Etikett: minnen

Telefonsvarare och personsökare

Några ord för dagens ungdomar om kommunikation när farbror var ung.

Några år före 2000 lanserades reklamtelefoni. Man ringde upp ett särskilt nummer innan man slog numret till den man ringde till och fick på detta vis tala gratis. Med jämna mellanrum avbröts samtalet och en reklamsnutt spelades upp.
Denna fluga blev kortvarig.

(Vi talar om ’hemtelefoni’ här. Så kallad ’landlina’. Eller ’fast telefoni’.)

Det här med nummerpresentatören måste också vara nåt exotiskt. Man köpte en liten låda som visade numret som någon ringde från. Vill minnas att man betalade extra för denna tjänst.

Om man exempelvis skulle vara hemma hos en vän en längre tid och inte ville missa några samtal så vidarekopplade man sina samtal till vännens hemtelefon.

Hade man en lite mer avancerad telefonsvarare hemma så kunde man ringa till den och lyssna av meddelandena.
På denna tid, långt innan sociala medier etc., så använde såna som jag telefonsvararen som ett verktyg för att uttrycka mig, och mina inspelade telefonsvararsvar var ofta mycket noga planerade och uttrycksfulla.

Och så får vi inte glömma den där personsökaren som var het i mitten av 90-talet. Man ringde en sökare och sökarens ägare såg att man ringt och rusade då till en telefonkiosk och ringde upp. Jag hade en sökare på min stora Swatch-klocka (bild).

Idag kan vi kommunicera på så många fiffiga sätt men oftast är det ingen som lyssnar.
Sorgligt.

25 år sedan ”Bedtime Stories”

I dagarna för 25 år sedan släpptes Madonnas album ”Bedtime Stories”.
Redan fyra dagar före det officiella släppet, fredagen den 21 oktober, upptäckte jag till min enorma glädje att CD:n fanns till salu på Åhléns Citys skivavdelning. Jag blev överraskad och denna dag skrev jag i min dagbok:

21 oktober 1994, fredag
Var på ung-info på AF. Köpte Madonnas nya CD ”Bedtime Stories”. Vi gick till Hus1 och när vi kom hem hade vi ett stort gräl, tills jag sa att jag skulle sticka och bröt ihop, då NN kom och höll om mig och vi gick och lade oss.

Ja, min första kärlek hade just börjat stöka och böka och jag hade så väldigt ont i hjärtat. Jag tassade runt i tvårummaren i Vasastan för att behaga min herre. Jag gjorde fint och lagade middag och jag tände ljus. Allt för att vara till lags. Och när denna oktobriga fredagskväll kom – och detta glömmer jag aldrig – och min master skulle komma hem från jobbet så planerade jag mycket noga vilken ballad från ”Bedtime Stories” som skulle spelas just när han klev in i bostaden. (Jag har idag lärt mig att detta kallas att vara medberoende.)

På nämnda album fanns många finstämda lugna bitar att välja bland (Inside of Me, Forbidden Love, Love Tried To Welcome Me, Take a Bow) och jag ville inte att det skulle vara någonting på tok för deprimerande.

Mitt val av entrélåt (tror att det blev Love Tried To Welcome Me) hjälpte dock inte. Romantiken var död och förhållandet slut. (Även om han kom tillbaka till mig flera gånger, likt nästan alla som någonsin har dumpat mig!)

På albumet saknade jag en redig popdänga i stil med Express Yourself.
Don’t Stop kom ju närmast. Jag gillade inte – och gillar fortfarande inte – att detta album doftar hip hop, men jag älskar Secret. Och Sanctuary. Och Bedtime Story. Och samtliga ballader.
Fanfavoriten Human Nature har jag dock aldrig älskat.
I’d Rather Be Your Lover är rätt och slätt ganska usel. Survival är mysig men en ganska stor gäspning.

Tänk att Madonna ansågs vara en smula gammal och passé hösten 1994. Så galet. Hon hade ju det bästa framför sig. Hon hade ju för bövelen bara börjat!
Jag älskade looken; det blonda håret, de sotiga ögonen och alla smyckena. Förutom näsringen – även om jag själv hade en på den tiden. Till och med en ring i naveln! Tacky, billigt och inte det minsta classy.

