Jag är för hård mot mig själv och måste acceptera vissa saker.
Under de senaste tio månaderna har jag opererat såväl rygg som hjärna. Det är ganska allvarliga grejer och jag fungerar inte som förr. Det måste jag acceptera. Smärtorna (med anledning av ryggoperationen) försvann redan dag 1, för vilket jag är SÅ tacksam, men jag har så klart ”efter-operationen-ont” och min kropp kommer aldrig mer att vara ”normal”. Jag kan inte springa, exempelvis. Jag har svårt att ta på mig strumporna. Byxorna är ett projekt i sig.
Låter patetiskt men så är det för mig numera. (Den som uppfann skohornet förtjänar ett pris.)
Och hjärnan. Mitt minne är helt värdelöst. Jag glömmer allt hela tiden och skriver ner saker.. Jag kan inte bara skriva ”imorgon 15:00”, utan jag måste även skriva ner var jag ska vara och vem jag ska träffa. Jag glömmer allt och kan inte memorera någonting. (Men jag slapp att drabbas av hjärnblödning.) Jag får lära mig att leva med det.
Men någonting positivt: jag har inte ont i benen och ryggen så som jag hade före ryggoperationen. Det var helvetiskt. Jag kunde ju ta mig tusan inte röra mig ordentligt på tre år (och därför blev jag så fet, vilket jag hatar, men jag jobbar på det så gott jag kan).
Ta hand om er. Hälsan framför allt. Vips! så blir vi av med den.
Usch, vilket jobbigt program jag såg i afton. Och nu kommer jag att låta jättepolitiskt korrekt helt plötsligt.
Det handlade om en stad i Mexiko där man dricker mest Coca-Cola per capita i hela världen. Alla var feta och alla hade diabetes. Coca-Cola hade nästlat sig in exakt överallt och var billigare än vatten.
I stan bodde mestadels nån obildad, fattig urbefolkning och Coca-Colan hade till och med hittat in i religionen. När folk fick diabetes så drack de CC (nu orkar jag inte skriva det fler gånger) då de trodde att CC skulle bota dem.
När de sedan dog placerade folk CC-flaskor på gravstenarna, som offergåvor. Åh, herre min Skapare.
Och… det tar inte slut där. Den tidigare presidentens (jag vet inget om mexikansk politik, eller om hela landet egentligen – jag vet bara att jag älskar mexikansk mat och att min hund har sitt ursprung där…) valkampanj sponsrades av… CC.
Så himla cyniskt. ALLT ÄR TILL SALU. Ingen bryr sig. Allt, ALLT handlar om att tjäna pengar. Jag blir så trött på mänskligheten.
Nu när jag dessvärre har blivit lite rultig då jag pga min rygg (som är bättre nu, ett halvår efter operationen, och jag har ett återbesök nästa vecka förresten) inte kunnat röra mig som vanligt på tre år, så tänkte jag på det, att det som har räddat mig från fetma i hela mitt liv (då jag verkligen inte gillar att idrotta), är att jag har aldrig har gillat socker. Jag dricker aldrig läsk. Inga kakor, bullar eller bakelser passerar mina okyssta läppar. Smakar man på en CC så fräter det genast i tänderna och man får en äcklig hinna i käften.
Usch! Lägg av med sånt! Drick inte smaksatt socker! Bara en massa vidriga cancerframkallande e-ämnen dessutom. SKÄRP ER.
Nu är jag utskriven och hemma. Och väldigt tacksam för vård i världsklass. Jag ser ut som om jag genomgått en ansiktslyftning och inte en hjärnoperation.
Går igenom dokumenten jag fick och kan ni tänka er vilken katastrof som var nära att inträffa? Kirurgen fick börja om med ingreppet då han hade kommit lite för nära talcentrum. Tänk om jag hade förlorat min röst! Jag som lärde mig att använda den först när jag fyllde 40. Innan dess var jag ju rädd och tyst som en mus. Vilken katastrof. (FÖR ATT INTE TALA OM MIN KARAOKEKARRIÄR!) (Som sagt: min humor kan ingen ta ifrån mig.)
Jag vill i alla fall tacka följande personer som tydligen var med under operationen: Niemelä, Baric, García, Raj, Räsänen, Lohela, Uski samt Westerlund.
Jag kanske låter töntig när jag jollrar på om ”vård i världsklass” men jag menar vad jag säger. Här i Finland har jag alltid upplevt detta (förutom en gång för ca två år sedan då en läkare som knappt var torr bakom öronen var otrevlig och inte trodde på mig, men när han läste journalerna så ändrade han attityd). I Födelselandet kände jag mig alltid misstänkliggjord när jag sökte vård och den känslan är fruktansvärd. Sedan minns jag att jag ett tag hade en husläkare som såg ut (och betedde sig) som en uteliggare. Jag kände 9 gånger av 10 att jag inte blev tagen på allvar men det blir jag här i Framtidslandet.
Dessutom (och jag talar verkligen bara av egna, högst personliga erfarenheter) så märker jag av en MEDMÄNSKLIGHET inom vården. En förståelse. Jag känner mig inte ”till besvär”. Det är just denna mänsklighet som jag menar (på ett politiskt plan, men vi går inte in på det nu) har gått förlorad i Sverige, ty sammanhållningen har gått sönder. Samhällskontraktet har brutits och ”you’re on your own”.
