Det känns som att jag står på livets sista hållplats. Tanken och känslan har vevat runt i mig en hel del under den senaste tiden och i dag blev det så konkret. Jag stod ensam och väntade på bussen. Fortfarande. Ensam. Med frusna fingrar i minus tolv grader.
Tanken har mognat i mig under de tre senaste månaderna då jag har gått i väldigt intensiv terapi. Varje dag. 24/7. Det som jag alltid har velat ha kanske inte ens existerar. Eller om det existerar så kanske det aldrig kommer att hända mig. Och jag måste vänja mig och förlika mig vid tanken. Acceptera verkligheten. Jag är inte rädd för mycket men jag är livrädd för ensamheten. Den ofrivilliga. Betydelselösheten. Känslan av att vara en parentes.
Jag är lastgammal nu och jag står fortfarande och väntar på den där jävla bussjäveln. Ensam. Med frusna fingrar.
Jag kan inte göra någonting mer. Jag släpper kontrollen. Skaparen har bollen. Jag litar på Skaparen. Gör vad du vill med mig. Jag ger upp. Jag kan inte påverka mer. Jag kan bara försöka ha någonting ynkligt att leva för, som kan ge mig någon typ av glädje nån gång då och då. Jag är anspråkslös och ödmjuk.
Dagarna är fyllda av terapi- och diskussionsgrupper och efter dagens öppenvård (som jag avslutade med mitt livs första jogapass – en succé!) så har vi haft veckomöte här hemmavid.
Jag lärde mig ett nytt finskt ord: HILPEÄ. Aldrig hört. ”Typ glad”, fick jag som förklaring. ”Uppsluppen” hälsar google translate. Så under loppet av några dagar har jag fått höra att jag LYSER och att jag är GLAD/UPPSLUPPEN. Och det stämmer ju.
Jag är mitt uppe i mitt livs viktigaste resa och den äger rum inuti mitt huvud. Efter sex veckor på rehab och snart sex veckor i öppenvården mår jag bättre än någonsin, skulle jag vilja påstå. En vecka kvar. Sedan ska jag söka till nästa etapp som heter Mangeln och där rotar man runt ännu mer och extremt intensivt i skallen i hela sex månader.
När man går igenom nåt omvälvande och förlorar nästan allt så inser man vad som är viktigt här i livet. En klassisk klyscha men klyschor har uppstått av en anledning.
Varför skriver jag om så många privata angelägenheter på sociala medier, blogg etc? Därför att det är mitt sätt att uttrycka mig och om jag inte uttrycker mig så kvävs jag. Det spelar inte ens nån roll om någon läser eller inte. Måste bara få vräka ur mig. Och trots att jag numera har en rejält inoljad käft så är det via tangentbordet som jag uttrycker mig bäst.
I drygt 40 år sökte jag glädje, trygghet, mening genom andra människor men nu har jag slutligen insett att allt det där måste jag finna inuti mig själv. (Ännu en klyscha som man inte riktigt på allvar kan ta till sig bara så där.)
Och jag har börjat älska mig själv. Det finns j@vligt mycket att älska! Och om man inte älskar mig så har man svårt att inte åtminstone tycka om mig eftersom jag är så festlig, vänlig och allmänt hyvens. (Jante bor fortfarande inte här. Jante har hängt sig.)
Igår uttryckte jag mina kärlekskänslor i ett långt meddelande till ”Zlatan” och han svarade nåt i stil med att han blev glad och varm av mina ord. Och att han inte kan uttrycka sina känslor på samma sätt. ”You are the writer.” Men han avslutade med att skicka ett sällsynt ❤️ och orden ”love you always” och vad mer kan jag önska mig? Ingenting.
Sedan är det ju så att min bror dog när han var lika gammal som jag är just nu, så varje dag är en bonus. Vad f@n har jag att gnälla om? Inte så mycket. Jag har förlorat så mycket men jag har funnit så mycket mer. Inom mig. Och det betyder så oändligt mycket mer än allt krimskrams i världen.
Nu kastade min rumskompis Herr Finlandssvensk en snusdosa på mig. Jag har lärt känna så många bra människor på sistone. Han har förresten ett nytt smeknamn: Knu**kungen. (Ska inte säga så mycket mer om det men en liten hint: dambesök, viagra och en sönderkn***ad säng.)
Det var allt för nu.
Valet av foto: bara för att man är seriös så måste man inte vara tråkig. Glöm aldrig det. Vem orkar med en tradig människa i längden? Inte jag.
Så vi sitter i en diskussionsgrupp här på öppenvården. Åtta losers. Och jag funderar. Tänk så betydelselösa vi är. Bara ett patetiskt gäng människor med problem som alla andra (men kloka nog att ta tag i dem). Små parenteser i mänsklighetens historia. Dammkorn i den aggressiva vinden.
Haven är fulla av plast (tack vare den vidriga människan) som sakta kommer att förgifta oss och allt levande. Så vem bryr sig om mina ”problem”? Djuren lider på slaktbänkarna. Den äckliga köttindustrin visar ingen respekt för levande individer. Världen vore bättre utan människor. Vi är vidriga. Enorma länder skitar ner miljön men vi som är så få ska få dåligt samvete om vi unnar oss en flygresa. Sopsortera, du sällsynta nordbo, medan alla miljarder syd- och latinamerikaner bygger sopberg! Logiskt. Kineserna förorenar luften men koncentrera dig istället på att kossan i hagen fjärtar för mycket. Logiskt.
Allt är äckligt, allt är skit, allt är meningslöst och idiotiskt.
