Vi har haft veckans gruppterapisession här och idag talade vi om gener.
Jo, det är ju så att förutom min fars stiliga yttre så har jag även ärvt hans ordentlighet och den där lugn-som-en-filbunke-genen. Men sedan har jag också ärvt min mors temperament.
Startsträckan till mina explosioner är alltså väääldigt lång men när jag till slut antänder så exploderar jag. Då ser jag bokstavligt talat blixtar.
Vidare så är jag en väldigt privat person som vill vara i fred men samtidigt har jag ett extremt stort behov av att få uppmärksamhet och bekräftelse (finns psykologiska orsaker till detta, så klart). Det uppstår en svår balansgång. Vill synas men samtidigt vara osynlig.
Det kanske är därför jag hellre skriver än talar.
Det är inte lätt att vara jag, konstaterar jag efter veckans psykologigrupp.
Jag tror att jag och Blake är ganska lika.