Nu, 25 år senare, känner jag samma slags vackra vemod när jag traskar runt längs de oktoberhöstiga gatorna med Bedtime Stories i lurarna. Låtarna som var bra då håller än idag och I’d Rather Be Your Lover är fortfarande en skamfläck i Madonnas katalog.

Där låg det. Havet.

För tolv år sedan besökte jag spådamen Dana och jag har aldrig glömt att hon sa att jag i framtiden skulle komma att leva och vara lycklig på ett ställe där jag kan se havet medan jag äter frukost.

Jag är ingen bra frukostätare, så jag kanske skulle börja med att ändra på det för att möta min livslycka.
Ett steg i taget. Små steg.

Igår när jag i sällskap av nyfikna ekorrar och matletande fåglar städade bort höstlöven som elegant dansat ner på min balkong och lyfte på huvudet så såg jag hur det gnistrade där borta.
Jag kisade.
Där låg det.
Havet.
Närmare bestämt Fölisöfjärden.

Skärmdump: Google Maps

När löven nu har börjat falla så kan jag se annat än träden som står stolta och stadiga kring mitt bostadsområde.
Åt ena hållet syns den hårt trafikerade vägen som leder till Munsnäs. Och åt andra hållet syns det underbara havet.

Jag log för mig själv. Har jag kommit hem nu, på riktigt? Är det nu det är dags för mig att få må bra och vara lycklig? Eller åtminstone ’stabilt välmående’?
Jag har bott i nya hemmet i sju veckor nu och jag trivs bara bättre för var dag som går.

Jag har alltid känt på ett psykiskt plan att jag vill bo nära vatten. Jag har analyserat saken och kommit fram till att vattnet är en flyktväg. Om någon kommer för att ta mig så ger jag mig ut till havs.
Tidigare var finländaren rädd för den ökände Ryssen, men jag tror nog att det numera är ”nysvenskarna” som skrämmer mest.

27 år sedan ”Erotica”

Igår för 27 år sedan släpptes Madonnas album ”Erotica”.
27 år. Tjugosju.
Vad har hänt i mitt liv under de senaste 27 åren? En hel del; nästan allt av vikt, faktiskt. Men var befann jag mig i livet då?

I oktober 1992 bodde jag tillfälligt i Vasa där jag studerade. Egentligen studerade jag inte så jättemycket – jag lärde snarare känna mig själv på djupet.
Jag som alltid vetat om min homoemotionella- och sexuella läggning ”levde ut” den för första gången. Det var en ganska magisk process och helt slumpartat, även om jag verkligen inte tror på slumpen.
Och just då släpptes Madonnas album som var… ehm… erotiskt. Och fantastiskt bra. Donnan stod på toppen av sin karriär kan man väl kanske säga.

Jag minns så väl hur jag köpte kassetten på Anttila för att sedan ta bussen till studentrummet i Korsnäståget och där satt jag sedan och lyssnade på ett sådant där gammaldags vis: jag läste texterna och försökte nynna med. Jag iakttog och analyserade fotografierna med stor noggrannhet. Jag läste vartenda ord i ”kassetthäftet” som på ett sedvanligt jobbigt sätt vecklades ut (det var alltid lika svårt att vika igen det efteråt). Vem hade skrivit text och musik? Vem hade producerat och var hade albumet spelats in? På den tiden, då musik inte var en slit-och-släng-vara som laddades ner gratis för att efter några lyssningar raderas och glömmas, gjorde vi just så. Ett albumsläpp var inte bara en musikalisk upplevelse. Det var en helhetsupplevelse som vi hade väntat på i månader.

Jag satt på golvet i mitt lilla rum och åt sockerbitar eftersom jag var en så fattig student (och hellre köpte en kassett än lite mat, eftersom kassetten mättade mig mer i längden) och jag förälskade mig i låtar som ”Thief of Hearts”, ”Words”, ”Rain” och ”Deeper and Deeper”.