Hur kan man inte bli deprimerad och ta till droger och diverse flyktmedel?
Men vet ni vad? Varje betydelselös människa – vartenda störigt människodammkorn – är för någon annan den allra viktigaste människan i världen. En svindlande tanke.
Min pojkvän sa att jag är den viktigaste människan i hans liv (åtminstone just nu, min anm.). Och Blake skulle bli väldigt deprimerad om jag bara försvann.
Så även en betydelselös sophög till människa har betydelse. Kom ihåg det.
Näin on. Så är det.Det är mysigt att bli inbakad i pappas kroppsvarma pyjamas när det är kyligt på morgonkvisten.
Vi har haft veckans gruppterapisession här och idag talade vi om gener. Jo, det är ju så att förutom min fars stiliga yttre så har jag även ärvt hans ordentlighet och den där lugn-som-en-filbunke-genen. Men sedan har jag också ärvt min mors temperament. Startsträckan till mina explosioner är alltså väääldigt lång men när jag till slut antänder så exploderar jag. Då ser jag bokstavligt talat blixtar.
Vidare så är jag en väldigt privat person som vill vara i fred men samtidigt har jag ett extremt stort behov av att få uppmärksamhet och bekräftelse (finns psykologiska orsaker till detta, så klart). Det uppstår en svår balansgång. Vill synas men samtidigt vara osynlig. Det kanske är därför jag hellre skriver än talar.
Det är inte lätt att vara jag, konstaterar jag efter veckans psykologigrupp.
Idag vill jag uttrycka min ödmjuka tacksamhet. I den här ljuvliga staden (en av tre av mina hemstäder – jag är så lyckligt lottad!) får jag den hjälp jag behöver. Ibland måste man här i livet lägga sig ner och be om hjälp och vägledning och hoppas att någon hör. Helsingfors har levererat med råge. Nu på väg till öppenvårdens nästa fas: K2. Måste säga att jag älskar morgonmötena i ’mitt’ vårdprogram, där vi alla berättar om dagsformen och vad som har hänt sedan sist. Det är terapeutiskt och man lär dessutom känna andra människor på ett djupare plan.
Igår avslutade den där irriterande zigenaren – som aldrig kan vara tyst och som alltid säger irriterande saker – sin tid i vår grupp. Jag har uppfattat honom som en smula ding och homo-ovänlig men igår bad han om mitt nummer. Och som jag skrev i ett blogginlägg så inser jag att Skaparen skickade in honom i mitt liv för att jag skulle fatta att bakom allt det där irriterande finns en bra människa. Jag måste vänta lite och skrapa rejält på ytan innan jag ’dömer’.
En annan typ, som verkar så lugn och rar, berättade en dag att han suttit i fängelse och jag frågade igår varför han hamnat där. ”Mordförsök”, svarade han. 😳 Det hade jag aldrig trott. Men det är sånt som kommer med drogkulturen.
Sen har vi den hundtokiga kristna kvinnan som trodde att jag har FLICKvän. Vi åker buss hemåt varje dag och hon frågar en massa om Blake och även om mitt kärleksliv. Och hon vet mycket om judendomen. Dessutom verkar hon lika politisk som jag, så vi har mycket att prata om…
Träffar många intressanta människor varje dag. Vi är så olika och kommer från olika världar men vi lär oss av varandra. Mycket givande.
Tack, Helsingfors stad.
Dagens konversation med den kristna kvinnan innehöll både karlar och religion. Hon hade sett hur de på morgon-TV tog upp det växande judehatet och att de kommit fram till att det inte beror på att finländarna plötsligt blivit antisemiter. Det beror så klart på invandringen från muslimska länder där judehatet kommer med modersmjölken. ”Tur att de talade klarspråk”, sa jag myndigt. ”Annars kan man inte rätta till problemet.”
Sen döpte vi om min (muslimske – höhö!) pojkvän till Zlatan. Vi nämner ju i öppenvården aldrig någon annans namn om vi babblar om den personen i nån diskussionsgrupp. Och vi använder för övrigt alltid endast varandras förnamn. Ingen vet vad de andra heter i efternamn. Jo, eftersom han ser ut som Zlatan alltså. Det var det jag skulle komma till här. Även den kristna kvinnan tyckte det. (Nu kanske ni förstår varför jag är så attraherad…) Och hon sa att hon (precis som jag) endast kollar på fotboll (när det nu råkar hända) pga spelarnas extrema ’skönhet’.
En bra och kort dag. Nu hem för bostadsmöte samt psykologmöte.
En sak till (känner att jag har mun/tangentsbordsdiarré idag). Jag var lite orolig för att min nye vän ”Finlandssvensken” skulle börja bete sig annorlunda när det gick upp för honom att jag är fjolla. Det är sånt jag ofta tänker på när jag (väldigt sällan iofs) blir vän med nån heterosexuell man. Rädd att han ska vara så där tölpig och ”få för sig nåt” eller tro att jag ”tror nåt”.
Men nej. Han beter sig som vanligt och idag överraskade han mig på bussen, med ett ivrigt ”hallåå däär!” och han berättade i förbifarten att hans flickväns dotter har flickvän. Så kan det gå. (Nästan) Ingen bryr sig om en persons homoemotionella läggning i dagens samhälle. Tack och lov. Annat var det så sent som för 10-15 år sedan.
Håll det i minnet. Och låt oss inte vrida klockan tillbaka genom att importera homohatande kulturer. Det handlar inte om intolerans eller så kallad ”rasism”. Det handlar om överlevnad.
