extra djupa tankar – Sida 4

Stanna upp i coronatider

I dessa dramatiska tider kan det vara läge att stanna upp och köra lite ”soulsearching”, som man säger på utrikiska. Vad är det som är viktigt i livet? Egentligen? (Spoiler. Rätt svar: våra relationer till andra människor. Och djur.)
Efter denna kris kanske de överlevande kommer ut starkare i sinnet och klarare i knoppen.
(Jag griper efter halmstrån här.)

Detta insåg ju jag när jag i höstas satt vid min älskade väninna Seijas dödsbädd. Har nämnt det tidigare men det blev så tydligt att allt krimskrams bara var onödigt blafs. Vi har bara varandra, för f@n!

Tänkte på detta under helgen då jag insåg att det var dags att kassera gosedjuret (eller -gubben) som Blake en gång fick av Seija. Huvudet hängde, den var sönderknu**ad och smutsig och golvet var ständigt täckt med dess ulliga ”inälvor”. Ville av sentimentala skäl inte kasta denna gosegubbe men insåg att det ju bara handlade om just.. ett gosedjur. Minnet av den där soliga dagen då Seija gav den till Blake kommer att leva kvar.

Ha en bra dag.

Tänk till. Tänk om. Omvärdera.

Som jag nämnde i mitt förra inlägg så firar bloggen 15 år i år och jag ska som sagt fira det på något vis.
Jag har länge tänkt på allt som har hänt i mitt liv under de här 15 åren. Det är ta mig tusan en hel del.
När jag började blogga hade jag mer eller mindre vänsterextrema åsikter.
En gång citerade jag (vänta på det…) Malena Ernman (fatta!).
Hon är enligt mitt tycke och smak en av de vidrigaste människor jag kan tänka mig. En tvättäkta vänsterextrem gråsosse. Usch.
Men jag ska nu inte hålla på och trasha någon. Jag vill bara poängtera hur mycket vi människor kan förändras om vi tänker till, tänker om samt omvärderar.

Jo, så jag har skrivit och tyckt en hel del genom åren och jag står verkligen inte för allt som jag har sagt. Det är det som är grejen; man ska växa som människa. Men jag låter allt stå kvar – som ett levande bevis för hur man – om man törs – kan gå från A till B och kanske till och med vidare till C.

De mest skrämmande människorna är just såna som aldrig vågar utmana sig själva eller sina egna åsikter.

Av en slump noterade jag, när jag letade efter någonting på bloggen, att jag för elva år sedan citerade denna simpla men stora text ur Talmud*:

”En människa förblir vis så länge hon söker visheten; när hon tror sig ha funnit den blir hon en narr.”

Exakt så.
Så jag var trots allt vaken redan då, för elva år sedan.

*Från wikipedia: ”Talmud, (hebreiska för studium, lära) är judarnas stora efterbibliska skriftsamlingar. Storleken varierar med olika utgåvor, men en fritt tillgänglig engelsk översättning från 1918 omfattar 3 225 sidor. Här finns bland annat de skriftlärdas stadgar, lagdiskussioner och skriftutläggningar. Samtliga auktoriteter som åberopas i Talmud levde före år 500 e.Kr.”

Jag är inte kommunist, men…

madonna like a prayer maxi single — Som barn arbetade jag för min veckopeng – som jag så klart spenderade på skivor.

I köpcentret som jag för tillfället arbetar i finns en avdelning – eller snarare en hörna – med begagnade leksaker och nu kanske du blir förvånad och förvirrad men låt mig till att börja med lugna dig: jag har inte blivit kommunist!

Men. När jag ser ”mindre bemedlade” familjer besöka denna ”hörna” så gör det ont i hjärtat. Så pass att det bränner i mina ögon.
Jag ser dessa barn som blir så lyckliga över att få något begagnat småsunkigt gosedjur eller en docka som saknar en arm. Eller kanske en barbie som någon har klippt av håret på.
Dessa barn blir så tacksamma över så lite och jag tänker att världen är så orättvis.

Men. Å andra sidan är ju glädjen och lyckan densamma. Dessa barn känner ju ren lycka och de vet ej hur det känns att leva i överflöd eller hur det är att få allt man pekar på och ändå ha ett tomrum inuti. Ett hål som inte går att fylla.
Det kanske inte alls är ”synd” om dessa barn – de kanske är de verkliga vinnarna? De kanske lär sig att uppskatta saker och ting? De kanske redan tidigt förstår det som undertecknad förstod först i vuxen ålder – att det lilla i det livet är det stora?

