Etikett: män

Första gången jag var i London var jag 21. Året var 1996 och Gina G skulle representera Storbritannien i ESC med “Ooh Aah.. Just A Little Bit”. På brittisk radio varvades låten med Gabrielles “Give Me A Little More Time” och just Gabrielle kom jag överraskande se uppträda på klubben G-A-Y.
Tillbaka till det verkligt viktiga.
Jag reste till London för att hälsa på min coola vän Nisse, 45. Vi hade varit arbetskamrater men han hade drabbats av någon typ av ålderkris och sålt allt han ägde och flyttat till London. Jag bodde hos honom i Camberwell Green och jag älskade staden från första stund. Tyvärr arbetade Nisse natt på ett hotell så jag fick klara mig på egen hand (som vanligt). Jag tog bussen till Soho och hinkade bira på krogar och klubbade loss på Londons enorma gayklubbar. Jag njöt av livet. En kväll, på min nya favoritkrog på Old Compton Street mitt i Soho, noterade jag en het yngling. “Han är väl helt okej”, sa jag till mig själv. Ju fler Carlsberg jag drack desto hunkigare blev han (så klart) och snart satt jag bredvid honom i soffan. Jag hade på mig svarta lackbyxor (!) och en röd glansig jacka (!) och blont, ganska stort hår. Det kändes helt naturligt då och jag tyckte det var trevligt att bli stoppad av japanska turister som ville fotografera mig. Idag skulle jag nog få panik i en liknande situation.
Hursomhelst. Mannen jag mötte hette Andy. Han var en några år äldre regissör och såg ut som en blandning av Elvis Costello och James Dean. Andy och jag tillbringade resten av den kvällen tillsammans. Vi besökte barer och klubbar och hånglade och fikade och satt inslingrade i varandra på trottoaren och rökte på tillsammans med en prostituerad kvinna. Kort sagt sådant man gör när man är ung och vågad i London.
Framåt morgontimmarna åkte vi hem till Nisses lägenhet och hånglade vidare. Mycket trevligt. På morgonen gick Andy hem och jag trodde jag aldrig mer skulle få se honom. Nu blev det inte så. Nisse väckte mig och sa att han funnit en mapp “viktiga papper” med Andys namn på. Hans telefonnummer fanns också angivet så jag ringde upp honom senare under dagen. Det visade sig att Andy lämnat kvar de inte alls särskilt viktiga pappren enkom för att jag skulle ha en ursäkt att ringa upp. Sött, tyckte jag.
Vi tillbringade ytterligare ett par kvällar tillsammans innan jag åkte hem till Stockholm. Och så föll vi för varandra så klart. Vi skrev brev till varandra i flera veckor och en månad efter min hemkomst var jag återigen hemma hos honom i Finsbury Park i norra London.
Sedan gick det åt helvete men det är en annan historia.
Senast jag var i Storbritannien var under nyårshelgen 2000-2001. Jag var där tillsammans med min dåvarande man – Miljonären kallad i denna blogg. Vi var en del i London men bodde hos bekanta i Brighton – jag ä l s k a r Brighton! Vilken underbar, liberal stad! Att strosa längs de juliga gatorna, att besöka de posha men avslappnade krogarna och restaurangerna, att shoppa loss under en massssa regnbågsflaggor – det gör en trött fjolla glad i själen.
Åh! Om en vecka är jag tillbaka i London. Äntligen! Som jag har längtat. Det finns två städer som alltid finns i mitt arma hjärta; mad Madrid och lovely London.