En rosa urinindränkt trasa

Min hund Blake Carrington är intelligent. Han vet skillnaden mellan olika slags plastprassel. När jag prasslar i köket kan han avgöra om jag öppnar hans påse eller min påse. Hundgodispåsar är av tjockare plast än människors påsar. De prasslar på ett dovare vis. Då kommer han. Prasslas det med tunn plast ligger han kvar där han nu råkar ligga.

Jag tar väl hand om honom. Han ligger i sängen och jag lägger en filt över honom. Det är kallt i lägenheten. Jag lägger en kudde vid sidan om hans lilla huvud. Om han vill kan han vila mot kudden och vill han inte det så fungerar kudden som ett slags skydd mot omvärlden och han känner sig trygg.
Jag pussar på honom och han ler.

Vi är uppe extra tidigt eftersom jag ska iväg på ett viktigt möte. Hinner tvätta ett par maskiner först. Svart och vitt. Jag lägger ner tvätten i två klassiska blå kassar från Ikea.
Jag har en rosa trasa som ska tvättas. Jag lägger den bland vittvätten. Kommer den att färga av sig? Knappast. Den är liten och har tvättats många gånger. Men den lyser där i sin klara rosa färg i ett hav av vitt.
Det är ett täcke jag ska tvätta trasan med. Om den färgar av sig så gör det ingenting eftersom täcket ju ska in i ett påslakan och ingen kommer att se det rosafläckliga täcket.
Men jag kommer att veta.
Jag plockar ut den rosa stackars trasan. Den är urinindränkt efter en olycka. Det var inte min blåsa som svek. Det var Blake som blev stressad då vi fick plötsligt besök.
Varför tvättar jag inte den rosa trasan med de svarta kläderna? Tanken slog mig inte ens.

Tar hissen ner till tvättstugan. Klockan är tre minuter i tio. Någon har tvätt kvar i maskinen och tvättstugan är belamrad. Jag orkar inte protestera.
Jag bokar om och åker upp igen.
Så många tankar om den rosa trasan helt i onödan.
Jag måste inte tvätta idag. Jag kan tvätta i morgon. Om jag lever i morgon. Det är ingenting man kan ta för givet. Aldrig. Särskilt inte efter 35, då varje ny dag är en fet bonus.

Blake ligger inte kvar under filten. Jag virar in honom i min pyjamas. Den doftar av mig och det gillar han ju. Jag är hans trygghet.

Det kanske är det här som är livet.
”Det är dagarna som går, som är livet”, sjunger Carola på albumet Personligt från 1994.
Hon har rätt.
Detta är en av de där dagarna.
Tankarna om en pissindränkt rosa trasa har fyllt morgonen denna dag.
En helt vanlig dag.
En dag i livet.

Vi måste helt enkelt stå ut med varandra

Gott folk, jag har fått ta del av så många livsöden på sistone och detta i kombination med min extrema åldersångest har fått mig att inse att vi har bara nuet. Inte nästa vecka. Inte i morgon. Inte ens nödvändigtvis om en timme. Vi har bara nuet.
Och vissa av er medmänniskor är vansinnigt irriterande men nu är det så att vi får försöka stå ut med varann. För plötsligt har vi inget att stå ut med.

Älskade vän!

När min goda väninna Seija låg för döden för ett tag sen blev det så tydligt för mig att ingenting spelade nån roll. Inga materiella ägodelar. Inga titlar. Ingenting sånt. Inte ens hennes ångestframkallande räkningar som låg hemma som aldrig skulle komma att bli betalda. Det enda som hade nåt värde när hon låg i sjukhussängen som hon aldrig skulle komma att lämna var hennes relationer med andra människor (och djur). That’s it! Det är allt vi har som spelar nån som helst jävla roll.

Jag är tacksam över att ha min judiska tro. Utan den skulle jag vara ett vrak. Jag litar på min Skapare och jag tror på att det finns en plan. Även för mig.

Låt oss tacksamma stå ut med all jävla bullshit och alla irriterande as.

Som en nyvaken kattunge

Jag vet inte riktigt vad som hände.
Det har hunnit gå fyra år sedan jag lämnade Stockholm och flyttade till Finland. I elva månader bodde jag på landet (vilket var en upplevelse i sig) innan jag kom till Helsingfors för drygt tre år sedan.
Sedan hände det en massa.
Jag ”hamnade” först i ett förhållande med en halvgalen ryss och därefter i ett hemskt och fruktansvärt destruktivt förhållande med en psykopat. Vi var bara ihop i några månader men det var… stormigt och jag förlorade helt mig själv. Jag tror så här i efterhand att jag ville att han skulle rädda mig från mina demoner.
Eventuellt.
Han var nämligen väldigt ”bra” när han var bra, men han var en psykopat och jag är uppriktigt sagt rädd för honom och vill inte att han ska veta var jag finns. (Enligt uppgift har han lämnat Helsingfors.)

Mitt i allt det eländet träffade jag sedan en muslimsk asylsökande som jag kallar ”Zlatan” och honom blev jag kär i. Han – faktiskt – räddade mig och fick mig bort från den där psykopaten.
Men.
Det var hög tid för mig att för en gångs skull rädda mig själv. Så det gjorde jag.
Jag och ”Zlatan” har en bra ”relation” idag. Vi ses en gång per halvår och hörs då och då men det får räcka så.

