Etikett: kärlek

Passiv huvudroll

Jag har ena huvudrollen i ett relationsdrama.
Det är en väldigt passiv huvudroll eftersom jag rent fysiskt inte är på plats och när jag försöker snickra ihop berättelsens fortsättning så får jag inget gehör av den andra huvudrollsinnehavaren.
Vad ska hända i nästa scen?

Alltså ligger berättelsen och guppar på ett öppet hav.
Och det kan lätt blåsa upp till storm.

Däremot är birollsinnehavarna väldigt aktiva och den andra huvudrollsinnehavaren berättar för dem om sina känslor angående detta pågående drama. Han har dock inte ryggrad nog att berätta för mig – för mig – hur han känner och tänker.
Som om han inte visste att birollsinnehavarna berättar för mig vad han har sagt (och gråtit ut om) till dem.
Alltså vet jag saker ”inofficiellt” men jag kan inte agera efter den informationen eftersom jag ”officiellt” ingenting vet.
Varför, oh varför, måste allt göras så svårt, när det – om folk och fä bara var lika öppna och rakryggade som jag – skulle kunna vara så fruktansvärt simpelt?

Vilken tur att jag är där jag är och har en psykolog som jag kan akut-tala med.
”Nu har jag huvudet fullt igen – har du tid att ses under dagen?”

Vilken lyx!

i told my therapist about you
Yes I did.

Ett romantiskt minne

kim tel avivVad ska jag berätta för gulligt idag då? Kollar igenom mitt bildbibliotek. Hmm.
Jag har 39 853 foton i min telefon.
Detta foto är knäppt på en takterrass i Tel Aviv. Min då blivande make E (numera ex-make, och vi har en god relation) hade friat kvällen innan.
Vi var redan förlovade men han ville göra det ’ordentligt’.

Innan vi åkte från Stockholm försvann min ring medan jag duschade. Vi hade bråttom till Arlanda och jag hade ångest över den försvunna ringen.

Väl i Israel skulle vi träffa en väninna men just den dagen klagade E då han kände sig sjuk. Jag blev jäkligt irriterad och åkte och åt lunch med väninnan. Hon var så ledsen över att E inte var med.

Jag kom tillbaka till vår hyrda lägenhet på kvällen och E mötte mig på gatan. Han hade tårar i ögonen och en kippa på huvudet. Han tog min hand och förde mig upp och ut på terrassen. Världens bästa stads sus och dus låg nedanför oss. Kvällen var varm och sensuell. E hade tänt en massa ljus över hela terrassen och dukat upp en flott (nåja – han var ingen kung i köket direkt) middag och han föll på knä och friade och plockade fram min ”försvunna” ring.
Det visade sig att han och väninnan hade planerat det hela.

Ett fint minne så här en grå dag i november några år senare.
(Den ljuvliga ringen ligger på spåret på Blåsuts tunnelbanestation.)

Förälskelsens första fas

loveSjukdomen Förälskelsens första fas är den bästa och den värsta.
Den tar över hela ditt väsen. Kroppen fungerar inte riktigt som den ska. Du känner dig fjäderlätt och full av energi – men ofokuserad. Det kittlar i magtrakterna på ett underbart och vidrigt vis.

Du mister aptiten och inser att du inte har ätit någonting på nästan två dygn. Fruktskålen i köket har börjat lukta, men du är bara intresserad av kärlekens frukter.

Köttsliga lustar blandas med en tonårsflickas fnittriga genans.

Endast tillsammans med din ”sjukdomsfrände” känner du dig tillfreds. Världen får vänta.

Nuet är ditt allt. Vad som kommer sedan – om något – får avklaras då.

Kanske mottager du ett vykort med snigelposten. På kortet står en dikt på både engelska och hebreiska och det känns som att du har vunnit en miljon euro. Ett orationellt lyckorus.

Kanske mottager du en morgon en teckning på ”Moomin Jew”. Samma orationella lyckorus.

Förälskelsen är en orationell sjukdom – den plågar dig på ett underbart sadomasochistiskt vis. Du tackar och tar emot.