Han: Köket är väldigt stökigt nu för de håller på att bygga en balkong.
Jag: Oj! Så kul. Men är det lika stökigt som den där gången i september då du lagade nån maträtt som exploderade i mikron?
– Hur fan kan du komma ihåg det? Jag hade helt glömt bort det.
– Jag vet inte. Jag är full av onödig information och värdelöst vetande.
– För du protokoll över allt vi gör och säger?
– Nej, men jag önskar att jag gjorde det för nu kommer jag inte ihåg vad det var för maträtt du lagade.
– Inte jag heller.
– Men tänk! Det stör mig om vi inte kommer på vad det var.
– Men varför vill du veta det? Vad spelar det för roll?
– Det spelar ingen roll men jag vill veta allt. Jag vill få en fullständig och klar bild av det vi pratar om. Annars är det bara onödigt blaj. Var det fisk?
– Nej, det kan jag inte tänka mig.
– Nej. Jag minns att det var något som även jag äter. Det fanns en poäng med det hela.
(Vi går in i huset och tar hissen upp till våningen. Tvättar Sebbes tassar och sedan ställer jag mig i vardagsrummet och glor på huset mittemot.)
– Var det canneloni?
– Vad?
– Det du lagade i september?
– Nej, *stön* jag gillar inte canelloni.
– Inte jag heller. Det är så fett. Jag gillar fett men jag gillar inte smaken av fett.
– Aha.
(Vi sätter oss i soffan och jag märker att han vill hångla.)
– Jag vet! Det var lasagne!
– Ja just det. Det var det.
– Var den vegetarisk?
– Nej, den var med kött. Kan du massera mig nu?
– Okej. Så vad gjorde du igår?
– Jag var ute och åt med några vänner.
– Var var ni nånstans?
– *Namn på krog*
– Aha. Där har jag aldrig varit. Är det bra?
– Ja, det är… bra.
– Vad åt du?
– Det var nån pasta med kyckling. Lite småstarkt.
– Kanske lite sallad till?
– Det fanns men jag ville inte ha.
– Och vad drack du?
– Vatten.
– Med bubblor?
– Ja.
– Inte öl då?
– Nej, lite vin efteråt.
– Rött vin?
– Ja.
– Var det italienskt?
– Det vet jag inte.
– Nähe. Hur många poäng ger du maten?
– Hmm. Stark trea kanske.
– Och hur var servicen?
– Den var helt okej.
– De var närvarande men inte gåpåiga?
– Exakt.
– Ska du gå dit igen?
– Det tror jag säkert kommer att hända.
– Okej. Så vad var det du ville berätta? Vad var poängen?
– Jag ville inte berätta någonting. Du frågade vad jag gjorde igår och på den vägen är det.
– Aha. Vad åt du till lunch idag?
– Jag har inte ätit ännu.
– Nähe. Så hur var Italien?
– Det var som vanligt. Folket är fördummat av Berlusconi.
– Träffade du din mor och din far?
– Ja.
– Dina vänner?
– Några.
– Varför inte alla nu när du ändå var där?
– Jag hann inte. Jag jobbade mest.
– Men du var ju på semester!?
– Nja, jag skrev en artikel till en tidning. Det var därför jag var där.
– Aha. Kommer din bild med i tidningen?
– Nej, det tror jag inte.
– Inte ens i bylinen?
– Nej.
– Så du skickade inte med några fina fotografier på dig själv när du skickade texten?
– Nej, det gjorde jag inte.
– …Några fina svartvita foton i diverse poser! Det vore väl fint!
– Nej, inga bilder.
– Så onödigt.
– Men berätta nu istället vad du haft för dig de senaste månaderna.
– Jobba jobba. Sova. Ta en drille då och då. That’s it. Vad handlade artikeln om förresten?
– En film.
– Åh. Berätta allt om filmen! Noggrant och från början och även hur den slutar plus vad du tyckte var bäst respektive sämst med filmen och skådespelarna. I am all about details.
– Jag märker det.
Sedan berättade han och därefter gick jag hem.