Men först nu, efter dessa fyra år i landet, börjar jag så att säga vakna och inse vad jag har gjort. Alltså att jag har flyttat hit. Jag börjar först nu landa. Som en yrvaken kattunge ser jag mig omkring och undrar vad det var som hände och vad jag ska göra med mitt liv.

Jag vill stanna i Helsingfors – det vill jag! Jag trivs här.
Helsingfors är en underbar stad med väldigt vänliga människor och med en lagom avslappnad attityd.
Men vad jag ska göra, det vet jag inte.

Men det är en bra början att veta att jag rent fysiskt är där jag vill vara.

Min väninna dog igår

När jag flyttade in i mitt dåvarande hem i januari 2017 bekantade jag mig snabbt med granndamen på tredje våningen. Vi kan kalla henne S.
S var sjukpensionär och en väldigt rapp och rivig kvinna. Hon hade parkinsons och när vi blev vänner led hon mest av väldigt irriterande skakningar.
Bortsett från det var hon som vem som helst; hon kom susande på sin cykel och berättade att hon skämdes så i mataffären när hon vid kassan med darriga händer försökte plocka fram kort eller kontanter.
Hon brukade – där och då – med hög stämma berätta om sin sjukdom och att det var på grund av den som allting tog sådan tid. Hon var rädd för att folk skulle tro att hon var full (beteendet kunde ibland påminna om det hos en mycket påverkad människa).

Vi sågs varje dag, S och jag. Hon blev långsamt men ”stabilt” sämre och jag hjälpte henne med ditt och datt. Jag diskade och lagade mat och handlade åt henne och åkte med henne på otaliga besök på vårdcentraler och sjukhus. Det var inte helt lätt att trycka in henne i en taxi men jag – vi – gjorde så gott jag – vi – kunde.

S tecknade mina hundar…
…Och mig.

S visste att hennes tid var på väg att rinna ut och hon levde för stunden. Ingenting fick skjutas upp; allt skulle ske idag. Jag har själv alltid haft samma livsfilosofi och är mycket otålig och har problem med att vänta på att saker och ting ska hända eller göras. Kanske även på grund av detta kom vi så bra överens.

Vi bestämde oss för att åka till Tallinn. ”Inte nästa vecka. Vi åker i morgon bitti.” Och det gjorde vi. S kunde fortfarande gå och hon ägde ännu ingen rullator men hon blev snabbt trött och vilopauserna var många.
Ett av mina starkaste minnen med S är från när vi klev av färjan i Tallinn och S sa att hon alltid velat åka med en cykeltaxi. Jag tyckte att det var pinsamt och töntigt ”turistigt” men S stod på sig. Vi satte oss således i vagnen och lät den ivrigt cyklande mannen ta oss till vårt hotell. S njöt. Hon skrattade sitt varma stora skratt och jag insåg nog där och då att hon nu verkligen var inne i en sådan fas i livet då hon skulle göra allt som hon alltid velat göra.
Här skulle jag kunna berätta de mest tokiga saker som denna kvinna gjorde under sina sista år, men jag känner att jag har tystnadsplikt och kniper näbb. Men tro mig – hon LEVDE.

Jag i den ”pinsamma” cykeltaxin.

S betalade den där cykeltaximannen och hon betalade honom dubbelt. Sådan var hon. Fattig men generös. ”Han har en massa barn och jobbar som cykeltaxigubbe. 20€ hit eller dit spelar ingen roll för mig, men hans barn får mat på bordet.”

S och jag besökte en del karaokeställen också. Hon gillade att komma ut bland folk och jag gillade ju att greppa mikrofonen. Första gången hon gick på krogen med rullator var hon väldigt nervös. Hon ville inte bli sedd som en sjuk människa eller som ett offer och det tog lång tid innan hon accepterade att skulle hon ta sig ut så var det tvunget att ske tillsammans med rullatorn. Till hennes stora glädje var det ingen som reagerade på att hon kom gungande med sitt ”fordon”. Efter den första gången försvann den rullatorskam som S burit på.

S var en matriark. Vi var ett gäng som umgicks och S var hövdingkvinnan i mitten. Hon hade fyra äktenskap bakom sig, och lika många barn. Hon hade upplevt bra och mindre bra samt riktigt eländiga tider och erfarenheterna hade fått henne att inse vad som var viktigt i livet.

S och jag skrattade ofta åt hur lustiga vi måste ha sett ut tillsammans. Hon en äldre dam som kämpade sig fram med sin rullator, med svetten forsande, och jag som den något yngre ”färgglada” man som jag är.
Var hon min mor eller min fru? Nej, vi var ju ”bara” två goda vänner som råkade träffas då vi råkade bo i samma hyreshus.
Jag tror inte på slumpen och jag inser ju att vi dök upp i varandras liv just vid rätt tillfälle. Jag fick sällskap och jag fick känna att jag gjorde nytta. S i sin tur fick lite färg och flärd under sina sista år.

Det var dock inte parkinsons sjukdom som tog kål på S. För ett tag sedan fick hon en cancerdiagnos och därefter gick det snabbt utför.

Igår lämnade S själ den plågade kroppen. En befrielse för henne, att slippa plågorna. Det senaste halvåret var inte riktigt värdigt en människa. Hon är fri nu, min kära S.
Tomrummet är enormt, men tacksamheten är större. Tack för allt, S.

S gillade inte att fotograferas, men dessa foton får hon faktiskt bjuda på!