Hej go’ vänner mitt i min paus i flyttstöket. Idag vill jag ta upp det här med att folk har förutfattade meningar om hur en religiös person bör vara och bete sig. Jag inser ju att om man slår upp frasen ”troende jude” i valfri ordbok så är det inte mitt tryne som dyker upp. Men nu är det så att för mig är min tro en sak mellan mig och Skaparen och jag har alltid, alltid varit troende och haft en cool relation med Skaparen. (Jag är från en väldigt sekulär familj, kan tilläggas. Mina religiösa ”påhitt” har jag ”hittat på” alldeles själv.) Det var först när judendomen kom till mig (jag bad inte om det) som jag spirituellt hittade hem. Därav min lååånga konvertering.
Jag vet inte riktigt varför jag skriver detta egentligen. Det är nåt som skaver. Nämnda förutfattade meningar kanske. Och så stör det mig att vissa ibland drar upp att jag pga min homosexualitet lever i synd. Låt mig då avslöja att jag en gång (tror det var år 2000) tog upp frågan med självaste Skaparen när jag satt på ett flygplan från Stockholm till Amsterdam (och vi som av en händelse flög över min födelsestad Borås!) och flyget var på vippen att krascha. Skaparen sa mycket tydligt till mig att jag är en kärleksfull person och att det är huvudsaken. Så att så var det med den saken. Sen kan du slå mig i huvudet med diverse heliga böcker och skrifter hur mycket du vill, men jag hade direktkontakt, så jag vet av säker källa! Jag talar sällan om saker som har med religion att göra eftersom jag är rädd för att verka ”predikande”, då jag AVSKYR alla former av predikande. Religion=privatsak.
Det är så mycket jag inte förstår. Det sägs att universum växer och blir större, men hur kan någonting som är oändligt* bli ännu mer oändligt? Det är bland annat såna här funderingar som ligger bakom mina eviga sömnproblem.
*Hur nu någon kan veta det.
Nu kollar jag på nästa dokumentär (om rymden) och de säger att det oändliga universum uppstod för så och så många miljarders miljarder år sedan av ingenting i ingenting. Och av ingenting uppstod i detta nyfödda universum en massa gaser och energier och annat hokuspokus som huxflux skapade en massa planeter och avancerade system och märkliga svarta hål. Och till och med några megajättestora svarta hål, för säkerhets skull. Vad dessa märkliga hål nu är. Det finns tydligen fler stjärnor än ”sandkorn på alla stränder på jorden”. Hur någon nu vet det. Och varifrån kom då dessa sandkorn som även de uppstod av ingenting i ingenting?
Vidare uppstod liv (av vad?) som av en slump och utan någon som helst anledning (det bara hände liksom) och alla små detaljer på varendra varelses kropp bara blev till. Bara en sån sak som det avancerade ögat (och dess fantastiska fladdrande och fiffiga ögonfransar) bara uppkom som av en slump, av ingenting i detta som var ingenting. Och känslor bara blev till på samma sätt. Kärleken – den stora drivkraften – bara *poff* hände.
Och du tycker att jag är bäng för att jag istället väljer att tro på en Skapare som i sin tidlösa tillvaro skapade allt och oss alla och blåste liv i allt levande och gav oss våra väl utvalda själar. Kropparna våra är nya och till oss utlånade men själarna är våra verkliga VI och har alltid funnits i Skaparens tidlösa tillvaro. Det är därför vi ibland känner oss så gamla fastän vi är så unga och friska.
Ja du, mitt barn. Vad svarar jag på det?
Jag måste inte veta eller förstå allt. Det är Skaparens uppgift. Jag är bara satt här på planeten för att liva upp stämningen lite. 🥳 Resten lägger jag i Skaparens trygga hand.
I säsongens sista diskussionsgrupp i gruppterapin sa jag när det var min muntur: ”Nu när det är pridevecka och allt, låt mig berätta lite om homosexualitet. Jag kallar mig i och för sig hellre homoemotionell eftersom jag blev förtjust i människor av samma kön innan jag ens visste vad sex var för någonting.”
Och jag berättade om hur jag när jag ser en vacker kvinna ser att ”jaha, där är en vacker, elegant lady” men att ”jag känner inte det där ’mmph!'”.
Jag förklarade vidare: ”Det där ’mmph!’ infinner sig bara i sällskap av vissa – få – karlar. Jag kan sitta på bussen och en attraktiv herre sätter sig bredvid mig och hans lår snuddar mitt och jag känner ett sånt där energifält. Eller som igår, när en man lade sin arm om mig, så kände jag dessa speciella vibrationer skjuta från hans kropp och själ och in i mig.”
En ’medpatient’ svarade: ”Ja du, det där har ju mången poet försökt sätta ord på och jag tycker att du lyckades riktigt bra.”
