats. Samt mitt livs viktigaste beslut. Här kommer en liten resumé (bättre sent än aldrig).

Året började med att jag mest umgicks med min dåvarande granndam. Vi skvallrade och spelade spel och åt en väldig massa vitlöksbröd.
Jag hjälpte henne mycket med sådant som hon p.g.a. sin sjukdom ej klarar av. Följde även med henne på läkarbesök och fungerade väl helt enkelt som en personlig assistent och god vän.

Det är roligt att jag blev så nära vän med en pensionär. Hon är ju rapp och rivig och svär som fan. Och har dessutom levat rätt mycket och har många goda råd att komma med. Samt bra människokännedom.

Jag och dåvarande granndamen åkte till Tallinn i slutet av januari. Det blev lite nödvändig shopping och en massa karaoke.

Presidentvalet närmade sig och jag träffade kandidaten som jag sedan även röstade på.

Jag kände mig väldigt nedstämd titt som tätt och då tog jag ofta hundarna med mig och åkte till min vän herr Spets. Vi slappade där i några dagar och jag fick prata, prata, prata och behövde inte vara ensam. Goda vänner är viktigast här i livet.

Som synes ovan provade jag också på arbetet på en byggarbetsplats. (Skratta gärna. Det gör jag.) Det var ingenting för mig så klart, men en erfarenhet.
Jag sökte en massa jobb och var på några intervjuer. Dock resultatlösa sådana.

Jag och en annan dåvarande grannkvinna åkte till forna hemstaden. Det var bara en liten kryssning med en dag i Stockholm och det kändes lite konstigt att vara tillbaka. ”Jaha, där borta bodde jag för nåt år sedan. Där runt hörnet jobbade jag. Åh, på den här gatan gjorde jag det och det.”
Det kändes skönt att det faktiskt kändes som att komma hem när vi återvände till Helsingfors.

Extremt överraskande träffade jag en (till en början) fantastisk man i maj månad. Detta ledde till ett kort, turbulent men mycket seriöst förhållande.

Min gamle gode vän PG var på besök från Stockholm. Vi hade inte setts på tre år men det kändes så klart som igår.
Arbetsintervju en tidig morgon i Dickursby.
På väg till Eurovision Song Contest-partaj i Gräsviken. Det syns väl ganska tidigt att jag höll på låten som sedan vann hela baletten.

Sommaren var inte alls kort. Den fortsatte och fortsatte och mitt i allt hälsade jag på min systers familj på landet, när det korta turbulenta förhållandet med Psykopaten äntligen gick i kras.
Jag gick ner tretton kilo, bara så där, då jag mådde dåligt och inte kunde äta.
Flera nya vänner och bekantskaper kom in i mitt liv. Några kom jag senare att städa bort likt damm, men några fick stanna och de kom att stå mig mycket nära i en kaotisk period.
Clifford.
Pojkarna och jag.
En kväll innan ett AA-möte.
Den eviga sommaren.

Ja, det hände så mycket. Av en extrem slump (nu tror jag ju inte på slumpen, men ändå) kärade jag ner mig i ”Zlatan” och detta är ju en historia för sig.
Jag var ute och sjöng karaoke väldigt ofta och väl och träffade på roligt folk. Som juden med tatueringen.
Jag röstade på SD i riksdagsvalet.

Jag tog mitt förnuft till fånga och efter en ambulansfärd tog en väninna och min pojkvän mig till avgiftning och därifrån vidare till rehab. Om detta kan du läsa en massa om i tidigare inlägg.

Efter rehabvistelsen hamnade jag i Västra Baggböle där jag för tillfället bor, samt i öppenvården där jag tillbringar mina dagar numera.

