Jag sitter ensam på kontoret (okej, det finns nån inne på ett annat rum långt där borta) och det är alldeles tyst. Bedövande tyst. Och det är underbart. Älskar tystnad och det är väl ännu ett ålderstecken.
Nyss var jag nere på byn och handlade lite inför helgen. I mina slyniga stövletter ilade jag runt och jag måste säga att ni ser väldigt fåniga ut när ni är på ”klappjakt”. Tagga ner! Varva ner. Nästa människa som gnäller över ”julstress” får smaka på magisterns pekpinne.