Jag avslutade så klart min utläggning med att säga att detta är en Skaparens gåva – att man kan KÄNNA och förälska sig – och ingenting man kan göra någonting åt. Och ingenting man ens bör försöka göra någonting åt. Bara att tacka och ta emot.”
Handledarna log och nickade och antecknade frenetiskt i sina anteckningsblock.
Vad vore dessa helger utan smått religiösa inlägg? Inte så mycket va?
Så. Igår kväll fick jag vara med om en sån där ”vardagsreligiös upplevelse” igen. Händer då och då. Jag stod ute i trädgården, med fötterna hårt tryckta mot marken. Kände mig ovanligt stabil på något vis. Det var mörkt och perfekt temperatur. Några envisa stjärnor syntes. En liten, blyg vind. Tyst. Jag sträckte armarna mot himlens evighet och det kändes som om ”någon” drog mig uppåt samtidigt som mina fötter pressades mot jorden. Kände mig ”ett med naturen” (hehe) och som att jag var på exakt rätt ställe vid rätt tidpunkt. Där jag skulle vara just då. Min arma kropp drogs ut och jag kände mig två meter lång. Som om ryggkotorna hamnade rätt. Jag var en del av skapelsen.
Med åren har jag blivit mindre stressad och jag har så att säga accepterat att jag inte kan kontrollera allt. Då känns det bra att lämna över bollen åt Skaparen. ”Jag litar på dig”, viskar jag. ”Det som ska ske sker när tidpunkten är den rätta.”
Plötsligt ska alla lida av klimatångest. Jag lider av en massa ångest men inte av klimatångest. Jag åker kollektivt och har inte ens körkort. Jag sopsorterar sedan urminnes tider även om jag inte tror att det har någon egentlig betydelse. Kastar inte skräp omkring mig. Plockar upp fimpar, glasbitar och plast samtidigt som jag slevar upp hundbajan (ibland busar jag till det och låter den ligga men plockar upp nåt annat som inte bryts ned naturligt. Tihii!). Har levt som helvegetarian i över tjugo år. Lappar och lagar och är ingen slit-och-släng-människa (inte ens i mänskliga relationer). Jag flyger förvisso en hel del men har som sagt inte bil. Jag har däremot rappa spiror och en elegant båge.
Så nä. Nån innesjukdom som ”klimatångest” lider jag inte av.
Fick överraskande herrbesök igår kväll. Mitt första besök där jag bor nu. ”How are you? You look good”, sa han med ett leende när jag och Blake hämtade honom ute på gatan. Snön yrde och allt hade kunnat vara romantiskt om jag inte hade haft ont i huvudet och hade jag inte varit arg på Honom.
Jag och H låg och pratade i min säng och han frågade nåt i stil med ”do you love me?” Jag svarade: ”I made a fu$king Christmas card for you, and wrote ’love’ in Arabic, didn’t I? A Jew at a Christmas party making a card for a Muslim. So what the hell do you think?” Han sa att jag verkar besatt av vilken religion folk tillhör. ”Inte alls”, svarade jag som en torr, tradig farbror, ”så länge de lämnar mig i fred och inte ställer en massa märkliga krav på omgivningen.” ”Varför är judendomen så viktig för dig, för det verkar den vara?” ”Därför att jag är religiös.” ”Jag gillar inte religiösa människor”, svarade han och fortsatte: ”religion är nåt mellan…” ”Mellan mig och Skaparen”, avbröt jag. ”Just det”, sa han. ”Det är ju det jag säger”, sa jag näsvist och fortsatte på mitt myndiga vis: ”Folk har fördomar om religiösa och tror att de är på ett visst sätt. Att de är tråkiga och dikterande exempelvis. Och har fula frisyrer och pressade plagg på sig. Ingen ser nog på mig och tänker att ’det där gubbskrället måste vara en sån där religiös toka’ och det är som sagt det jag menar. Min tro är en grej mellan mig och Skaparen. Vi snackar varje dag. Vi har en fin relation.”
”Varför är du egentligen här?” frågade jag med en suck. ”Du är en idiot om du måste fråga det.” ”Du är en dum idiot och jag är en bra idiot”, sa jag och bet mig i läppen. ”Because I have love”, sa han efter en stunds tystnad. ”Bra. Men jag måste känna det. Och du måste visa det. Och klä det i ord. Sorry, men sån är jag. Jag måste få bekräftelse varje dag.”
Jag sträckte handen mot bröstet och sa: ”Se här. Jag plockar ut mitt hjärta och lägger det här på kudden så att du ser det. Jag har ingenting att dölja. Fattar du att jag låg på behandlingshemmet och önskade så hårt att du skulle höra av dig och åtminstone sagt god morgon eller god natt. Men inte då. Därför lämnade jag dig. Du tog för mycket kraft och jag låg på ett fu€king rehab och behövde koncentrera mig på mig själv. Fattar du det?” Han verkade ta in vad jag just sagt. ”I still have love”, sa han sedan.
