Etikett: Helsingfors

Så länge vi har ”brödköer” ska biståndet ligga på NOLL

Dags för mig att härja lite igen…

På morgonrundan promenerade Blake och jag förbi en så kallad ”brödkö”. Där stod hungriga medborgare och köade för att få mat för dagen.

Det (o)lustiga var att jag samtidigt lyssnade på ett politiskt program (vi har just fått en ny regering) där en ”viktig” tant med irriterande, knarrande röst sa: ”Finland är ett väldigt rikt land. Vi får absolut inte skära i biståndet.”

Men jistanes, du verklighetsfrånvända människa. Så länge vi har ”brödköer” i det här landet så ska biståndet ligga på NOLL. Det är ju en självklarhet.

Vi har minst en ”brödkö” i varje stadsdel och köerna blir bara längre och längre.

Har du ett äpple och hungriga barn – ger du då äpplet till dina barn eller till grannbarnen? Svarar du ”grannbarnen” så är du ju uppenbarligen helt bäng i bollen och då gör jag en orosanmälan.

Nu sitter vi och vilar på väg hem, eftersom mitt ben som vanligt slutade att fungera och nedre delen av ryggen (eller eg. höften) värker som f*n.

Skippar vi biståndet till div. vidriga diktaturer med en massa korruption (inkl. huliganstater där homosexualitet straffas med livstids fängelse eller döden) så kan vi istället satsa på vården. Då slipper folk gå runt och lida i väntan på operation. Då blir de dessutom produktiva medborgare mycket snabbare. Bara en sån sak.

Börja med att skippa allt bistånd till låtsaslandet ”Palestina”, som hyllar terror och död, och vars ledare bara roffar åt sig och lever i lyx.

Kom igen nu! Tänk till lite, för f*n!

Lär er cykla! Eller gå, som vanliga människor.

black and white hardtail bike on brown road between trees
Photo by Philipp M on Pexels.com

Måste få gnälla lite. Ursäkta på förhand för eventuellt dåligt språkbruk.

Promenerade igår på trottoaren. Plötsligt kom två cyklister och körde om mig bakifrån. Samtidigt. Utan att överdriva, med ca 15 centimeters avstånd vardera. Livsfarligt.

1. Varför cyklas det på trottoarer?
2. Varför vågar folk inte använda ringklockan?

Tack och lov är det snart vinter och blixthalka och de flesta cyklar försvinner från stadsbilden. Dessvärre kommer ju vissa självmordskandidater att fortsätta trampa runt. Utan hjälm så klart, eftersom de ju bevisligen inte har särskilt mycket att skydda där uppe i knoppen.

De förfärliga, verkligen livsfarliga, elektriska sparkcyklarna kommer snart att försvinna helt, tack och lov. Hatar dem. De kommer från alla håll och kanter, tysta som möss. I hög hastighet. Usch!

Fem minuter senare var jag nära att bli påkörd av en bilistjävel vid ett övergångsställe. Han måste ha sett mig, om han inte var halvblind, och då borde ju körkortet dras in. Fram skulle han med sin vidriga biljävel.

Varför kör någon ens bil i stan? Vi har buss, spårvagn och metro. Dessutom extremt billig taxi för tillfällen då man verkligen behöver ta sig fram i bil.

Så. Det var väl bara det. Hej då.

Kom till Helsingfors!

En perfekt sommardag.

Igår träffade jag en vän, lite spontant, och vi slog oss ner på en bänk vid Tölöviken (en oas mitt i stan). (Jistanes, vad jag älskar och uppskattar mina vänner.)

I alla fall. På bänken satt också en väldigt stilig kis från Nederländerna och vi språkade. Jag frågade vad han tycker om Finland och finländarna och han sa att han var positivt överraskad av finländarnas öppenhet och vänlighet.

”Jamen det är ju det jag säger hela tiden. Jag är från Sverige, men finländare i blodet, och när jag kom hit så insåg jag direkt att myten om den ’tillknäppte finnen’ är just en myt.”

Och jag älskar dessa spontana möten. De gör livet. ”Hej, jag kom hit från Stockholm och du kom hit från Amsterdam och tänk.. här sitter vi på en parkbänk och slänger käft.”

Så, som ”ambassadör” för Finland i allmänhet och Helsingfors i synnerhet, uppmanar jag alla att komma på besök. Inte bara i ett par timmar, innan färjan vänder om, utan stanna i ett par dagar. Här finns så mycket att se, göra, uppleva.

Hjärtligt välkommen!

Jag ställer upp i kommunalvalet

Nu hände det. Blev stoppad på gatan av en granne som jag inte känner, men vi hejar så klart på varandra på ett civiliserat vis.

[På finska:]
Hon: ”Du ställer upp i kommunalvalet!” (”Sä oot vaaleis’!”)
Jag: ”Det stämmer. Hur vet du det med tanke på min blygsamma kampanj?”
Hon: ”Jag surfade runt och hamnade på SFP:s hemsida.”
Jag: ”Min slogan är ’Trygghet och tvåspråkighet’”.
Hon: *tumme upp*

Det var väl roligt!

Jag hade verkligen velat lägga ner mer tid på detta men det har varit svårt då a) detta rullade igång samtidigt som jag fick ett nytt jobb, som tar nästan all kraft och energi, och b) min fars plötsliga död fick mig att ligga i ”koma” i över två månader.
(Vet ni förresten hur tidskrävande det är att bara besvara frågor i så kallade valmaskiner?)

Men, jag är fortfarande med i matchen och jag har tre veckor på mig att åstadkomma ett mirakel.

(Nu är pappa stolt. Jag känner det i hjärtat.)

Finland fungerar

Alltså. Finland.
Nu måste jag hylla Finland igen.
Här snackar vi Vård i Världsklass.
Jistanes. Hör upp.

Min rygg bråkar. Så jag ringde hälsostationen (eller ”vårdcentralen” som man säger i det förlorade Födelselandet). Tror ni att de föreslog att jag skulle få träffa en läkare nästa månad? Eller nästa vecka? Eller i morgon?
Nej. ”Kan du komma om tio minuter?”
”Ehm. Rent fysiskt så kan jag inte ta mig dit på tio minuter, även om jag bor nära, men..”
”Okej. Om 40 minuter?”
”Ja, det går bra.”

Så jag tog mig till hälsostationen med en buss som trots vinterkaos som vanligt gick i tid, och jag träffade en läkare 40 minuter efter mitt rop på hjälp. Och jag fick VÅRD I VÄRLDSKLASS.
Jistanes.
Jag älskar Finland.
Allting liksom bara… fungerar.

🇫🇮 Suomi | Finland jag älskar dig. 🇫🇮