Lite krasst: Det bästa med 2018

Jag mötte mitt livs kärlek
Jag sökte hjälp – och fick samt mottog den med öppna armar och ett väldigt öppet och ärligt sinne
Jag skrev flera uppskattade texter och artiklar som publicerades i bl.a. Hufvudstadsbladet
Jag lyckades sortera bland mina kontakter då jag insåg vilka som är värda att kallas vänner (automatiska bortsållningar sker när det blåser en aning)
Jag sjöng jättemycket karaoke!

Drottning M om missbruk

Ni fördomsfulla tror så klart att en popdrottning som Madonna inte har någonting av tyngd att komma med, men låt mig upplysa församlingen om att denna donna som har betytt mer för mig än någon annan kvinna, min mor naturligtvis borträknad, alltid har några visa ord som jag kan ta till mig. Texterna handlar inte bara om det eviga ”åh, han lämnade mig och jag är olyckligt kär” bla bla bla (även om kärleken är det viktigaste här i världen och dessutom den allra största och farligaste drogen) och eftersom Madonna vid det här laget har en väldigt fet musikalisk godispåse så hittar jag alltid någonting som passar för stunden. För just den situation som jag befinner mig i vid just det ögonblicket.

Om jag exempelvis får lust att berusa mig så lyssnar jag på briljanta Devil Pray (Rebel Heart, 2015):

Take my sins and wash them away
Teach me how to pray
I’ve been stranded here in the dark
Take these walls away

I’ve been swimming in the ocean
Till I’m almost drowned
Give me something I can believe in
Teach me how to pray

And we can do drugs and we can smoke weed and we can drink whiskey
Yeah we can get high and we can get stoned
And we can sniff glue and we can do E and we can drop acid
Forever be lost with no way home

Yeah we can run and we can hide
But we won’t find the answers
If you go down then you’ll get help along the way
But if you wanna save your soul
Then we should travel all together
And make the devil pray

Mother Mary can’t you help me
’Cause I’ve gone astray
All the angels that were around me
Have all flown away

The ground beneath my feet’s getting warmer
Lucifer is near
Holding on, but I’m getting weaker
Watch me disappear

madonna like a prayer maxi single — Undertecknad. Året var 1989.

Öppen (och klok) som en bok

Vet ni vilket det bästa sättet är att klippa av människors elaka tungor? Det är att vara helt öppen och ärlig med allting. Då avväpnar man dem.
En tycker ju lite synd om människor som tydligen lever så otroligt tradiga liv att de roar sig med skvaller om sådana som de har träffat kanske två gånger. Ganska sorgligt va’?

Därför är jag öppen som en bok (jag älskar böcker).
Jag är en cool kis på 44 jordsnurr som just nu går igenom en så kallad jobbig fas i mitt förvånansvärt långa liv.

En ambulansresa i somras ledde till rehab som ledde till öppenvården där jag numera tillbringar mina dagar. Lyxlägenheten är ute ur bilden och jag bor i ett hus med sju andra som även de går igenom någon typ av ”jobbig fas”.
I mitt fall handlar det ju alltså om psykisk ohälsa som resulterat i alkoholmissbruk.

Det är inget skamligt i det. Det var det här j@vla skitsamhället som alla j@vla dårar har skapat som fick mig att må dåligt (se dig omkring och säg att du inte blir lite galen och olycklig). Plus att allt så klart hänger ihop med en barndom i utanförskap fylld av mobbning. (Lär era ungj@vlar att uppföra sig och vara vänliga även mot udda fåglar!)

Jag idag. Faktiskt nyss fyllda 44. Åldersnojan tilltar men jag ser ännu ut som en spjuver.

Vad mer ska jag berätta nu då, när jag ändå håller på?
Jo, mitt kärleksliv är tillbaka på banan. Alltså. Jag älskar H (eller Zlatan som jag kallar honom när jag analyserar honom i öppenvårdens diskussionsgrupper) och han sårade mig enormt för ett tag sedan. All min terapi etc. har fått mig att tänka på ett annat sätt och att inte vara så svartvit i mitt tänk.
Om han ber om förlåtelse och skärper sig så är ju det allt jag begär. Och så går vi vidare. Vad är väl en dum grej i det förflutna i jämförelse med ett förlåt som leder till en blomstrande framtid med kärleken i ditt liv?

