Etikett: idioter

Hitchcock

Gu’ så tröttsamt det är med sådana här pretto-Liisor (ja, Liisa stavas alltid med två i eftersom det är på finska). Tråkiga übercoola mediamänniskor som tycker att Västermalmsgallerian är det bästa som hänt Stockholm på år och dar. Prestationsångestfyllda virrpannor som sågar allt som säljer i mer än hundra exemplar. Miffos som röstar fram årets bästa album i Nöjesguiden och det alltid, alltid handlar om artister man aldrig hört talas om tidigare och inte kommer att göra det en endaste liten gång i framtiden heller. Varför ska en sådan person recensera ett pop-album? Det vore ungefär lika bakvänt som att jag skulle ge mig på hårdrocksplattor. De skulle ju genomgående få ett minus i betyg (förutom Alice Cooper då då). Rätt man/kvinna på rätt plats, tack.
Jag har huvudvärk och vill hemskt gärna dricka espresso men får inte apparaten att fungera. Hur gör man? Jag är rädd att den ska explodera. Får bli vanligt kaffe om den inte sätter fart nu.
Var just ute på en långpromme med Sebbe. Detta område är verkligen som gjort för hundar; ljuvliga promenadstråk.
Så, nollan höll inte. En liten skvätt landade vid köksdörren men nu har vi varit ute och sprungit och Sebbe leker med sin knulldocka Morris. Snart somnar han och då ska jag pyssla med nya TM-delen.
Nu ska jag strax avrunda kvällen med Alfred Hitchcocks Fåglarna. Spooky!!

Bubbla

Ibland lever man som i en bubbla. Som idag; instängd i hemmet bakom neddragna persienner, avslagen mobiltelefon och jag har inte ens läst dagens tidningar. Sedan slog jag på TV:n för första gången på evigheter för att se Six Feet Under och då fick jag se en extra lång nyhetssändning istället. Hade ingen aning om attentatet i Beirut, så nu ska jag se sena Rapport för att uppdatera mig själv.
Men all denna flaggbränning?! Och dessa män med enorma vapen på gatorna! Väx upp.

Arg

Jag är fly förbannad idag. Så pass att jag svurit. Och jag är en man som aldrig svär för de orden låter bara patetiska då de kommer ur min mun.
Så, inga pengar ännu från försäkringskassan. Så kan det gå när man för första gången någonsin är sjukskriven i välfärdssverige. Däremot ringde de precis när jag skulle leta fram numret till dem och ville ha “uppgifter om mina arbetsuppgifter och min sjukdom”. Tvi vale. Visst är det bra att de kollar upp “fuskare” men det kändes lite kränkande att bli ifrågasatt. Att alltid behöva förklara sig. Jag hörde på hennes röst att hon hörde att min röst lät deprimerad. Jag sa “det känns ju lite frustrerande att vara sjukskriven pga. depression och sedan behöva gå och oroa sig för att inte kunna betala hyran”. “Jo, jag förstår dig”, replikerade hon rappt.
Precis som min käre pojkvän varnade mig: det är ett heltidsjobb att vara sjukskriven.
En kortfattad summering: jag fyller 30 och går in i en vägg (en svart sådan) och träffar en underbar ung man som på något sätt hjälper mig att öppna min själ och våga känna efter och våga må dåligt. Jag tar tag i saker som lärarna på fristadsskolan borde ha gjort redan i början av 80-talet om de hade haft någon som helst EQ. De borde sett att det fanns någon där som inte mådde riktigt bra och som inte fick vara med i leken som de andra små barnen. Men nej, så bra ska vi inte ha det. Så nu sitter jag själv och tar hand om saker som borde blivit gjorda för länge sedan och blir för första gången sjukskriven och vill ha samhällets hjälp. Men vill samhället hjälpa mig? Helst inte. Så vad har jag betalat skatt till egentligen? Någon direktörs kusins dotters renovering av paradvåningen på Strandvägen kanske?
Ses jag nu som förbrukad? Är det dags att kasta mig på tippen? För jag kan väl inte få lite hjälp att bli ett uppladdat batteri? Jag är väl ändå uppladdningsbar då jag endast är 30 (fastän de flesta tror att jag är 27, ha ha, min humor kan ingen ta ifrån mig).
Vem ska jag rösta på i nästa val? Inte (s) i alla fall och inte (v) som jag tidigare gjort och inte (mp) heller som jag tidigare gjort då de mest verkar maktkåta och gör vad som helst för att sitta och fatta meningslösa beslut. Och inte (m) och inte (fp) och inte (kd) och inte på något av de där småpartierna. Nä, inget parti förtjänar min röst. Jag litar inte på någon av dem. Jag röstar blankt.
Jag citerar min gudomliga Madonna: “jag är glad att jag gifte mig med en man som får mig att tänka”.
Tack D, jag älskar dig mest av allt i hela världen.

Raili

Väldigt djupt samtal med alltid lika rara Gucci. Talar om allt elände. Om hur lätt det är att inse saker men svårt att göra något åt dem. Man påverkas så när man är barn. Som när förskolläraren Raili, i hålan utanför Borås, sa att min nysydda docka “inte blev så värst fin”. Det är en av få saker jag kommer ihåg från min tid som sexåring. Och alla eländiga lärare som inte brydde sig om att ta tag i saker. Jag känner frustration. Jag vill hjälpa alla ensamma/utstötta barn i hela världen. Men först måste jag må bättre. Jag måste backa bandet och säga att jag är helt okej som jag är. Och som jag var.
Det bästa med att bli äldre är att man inser att allt är en massa lösa trådar som man måste sy ihop och antingen blir det väldigt fint eller väldigt fult. Men någonting blir det.
Hur kommer man över sådant som mitt hat gentemot Raili?
1. Man går med i en sekt
2. Man börjar dricka/knarka
3. Man tar livet av sig
4. Man inser att hon var en subba som inte visste bättre och går vidare med livet och syr en ny docka.