Jag var i början av min förvandling till en så kallad ”Club Kid” och jag små-DJ:ade på en klubb. Om man nu kan kalla det DJ:a. Spelade musik helt enkelt! Musiken var min tillflyktsort och det viktigaste i mitt unga arma liv. (Vissa saker förändras bara nämnvärt med åren.)

Det klubbiga, lite råa, soundet på ”Erotica”var en smula nytt för mig, genuin poppare och synthare som jag var. Hip hop-vibbarna gillade jag inte, men hey! Det var Madonna så jag fick helt enkelt ta och vänja mig. Hennes röst lät lite nasal på detta alser och jag läste ett par decennier senare att de hade använt en ny typ av mikrofon vid inspelningen. #NördarNoterar

Den 23 oktober 1992 gav jag i min dagbok låtarna följande betyg:

EROTICA 4,5
FEVER 3
BYE BYE BABY 4
DEEPER AND DEEPER 4,5
WHERE LIFE BEGINS 5
BAD GIRL 5
WAITING 4
THIEF OF HEARTS 5
WORDS 3,5
RAIN 5
WHY’S IT SO HARD 4
IN THIS LIFE 4
SECRET GARDEN 2

Idag ser mina betyg ut som följer.

En natt i Mejlans, en natt i Madrid

I lördags kväll var jag och Blake ute på kvällspromenad. Det var mörkt och läskigt och vi befann oss plötsligt på en för oss okänd bakgata.
Där fanns ett gäng ynglingar som stökade och skrek aggressivt på varandra på ett främmande språk. Jag kände instinktivt att vi gjorde bäst i att avlägsna oss från platsen.
Vi gjorde oss osynliga och blev ett med höstmörkret och tog oss obemärkt ur denna otrevliga situation.

Alicante 1995

Medan vi promenerade hemåt längs den härligt upplysta större gatan kom jag att tänka på den där gången då jag som tjugoåring flyttade till Madrid (min vistelse blev inte så lång, men ändå).

Jag och min svenska lika blåögda väninna tyckte att det var en bra idé att, eftersom vi anlände till staden mitt i natten, tillbringa första natten ”i en park eller nåt” för att sedan när solen gått upp hitta ett boende.

Vi satt utanför något slags palats. Jag kedjerökte och drack vatten. Plötsligt kom det fram två män. Jag talade inte spanska på den tiden (vilket jag gör överraskande bra idag) men uppfattade att den ene mannen bad om vatten.
Blond som jag var räckte jag över min flaska. Mannen förde den mot sina läppar men kastade sedan flaskan på mig samtidigt som han tog tag i min ’man handbag’ och sprang iväg. Jag drabbades av panik. Adrenalinkicken var av en kaliber som jag nog inte har upplevt sedan dess.
I den lilla väskan hade jag ALLT: pass, pengar, biljetter. Ja, allt.

Mirakulöst och som på film reste jag mig och sprang efter. Jag är inte känd för mina idrottsliga prestationer men på något vis fick jag upp en fart som jag aldrig kommit upp i tidigare (eller senare). Jag var väldigt späd och tunn men på mina vingliga Bambi-ben kom jag ikapp banditen. Jag sträckte ut min tunna arm som blev några centimeter längre än normalt. Det långa, smala långfingret rätades ut och även det blev längre än någonsin. Hjärtat bankade i min sköra lekamen och jag fick med nöd och näppe tag i väskan. Boven tappade greppet och väskan landade på den nattsvarta Madridgatans asfalt. Jag minns tydligt hur jag skrek: ”Fuck you, you fucking fuck!” (Ett för mig då ovanligt språkbruk.)
Jag kommer aldrig att glömma hur banditen och hans kompanjon fortsatte springa och hur de långt där borta sedan långsamt stannade, så där som sprintrar gör vid mållinjen. Den ene av dem ruskade på huvudet. De var besvikna.

På darriga ben gick jag och väninnan sedan till närmsta hotell och checkade in. Rummet var stort och elegant. Jag kände mig trygg men uppjagad och omskakad.

Jag lärde mig en läxa: lita inte på folk och fä och om någon ber dig om någonting – exempelvis vatten – så säg NEJ och håll hårt i dina ägodelar.