Etikett: heterosexuellt

Varför fick inte Stanford följa med?

Igår såg jag återigen de sista avsnitten av Sex and the City (finns det något bättre när man ligger övertrött i soffan en novemberkväll?) och ännu en gång blev jag riktigt upprörd.
I episod 91: The Cold War bestämmer sig Carrie för att det är dags för vännerna att träffa Ryssen* och hon tar upp saken när de alla är samlade på hundshowen som Charlotte och Elizabeth Taylor deltar i.
Stanford skiner upp men Carrie mobbar honom hårt då hon meddelar honom om att han minsann inte får följa med “denna gång” ty “it’s just us girls this time”.
Men varför?
De skulle gå ut och dricka drinkar. Varför får Stanford inte följa med? Varför är han plötsligt inte en av “vännerna”? För att han inte har en vagina? Vad spelar det för roll om man har en vagina eller inte när man sippar drinkar med vännerna?
Detta stör mig mycket.
Situationen påminner mig om mitt eget liv som “en sån där udda” som inte umgås med grabbarna utan hänger med brudarna. Det gick strålande till en viss gräns. Plötsligt skulle man separeras och varje gång med samma tradiga argument: din apparat ser inte ut som min.
Jag minns en gång när brudarna och jag satt och pratade hemligheter (jag minns tydligt att Hillehjärtat var med) då någon plötsligt sa: “Men hallå! Tyst. Kim är ju här!”
Någon annan kontrade snabbt med: “Äsch, han är en av oss. Nästan.”
Varför måste k ö n e t vara så begränsande?
Det är så otroligt mossigt och tradigt.
Detta tar oss in på nästa ämne – dramat med den manliga lucian. Nu blev det en tös, men ändå. Varför detta drama? När vår skolklass på 80-talet fick i uppgift att ordna årets luciatåg röstade vi om vem som skulle få ä r a n att vara lucia. Det blev Per. Per var lucia det året och det var underbart.
Jag beundrar alla världens människor som vågar vara som de innerst inne är, oavsett utseende på kärleksapparaten.
Puss på er.
*Hur hon kunde nuppa med denne vidrige karl kommer jag aldrig kunna förstå. Han är arrogant, otrevlig och tråkig. Han är inte ens snygg!

Patetiska jävlar

Vi kastar om rollerna lite.
Tänk att du sitter på bussen en helt vanlig kväll. Det kliver fram ett par, tre personer. De stirrar på dig och sätter sig ner framför dig. De vänder sig om. De glor, tisslar och tasslar.
Sedan börjar frågorna hagla.
Du är hetero va?
En sån där jävla fittslickare?
Hur känns det att köra kuken i en fitta?
Varför är du så jävla pervers?
Så skulle det kunna se ut. Och det gör det – fast tvärtom.
Tänk att du just mött ditt livs kärlek – som du längtat efter i 30 år. Ni sitter på en bänk och kvällen är magisk. Du lägger armen om din potentiella partner och ett gäng dyker upp. Samma frågor. Sparkar, slag och kanske en och annan kniv. Vad som hade kunnat bli en underbar kväll slutar på sjukhuset eller kanske till och med på bårhuset.
Så skulle det kunna se ut. Och gör det.
Därför går jag än en gång på Pride. Jag har gjort det varje år sedan mitten av 90-talet och kommer fortsätta med det så länge det finns behov av det.
Visst är det underbart att öla med goda vänner, att höra bra musik, att karlarna vet att jag är lagd åt det håll jag är, så de istället för att fråga om jag har flickvän undrar om jag har pojkvän, men störst är ändå känslan av att inte böja rygg.
Underbart är det att för en gångs skull få känna sig som normen. Eller “normal” helt enkelt.
Under Pride frågar inte ens taxichaufförerna om stället jag ska till “har gott om goa brudar”.
Samtidigt ökar hatbrotten*. Oftast är det ett manligt par som blir nedslaget. Det är så absurt. Stockholm, Sverige år 2008… Kom igen nu.
Jag tänker dock inte böja rygg. Jag tänker inte låta bli att hångla upp min potentielle pojkvän när helst jag har lust.
Jag har inte förnekat min förmåga att älska sedan 1992 och jag tänker ta mig tusan inte börja igen.
Mig skrämmer ingen bitter jävel.

Heterosexäventyr

Jag gjorde stan med Hetero-J igår – han som är “fasligt rädd för kvinnor”. Jag förstår honom. Går man på heterosexbar* är ju damerna allt annat än charmerande. De är burdusa och svåra. Jag kan tänka mig att man som heterosexman inte riktigt vet hur man ska bete sig då donnorna dels vill känna sig jämställda men å andra sidan önskar sitta uppkastade på piedestaler. Karlarna får vandra runt dem, undergivna, och kanske, kanske säger kvinnan ja till konversation (om mannen är snygg, smart, rik och/eller populär bland de andra damerna).
På heterosexbar i Stockholm år 2008 får man fortfarande korkade – intima – frågor. De blänger på en. De tar ett steg framåt. De slår sig ner bredvid en och säger några väl utvalda ord om sig själva. Sedan kommer frågan: “och du är homosexuell va?”
“Ja”, svarar jag. “Och jag vill att du ska veta att det är helt okej att du är heterosexuell. Jag har inget emot er heterofiler”.
Jag vill helt enkelt inte låta honom säga det först.
Om ni heterosexmän nu måste ställa denna fråga ber jag er att inte använda ordet homosexuell. Det låter så fasligt medicinskt och ängsligt. Det funkar bättre med bög, fjolla, fikus, eller vad som helst.
Kvällen avslutades på homobar. Underbart! Inga korkade frågor. Inga diviga brudar.
Nu längtar jag efter Stockholm Pride Europride!
*Ja, ni minns kanske att så länge “sex” ska tvingas in i en massa homo-ord, såsom homosexklubb, homosexfestival, homosexfamilj, kommer jag tvinga in det i allt som är hetero också.

Samhället är fullt av lössläppta hivheteros

Det är alldeles för patetiskt för mitt arma hjärta att läsa att homosexuella nu inte ens får donera sina organ. Herre min skapare. Varje dygn glider heterofilerna runt och knullar utan gummi så det stänker safter åt alla håll och kanter och de drar på sig den ena hemska sjukdomen efter den andra men om ett litet homo som inte haft sex på snart tre år (ni vet vem) kolar är det ingen som vill ha hans lilla böglunga.
ÅÅÅH! Jag orkar inte.
Varför går jag runt med mitt ja till donation-kort i min plånbok? Där rök det. Fan ta er, jävla korkade bitchidioter.
Update: För nytillkomna läsare vill jag poängtera att så här crappigt och pubertalt skriver jag endast när jag är rejält irriterad/upprörd/förbannad. Tack för er förståelse.
Update 2: Det var så här jag ville skriva. Vreden satte dock käppar i hjulen.
Jag skulle betydligt hellre ta emot organ från en stadgad homosexuell tvåbarnspappa än en aldrig så heterosexuell partyprisse som just varit i Thailand.