Låt mig berätta om Birgitta.
På planet till Tel Aviv tänker Birgitta, glad i hågen över att äntligen få lite sol i ansiktet, att det är en strålande idé att nappa på flygbolagets erbjudande och beställa taxfree som betalas och fås på hemresan. Smidigt och utan krusiduller, väser hon säkert till någon väninna.
Birgitta sätter sig ner och spänner fast säkerhetsbältet så hårt det går och därefter kryssar hon i både det ena och andra i broschyren och när hon nu sitter på planet mot Stockholm och personalen börjar dela ut de beställda varorna så måste de (naturligtvis) ropa ut vissa namn eftersom resenärerna (så klart) bytt platser med varandra.
Det ena namnet efter det andra ropas upp och till slut återstår endast en påse med taxfreeartikar. ”Ja, då har vi bara en påse kvar”, säger flygvärdinnan, ”och den tillhör Birgitta. Ja… Det står endast Birgitta på lappen”.
Ha ha ha.
Nu vet jag inte om jag är trött och flamsig men jag kan inte sluta skratta åt söta lilla Birgitta så nu måste jag skriva ner det här eftersom jag inte vill sitta och flabba rakt ut och till synes helt omotiverat.
Etikett: människor
Skyddad: Back off
Roller
Nu ska jag berätta lite om mina erfarenheter – mycket rakt och simpelt eftersom klockan bara är barnet och ögonen hänger en smula.
Det där bostadsrättsmötet jag var på häromdan påminde mig om den där multimediakursen jag gick för några år sedan… Som i sin tur påminde mig om min helvetiska skolgång.
Jag har kommit på att det inte var något unikt för skolan i sig. Inget unikt för barn och ungdomar. Nej, det är likadant i vuxen ålder.
På mötet var det likadant:
Längst fram sitter en rultig kvinna som ställer tusen (gärna småkorkade onödiga, nyss – eventuellt lite subtilt – besvarade frågor).
Längst bak sitter en sån där jobbig grabb (gubbe i det här fallet) som är jävligt negativ och sur och bitter och som gärna säger negativa saker rakt ut i det blå. Inte till någon särskild alltså, utan bara… rakt ut.
I mitten till vänster sitter en sån där viktig-Lisa som MÅSTE HA NÅT ATT SÄGA och för att få uppmärksamhet överdriver så det står härliga till.
I mitten till höger sitter en rätt cool brud/dam som är lite ”alternativ” och new ageig. Henne gillar jag alltid.
Och så i mitten-mitten sitter jag. Tyst som en mus. Ivrigt iakttagande hela baletten. Med tusen smarta saker att säga, men aldrig, aldrig kan jag öppna käftjäveln bland okända människor.
Vad jag vill komma fram till är att allt är som det alltid har varit; jag lovar att alla som jag just beskrev var likadana under skolåren. Rollerna sitter i och så fort vi hamnar i av oss själva icke valda människokonstellationer så halkar vi omedelbums in i de gamla, vana rollerna.
Jag vet inte om jag tycker att detta är deprimerande eller tryggt.
Tid är pengar – dina klackar tar oss inte ur krisen
Idag ska vi tala om det här med långsamma människor.
De stör mig som få.
Okej, jag är en sån som går väldigt snabbt, men någon måtta får det faktiskt vara när man rör sig i en stad.
Igår, i en trång tunnelbanegång, gick en flock damer i snigelfart. Så pass att den enbente unge mannen på kryckor bredvid mig suckade (sant).
Ja, de rör sig oftast i flock och ja, det handlar oftast om kvinnor. Det är nämligen så att dessa damer envisas med att trippa runt i skor de inte kan (och rent fysiskt inte ens borde kunna) gå i.
Visst är det sexigt med sylvassa, skyhöga klackar – det är jag den förste att skriva under på – men låt oss komma överens om att de hör hemma i sängkammaren. Inte i en trång, smal tunnel i rusningstid.
Fånerier
Jag känner mig så korkad ibland. Hemskt jobbigt är det.
Det är små vardagssaker som jag inte har någon erfarenhet av som får mig att känna mig riktigt blåst. Jag ser mig själv med himlande ögon och munnen halvöppen. Som ett fån.
Alltid är det nån sån där redig man inblandad. Nån som inte vet någonting alls om sådana saker jag vet mycket om. Kanske har han levererat paket i 25 år och vet allt om både paket och leveranser och så står jag där som ett fån och inte vet att jag ska signera på en elektrisk sak som ser ut som en fjärrkontroll med fönster. (För övrigt såg det ut som en treåring hade signerat så vad spelar min signatur för roll? Jag är lika bra på att signera elektroniskt som jag är på att rita i datorn.)
Eller så ska jag kopiera en nyckel och den sura gubben säger “den är låst”. Som om jag skulle veta vad det betyder. Vadå låst? Jaha, nyckeln är skyddad mot kopiering. Men säg det då.
Jag vill inte känna mig som ett fån. Jag vill känna mig som en smart ass hunky dude.
Så jag kämpar vidare…
Jag har växlat pengar idag och jag lovar och svär att varken mannen med paketet (lät det hett?) eller nyckelgubben vet vad de har för valuta i Israel. Så det så.