Han var tyst ett tag innan han bytte ämne: ”Varför måste du hela tiden ta upp att jag är muslim?” ”Därför att det är så j@vla komiskt”, skrattade jag förföriskt medan jag blygt smekte hans attraktiva bringa utanpå den irriterande välstrukna blå skjortan. ”Som du vet så ogillar jag en massa som kommer med islam men du vet ju också att jag inte därför per automatik ogillar muslimer. Men det är så komiskt att du är muslim och att jag är jude och att du är uppfostrad till att hata mig eftersom jag är ’otrogen’ men du älskar mig istället. Det är festligt helt enkelt. Klart Skaparen skulle få mig att kära ner mig i en muslim från Irak. Och vice versa. Skaparen har ju humor och kanske kan vi lära oss nåt av varandra och bli ännu bättre människor.”
Ja, han växte ju upp i ett land där han fick lära sig att hata judar i allmänhet och staten Israel i synnerhet. När han flydde för sitt arma homofila liv, på sina långa ståtliga spiror, till friheten i Finland så stötte han för första gången på en jude som dessutom råkade vara från Israel, och han insåg att han inte visste någonting om vare sig judar eller om Israel. Jo, och sedan träffade han mig och han kunde ju inte motstå min charm och mitt intellekt och min härliga kropp och all min givmildhet. Så då gick det som det gick och han förde mig till sin säng och ’låg’ med en man så som en man ’ligger’ med en kvinna. HARAM och inte det minsta KOSHER. Men i kärlekens namn ljuvligt när två själar möts inte bara på ett andligt plan, utan även rent fysiskt.
”Varför ogillar du exempelvis slöjor?” frågade han vidare. ”Kan du inte bara låta folk vara som de vill? Som det här med att du har problem med folk med en massa tokiga färger i håret.” ”Om vi lämnar allt det politiska åt sidan när det kommer till slöjan – och allt tvång och att jag som man känner mig kränkt när jag ser en täckt kvinna – så säger jag som så att på samma sätt som att flerfärgade, fantasifulla frisyrer är fula så är slöjor det också. Jag gillar att se vackra saker omkring mig, helt enkelt. Varför plåga sin omgivning med fulhet när man kan pigga upp med skönhet?”
Han kunde inte hålla sig för skratt. Han slet upp mig ur sängen och kysste mig och sa: ”Nu går vi ut och tar en cigg.”
En liten Blake, bara för att lätta upp stämningen.
✔️ På dagens ”kroppslektion” (där vi gör olika övningar, från thai chi till en massa annat) skulle vi köra koncentrationsövningar. Det var väldigt häftigt. Vi låg ner och ”lärarinnan” sa vad vi skulle tänka på. Vi skulle öppna en dörr och gå ut i ett snöigt landskap och följa spår i snön och sedan skulle vi kliva på en buss etc. etc. Efteråt ställde hon frågor och jag insåg att jag inte mindes nånting efter att jag hoppat på den där imaginära bussen. Jag hade svävat iväg. Var helt borta i nån annan värld. Och rätt vad det var ”vaknade” jag som om tiden hade stått still. En halvtimme hade passerat.
✔️ Vi tackade av en man som ALDRIG kan vara tyst som jag lärde känna redan på behandlingshemmet. Nu inser jag ju att Skaparen skickade in honom i mitt liv för att jag skulle lära mig att se att bakom allt IRRITERANDE så är han en väldigt fin, reko och hyvens person. Vi skulle alla säga nåt kort om honom och jag sa att han precis som jag använder sig av humor för att lätta upp svåra situationer. Och att han måste lära sig att vara tyst ibland! Efteråt tackade han för mina ord och lovade att ta dem till sig.
✔️ Kort dag idag så jag tog spåran från Tölö till Kampen efter ”kursen” och inhandlade en kalender för det kommande året. Alltid lite terapeutiskt med en ny, konkret, tom kalender att fylla med BRA innehåll. Nu hem till Västra Baggböle, via Lidl. Sugen på kaffe och choklad.
Jag skrev en diktjävel (eller nåt) och skickade den till Honom.
There is a huge universe. Lot’s of planets. It’s enormous and endless. Then there is a planet earth. It’s a big place. In countries very far from each other two men were born. Not only on the same planet but at around the same time. And time is, just like the universe, endless. After many hard struggles these two men left their countries and resettled in a new country far up north. They came to the same city. In this huge universe they met at a little non-important street, where they happened to be at the same time. As if by accident. But there are no accidents. And they fell in love. It is not a coincidence. It is a miracle. A miracle of love. So we better not fu$k it up!