Jag vet inte.
Men.
Det gör ont i mig.

Mänskliga möten är Grejen – allt annat är krimskrams

Min sorgeprocess är en smula utdragen.
Dagligen kommer jag på saker som jag vill berätta för min bortgångna väninna. Sedan kommer jag ihåg att det får vänta till livet efter detta.
Men jag pratar mycket med henne även här och nu.
Hon var så jädrans rapp och livet hade gjort henne orädd.
När jag kom hem från arbetsintervjun förra veckan så tjoade jag: ”Vi gjorde det, Seija! Vi fick jobbet.”
Och varje gång ”hör” jag henne svara med sedvanlig vän liten röst. Att en så stor kvinna kunde ha en så liten röst!
När jag måste göra någonting jobbigt så tänker jag på henne. Hon pushar mig och sedan är hon stolt. Jag känner det.

Saknar att se henne komma mot mig med rullatorn. Ciggen i mungipan. Stånk och stön och svettig panna. Smyckena skramlar och de stora tygen som hon alltid klädde sig i fladdrar vilt.
Hämtar kraft i hennes oräddhet. Hon brydde sig inte om vad folk och fä tyckte om henne och hennes en smula bohemiska liv och leverne.

Det känns trösterikt att veta att hon mot slutet kände sig färdig med livet som hade varit väldigt innehållsrikt. Nu slipper hon alla krämpor och hon dansar fjäderlätt omkring någonstans.

Livet är fullt av möten med andra människor (och djur) och det är dessa möten som Gör Livet. Som Är Livet. Allt annat är bara onödigt krimskrams som distraherar oss.
Det lärde hon mig.

En rosa urinindränkt trasa

Min hund Blake Carrington är intelligent. Han vet skillnaden mellan olika slags plastprassel. När jag prasslar i köket kan han avgöra om jag öppnar hans påse eller min påse. Hundgodispåsar är av tjockare plast än människors påsar. De prasslar på ett dovare vis. Då kommer han. Prasslas det med tunn plast ligger han kvar där han nu råkar ligga.

Jag tar väl hand om honom. Han ligger i sängen och jag lägger en filt över honom. Det är kallt i lägenheten. Jag lägger en kudde vid sidan om hans lilla huvud. Om han vill kan han vila mot kudden och vill han inte det så fungerar kudden som ett slags skydd mot omvärlden och han känner sig trygg.
Jag pussar på honom och han ler.

Vi är uppe extra tidigt eftersom jag ska iväg på ett viktigt möte. Hinner tvätta ett par maskiner först. Svart och vitt. Jag lägger ner tvätten i två klassiska blå kassar från Ikea.
Jag har en rosa trasa som ska tvättas. Jag lägger den bland vittvätten. Kommer den att färga av sig? Knappast. Den är liten och har tvättats många gånger. Men den lyser där i sin klara rosa färg i ett hav av vitt.
Det är ett täcke jag ska tvätta trasan med. Om den färgar av sig så gör det ingenting eftersom täcket ju ska in i ett påslakan och ingen kommer att se det rosafläckliga täcket.
Men jag kommer att veta.
Jag plockar ut den rosa stackars trasan. Den är urinindränkt efter en olycka. Det var inte min blåsa som svek. Det var Blake som blev stressad då vi fick plötsligt besök.
Varför tvättar jag inte den rosa trasan med de svarta kläderna? Tanken slog mig inte ens.

Tar hissen ner till tvättstugan. Klockan är tre minuter i tio. Någon har tvätt kvar i maskinen och tvättstugan är belamrad. Jag orkar inte protestera.
Jag bokar om och åker upp igen.
Så många tankar om den rosa trasan helt i onödan.
Jag måste inte tvätta idag. Jag kan tvätta i morgon. Om jag lever i morgon. Det är ingenting man kan ta för givet. Aldrig. Särskilt inte efter 35, då varje ny dag är en fet bonus.

Blake ligger inte kvar under filten. Jag virar in honom i min pyjamas. Den doftar av mig och det gillar han ju. Jag är hans trygghet.

Det kanske är det här som är livet.
”Det är dagarna som går, som är livet”, sjunger Carola på albumet Personligt från 1994.
Hon har rätt.
Detta är en av de där dagarna.
Tankarna om en pissindränkt rosa trasa har fyllt morgonen denna dag.
En helt vanlig dag.
En dag i livet.