Etikett: hälsa

Dags att höststäda kroppen

I morgon är det inte bara måndag.

Det är även så att hösten knackar på dörren och vill in i farstun.

Det är då det är dags för en nystart.
Dags för Hälsans Höst.
Hög tid att höststäda kroppen.

Min älskade syster är med på tåget.
Vi har smidigt planer den senaste veckan.
Medan vi ätit pasta…

Ingen av oss mår bra av pasta.
I många år har jag fått ont i magen av pizza och bröd och på senare år har det eskalerat och även börjat innefatta En Enda Brödskiva samt pasta.

Jag gillar ju egentligen inte ens pasta.
Det är så att säga inte pastan jag vill åt när jag lagar min smarriga vegetariska ’bolognese’.
Det är inte pastaplattorna jag vill åt när jag lagar min berömda vegetariska lasagne.

Så bort med pastan.
Bort med brödet.
Och det inte så ofta förekommande riset.

Så det blir väl lite LCHF av det hela.
Vegetarisk variant, vilket kanske inte är det lättaste.
Jag åt LCHF-kost för något år sedan och jag gick både ner i vikt och mådde bättre.
Men sedan blev jag sambo och hade inte bara min egen kost att tänka på…

Nu är jag ensamstående med två hundar – och nu när det svalnar så kommer hundarna att vara piggare på att gå längre promenader (speciellt den äldre är något slapp så fort det är lite varmt) – bra för min hälsa.

Dessutom har jag en ny cykel.
En snygg ny cykel som gubbakröppa min mår bra av.
Inte minst ryggen mår bättre än den gjorde på min stockholmscykel.

Jag känner att jag är på gång nu.
Jag känner att jag är på rätt väg.
Att jag finner den ro jag saknat så länge.
Balans.

Balans ses nog ofta som ett ganska ”töntigt” ord, men allt handlar ta mig tusan om just BALANS.

Jag uppdaterar här på bloggen om hur det går.
Om vad jag äter.
Hur jag rör mig.

Bloggar jag så kan jag ju inte hoppa av Hälsans Höst vid ett svagt ögonblick.
Då skulle jag ju bli tvungen att ljuga.
Och ljuger – det gör jag aldrig på min blogg.

Steg 1 av många

Jag gjorde någonting utöver det vanliga idag.
Det är inget jag tänker avhandla här.
Vill bara skriva detta – för mig själv – så att jag aldrig glömmer bort dagens stora händelse.

Jag vänder så att säga blad.
Börjar på om inte en ny bok så åtminstone på ett sprillans nytt kapitel.

Nu ska jag kolla Mad Men tills jag stupar.

Äntligen en finemangfin husläkare!

Jag har en väldigt bra husläkare.
Johannes heter han.

Om man läst mina bloggar genom åren så har man många gånger kunnat läsa om hur skeptisk jag jag varit mot allt vad läkare och ”vården” heter.
Jag antar att jag har haft otur.

Väldigt ofta så har jag råkat ut för läkare som har fått mig att känna mig mer eller mindre som en pundare på jakt efter knark.
Jag har ofta känt mig ”granskad” och icke betrodd.

Nu söker jag inte vård särskilt ofta. Väldigt sällan faktiskt. (Kanske just på grund av mina erfarenheter.)
Min förra husläkare exempelvis, han såg ut som en uteliggare och han var verkligen inte det minsta intresserad av vad jag sade.
Därför är jag mycket tacksam över Johannes!

Johannes som ringer och frågar hur jag mår.
Johannes som bryr sig.
Frågar. Lyssnar.

I morse ringde han och sade att gårdagens prover visade att mina blodvärden är på topp.
Det var skönt att höra.
Jag fick mer citodon utskrivet mot min helvetiska huvudvärk.
Denna huvudvärk som nu inte bara kommer i attacker, utan som hänger kvar och maler och maler.

Johannes tyckte förresten att min make skulle massera mina axlar en stund varje kväll…
Jo, jag får massage då och då. Efter mycket tjat.
Men nu kan jag ju säga: ”doctor’s orders!”

Så här skrev jag för sju år sedan om den där gången för nio år sedan, då huvudvärken först gjorde entré:

Jag låg på Södersjukhuset en tidig, tidig morgon. Jag trodde att jag hade en hjärntumör. Mina hysteriska huvudvärksattacker* hade till slut fått mig att uppsöka läkare. Drogad och bedövad låg jag på en brits i korridoren.

Jag rullades in i ett rum där jag fick ännu mer smärtstillande. De tog ryggmärgsprov. In i nästa rum. Hjärnröntgen. Jag trodde verkligen att jag hade en hjärntumör och allt jag kunde tänka på var min mormor som dog av en sådan.

*Mina huvudvärksattacker kom vid minsta fysiska ansträngning. När jag inte ens klarade av att öppna kylskåpet (pga ”baksuget” som uppstår) sökte jag hjälp.

Nu har ju min husgudläkare bestämt sig för att gå till botten med detta.
Kanske har huvudvärken att göra med mitt höga blodtryck. Kanske inte.
Men det känns bra att Johannes tar mig på allvar.

Manifestationer, val och hälsa

Den senaste tiden har varit hektiskt.
På ena jobbet har vi lyckats arrangera en mycket framgångsrik och festlig manifestation för Israel och mot antisemitism. Publiken var stor och glad, talarna var fantastiska, solen sken och stämningen var på topp.

Men vet du hur mycket arbete det ligger bakom att få till en manifestation?
Tillstånd ska fås, dialogpolisen ska det samtalas med och talare ska kontaktas och bokas.
Dessutom ska allt det där tekniska fungera också. Scen, ljudanläggning osv. osv.
Fick även den stora äran att ha ett möte med SÄPO. Det var ju lite spännande.

En dryg vecka senare representerade jag mitt jobb på en liknande manifestation i Uppsala.
Den var raka motsatsen.
Visst, talarna var toppen.
Men publiken var hemsk.

Endast ett fåtal Israelvänner dök upp – däremot dök det upp ett enormt gäng Israelhatare.
De skrek och de gormade. De visade upp löjliga, lögnaktiga skyltar.
Efteråt ville de inte lämna oss i fred, vilket resulterade i att vi fick poliseskort från platsen.
Vi slog oss ned på en uteservering och poliserna stod utanför på gatan och övervakade oss tills tåget gick…

Tänk vilka fina poliser vi har i Sverige! Ändå släpas de i smutsen i tid och otid.

På hemmaplan har det också varit en del dramatik, men de flesta knutar har gått att knyta upp.

Igår var det riksdagsval och jag ä l s k a r ju val och politik så jag har haft några underbara veckor med alla debatter osv. Igår morse promenerade jag och maken till vallokalen och röstade. Är inte helt nöjd med resultatet.
Men mest är jag förvånad över att så många verkar vara förvånade av SD:s stora lyft.
Vad hade ni trott?
Det g å r inte att ignorera de problem som SD lyfter fram.
Det gick inte för fyra år sedan och det gick inte i år.
Det kommer inte gå om fyra år heller.
Så sluta jollra och börja snacka allvar!

En ögonöppnare fick jag personligen i samband med dramat i Uppsala.
Det kändes som att jag befann mig i… låt oss säga Gaza.

Hälsan är inte på topp, då den helvetiska huvudvärken gör sig påmind.
I morse var jag och lämnade blodprover och kollade mitt (fortfarande för) höga blodtryck.
Nu ska vi gå till botten med det här och det känns ju bra.