Etikett: jobbrelaterat

”Ok Kim, I must kill the nerves with electric shocks…”

Låt mig berätta om hur födelsedagen har utvecklat sig hittills.
Jag har fått en massa hälsningar, på många många olika språk. Det blir så när man mer än gärna doppar limpan i främmande, exotiska grytor. (Uppdatering: det var inte meningen att få något så härligt att låta så äckligt.)
Väldigt mycket mazal tov och congrats och grattis och jag blir glad eftersom födelsedagen alltid varit något av en akilleshäl.
På lunchen gick jag till tandläkaren (medan raring-Dansken kom förbi och tog en frusen promenad med Sebbe).
Samma procedur som förra gången, i käften, fast mycket värre. Den portugisiska tandläkarinnan sa (på vacker engelska): ”Ok Kim. Jag måste döda nerverna med elchocker – annars kommer du bara gå runt och ha mer ont”. Jag blev rädd men det visade sig att elchockerna inte var någonting i jämförelse med hur det kändes när hon rotade runt i den öppnade tanden innan jag fått dem (fy tusan vad ont det gjorde).
Medan jag låg där med min 35-kris så samtalade läkaren och sköterskan om att sköterskan, som skulle fylla 26, var gravid och att läkaren, 29, inte alls var redo för eller sugen på att skaffa barn. ”Jag är inte särskilt moderlig.”
Jag våndades.
Efteråt gick jag med mitt bedövade ansikte till apoteket och köpte en massa smärtstillande.
Därefter till systembolaget där jag köpte koshervin (min nya favorit Yarden Mount Hermon Red) – men jag behövde INTE visa legitimation.
kosher wine
Nu jobbar jag färdigt och sedan går jag hem.
Idag tog jag även sista spadtaget för mitt ena uppdrag som jag nu sätter punkt för. Mer om det nån annan gång.
Keep kicking it, babes.

Big business

Eftersom jag älskar att arbeta (läs: dra in cash) så jobbar jag mycket och ofta och hårt. När jag nu har städat och donat och bara sitter och väntar på den mystiska hemliga besökaren så passar jag på att jobba en timme.
Så här ser det ut.

(Ja, jag gillar randiga tröjor och blusar; de får mina millimeterbreda axlar att se en smula bredare ut.)

Jag skäms över min feta lön

I natt sov jag för första gången på flera år med öronproppar.
Så himlans underbart.
Jag började med proppar när jag i början av decenniet som snart är slut var tillsammans med en man som bodde i ett hus intill en stor väg; proppar var ett måste.
Sedan slutade jag av någon anledning. Det är ju helt underbart med total tystnad, ja till en början riktigt hör man tystnaden, men när chocken väl lagt sig så är det bara skönt.
Jag vaknade dock av att Sebbe rusade till dörren när tidningsbudet skramlade. Klockan var halv fyra och jag kunde inte somna om, så jag drack kaffe och läste dagens tidningar.
Därefter tog vi en riktigt lång promenad och det var tyst, mörkt och relativt folktomt – dvs ljuvligt.
Var på jobbet redan 06:23 och här sitter jag nu – redo för denna åttadagarsvecka.
Ja, jag jobbar hela julen och det kommer märkas på mitt konto imorgon. Jag får tidernas fetaste lön och den är så otroligt enorm att jag nästan skäms en smula. Jag känner att jag inte förtjänar alla dessa pengar. Väldigt jobbig känsla.

Schhh

Jag sitter ensam på kontoret (okej, det finns nån inne på ett annat rum långt där borta) och det är alldeles tyst. Bedövande tyst. Och det är underbart. Älskar tystnad och det är väl ännu ett ålderstecken.
Nyss var jag nere på byn och handlade lite inför helgen. I mina slyniga stövletter ilade jag runt och jag måste säga att ni ser väldigt fåniga ut när ni är på ”klappjakt”. Tagga ner! Varva ner. Nästa människa som gnäller över ”julstress” får smaka på magisterns pekpinne.