Men han blev nog lite skrämd när jag lämnade honom (i en vecka…) då han insåg att om han inte behandlar mig väl så kan han faktiskt förlora mig. Han trodde nog inte det eftersom han vet att jag älskar honom på ett annat sätt än jag någonsin har älskat någon. Vilket jag har förklarat för honom på detta vis: ”Om vi skulle göra slut så skulle jag ändå önska dig allt gott i livet. Jag skulle inte – som i tidigare relationer – önska att du fick lida en massa och få en massa sjukdomar och få sparken och bli hemlös och ensam och bitter för att sedan dö medan du saknade mig som f@n. Så mycket älskar jag dig.”

MOGET VA’!? Det är KÄRLEK det!

Men vad jag måste lära mig är att inte hänga upp min lycka på en annan person. Jag måste få glädje från många olika håll. Inte minst inifrån min underbara förvånansvärt välfungerande gamla gubbkropp.

Eftersom jag är öppen (och klok) som en bok så besvarar jag eventuella frågor om exakt vad som helst i kommentarsfältet nedan.

Känslor, hjärna och handling

Idag hade vi på öppenvården besök av en herre vid namn Matti Nokela, som arbetar med bland annat missbruksproblematik. Det var mycket inspirerande. Det mesta som sades var bekant men det var skönt att se allting så konkret, nedskrivet och hjärtligt, sarkastiskt samt humoristiskt presenterat.
Vi har ju alla KÄNSLOR och HJÄRNA samt HANDLING och ibland hoppar vi direkt från känslor till handling istället för att – som vi borde – ta omvägen via hjärnan. Då kan problem lätt uppstå. (Som exempelvis när du blir himlastormande kär och gör en massa konstiga saker eftersom du inte först processade det hela i hjärnan.)

Varje dag bör vi avsluta med att tömma den interna papperskorgen som innehåller en massa skit som vi tagit emot under dagen. Istället ska vi så klart fylla på med en massa bra saker (beröm och annat positivt) men ha i beaktande att på varje minus går det tre plus. Så töm, töm, töm och tok-fyll-på med positivitet.

Visste du att det tar 66 gånger att skapa en ny vana? De dåliga vanorna bör bytas ut mot bra dito, men först efter 66 repetitioner förstår hjärnan detta.

När vi lär oss någonting så lägger sig dessa lärdomar ovanpå varandra, i eleganta grupperingar efter ”ämne”, och vi kan inte ”lära oss av med” det vi lärt oss, utan det ligger där det ligger.
När man som exempelvis äldre får problem med minnet så skalas de översta (nyaste) lagren bort medan de äldre förblir intakta. Det är därför gamla människor ofta kommer ihåg barndomen men inte gårdagen.

Matti tog också upp det här med hur man skaffar sig en ny ”roll” som helt förgör det gamla jaget. Jag kan inte förklara detta lika bra som han men det var mycket träffsäkert uttryckt. Folk känner inte igen dig och till slut orkar de inte med dig eftersom du ju inte längre är du.
När ditt gamla jag sedan återvänder så känner du dig naken och sårbar och det är psykiskt väldigt påfrestande och du vill återvända till den där ”rollen”.

Detta var bara några få exempel av allt minnesvärt som herr Nokela tog upp under dagens föreläsning.
Samt att jag just nu är inne i en ”fundamentalistisk fas”. Jag är överlag en ganska *host* fundamentalistisk person. Mer om detta någon annan gång.

I dag avslutade jag öppenvårdens första etapp och fick ett elegant intyg. I morgon inleder jag etapp två, som är dubbelt så lång och dubbelt så psykiskt krävande. Jag som redan har ont i huvudet varje kväll efter att hjärnan arbetat så hårt hela dagen.