Sedan hjälper det nog också att det finländska sinnet är så mycket mindre ”stuck up”. Det är knappt nån som har en pinne i ar*let så att säga. Det är lite mer som att: Vi är alla (bara) människor här. Det är överlag det jag gillar mest med detta land. Allt är inte så himla överspelat och stelt. Ingen tradig teater. Mer äkta. Finland är äkta. Säger jag att jag gillar dig så menar jag det. Jag säger det inte för att vara trevlig.
Nu ska jag försöka sova bort den svullnad som gör att jag knappt ser någonting och i morgon kommer min älskade Blake hem från Esboviken, där han levt rövare hos ”frugan” min.
Tack för era fina kommentarer och tankar under de senaste dagarna. De värmde, ska ni veta. Ibland känner man sig lite… liten… och då betyder det så mycket.
Om en vecka ska stygnen tas bort (vet inte om det är stygn eller ”krokar” då jag ännu inte har avlägsnat plåstret).
Tack för att ni finns!
(Vad är ett land utan vård i världsklass? Inte så mycket va? Vad kan väl vara viktigare än att medborgarna får må fysiskt och psykiskt så bra som möjligt? Ingenting.)
Som jag skrev för ett tag sedan så har jag gått upp rejält i vikt och detta beror så klart på att jag på grund av mitt tillstånd i rygg och ben inte kunnat röra mig ordentligt under de tre senaste åren. Jag har aldrig varit någon sportig person och det som räddat mig från att bli ett fetto har alltid varit att jag varit glad i att promenera. Under mina sista år i Stockholm promenerade jag till och från jobbet varje dag – i regn och rusk och ibland genom snödrivor – och det blev således 14 kilometer per dag. Jag var i mycket fin form, helt enkelt.
Vid ett tillfälle drabbades jag dock av hälsporre – något som jag vid den tidpunkten aldrig ens hade hört talas om. Jistanes, vad det var smärtsamt och omedelbart började jag gå upp i vikt. Tack och lov blev det cykelväder så jag räddade mig på så vis.
Nu däremot har inget räddat min arma kropp och jag sitter här fetare än någonsin och jag trivs inte alls med mitt fläbb. Börjar tänka på idiotiska trender som ”body positivity” och såna där feta ”influerare” som ”älskar” sina kroppar för att sedan avlida. En efter en trillar de av pinn. Den fantastiska youtubern och poddaren Blaire White har tagit upp detta flera gånger, bland annat i detta klipp: Fat Positive Activists Are PASSING AWAY, But The Cult Must Go On.
Ingen mår bra av att vara överviktig. Så enkelt är det. Man blir sjuk av att vara fet. Om någon gigantisk människa säger att han eller hon hellre är fet än ”normalviktig” så ljuger personen i fråga. Eller så är hen en mentalt svårt sjuk person.
I samband med min operation i december vägdes jag och jag hade gått upp runt fem kilo. Tre månader efter operationen, då jag verkligen varit mer eller mindre sängliggande, vägde jag mig och jag hade gått upp ytterligare sex kilo. KATASTROF. Usch, jag mår så illa av att se min kropp. Jag får kväljningar av att bara känna hur fläbbet fläbbar runt när jag rör mig.
Tack och lov är jag äntligen på benen (även om jag har dagar då jag har extrema smärtor i ryggen) så jag har kommit igång med motionerandet. Nu är det dessutom äntligen inte längre halt ute. Halkan har ju varit ännu ett stressmoment då jag med mina nya skruvar i ryggen verkligen inte har fått halka och flyga omkull.
Äntligen ett feberfritt dygn bakom mig. Jistanes, vilken förkylning som slog till. Minns inte när jag senast hade feber och jag kom inte ihåg hur utmattad och utslagen man kunde känna sig. Dessutom hostan från helskotta och varje hostning har gjort ont i operationsärren. AJ. Men äntligen bättre.
Men det var inte det jag skulle berätta om denna morgon…
Jag har aldrig varit så här fet! Ett riktigt fetto! ”Rultan” är historia och istället är det ”Fettot” som klampat/vaggat in på scen. Usch! Inte konstigt dock, med tanke på att jag inte kunnat röra mig ordentligt på drygt två år. Först på grund av smärtorna och sedan december har jag varit mer eller mindre invalidiserad medan kroppen läkt efter Den Omtalade Operationen.
Jag har ju aldrig varit nån sportig person men jag har alltid promenerat väldigt mycket men nu har jag ju inte kunnat göra ens det. (Min hund har också lagt på sig. Och det är mitt fel!)
Jag började inse detta när jag letade fram en vårig jacka som jag ärvt efter min far och jag kunde med nöd och näppe knäppa den. Och då var min far inte ens fet! Ja, lite rund om magen som de flesta 70-åringar, men inte på något vis FET. Men nu är jag det.
Det är ta mig tusan inte festligt alls att bli andfådd när man tar trapporna till tredje våningen. Under en väldigt lång tid kunde jag p.g.a. ryggen inte gå i trappor men nu kan jag äntligen det igen. Sedan ställde jag mig på vågen och jag såg siffror som jag inte ens kunde relatera till. Så nu måste jag ta tag i det här. Efter en morgonsmoothie ska Blake och jag ut på en riktigt lång runda, för första gången på länge.
Jag kan INTE vara medelålders, singel OCH fet! (Tänkte att om jag skriver om detta så kan – och måste – jag göra något åt saken.)
*reser mig upp och vaggar iväg med allt mitt fläsk*
