Var ute med Sebbe och vi gick längs en gatstump vi faktiskt aldrig besökt tidigare (trots närheten till hemmet). I godan ro strosade vi och jag vände plötsligt blicken mot vänster och vad såg jag? Precis som igår stod där en menorah i vardagsrumsfönstret. Jag blev alldeles till mig och mycket rörd eftersom jag gick runt där och kände mig en smula usel. Sedan var det som om allting föll på plats och jag kände återigen att jag var på ”rätt väg”.
Fatta.
Alla dessa tecken! Gårdagens inlägg finns här.
Etikett: deep thoughts
Sånt som händer mig men förmodligen inte dig
Eftersom jag har Ofra-helg så har jag spelat henne mer eller mindre non stop i tre dygn och nyss när jag och Sebbe var ute på en halvlång kvällspromenad så gick jag runt och sjöng på låten iTunes slumpade fram just innan vi gick hemifrån: en gammal judisk folksång tror jag bestämt att det är.
Vi gick på en trång liten gångväg som vi gjort så många gånger förr, men plötsligt, mitt i mitt ivriga sjungande, så tittade jag upp på huset framför mig (som jag gjort så många gånger förr) och då såg jag att i vardagsrumsfönstret på tredje våningen stod en enorm menorah (alltså en judisk ljusstake). Det kändes magiskt, måste jag säga.
Nästan samma sak hände förra veckan då jag gick för att träffa min isravän; jag promenerade förbi en loppis som jag passerar varje dag jag går till eller från jobbet. Nu stod där plötsligt en liten och en en stor menorah längst fram i skyltfönstret.
Jag ser dessa tecken överallt och titt som tätt och jag tolkar det hela så här: framtiden är vacker som ett hav av blomster.
Jättemenorahn vid Knesset.
Roller
Nu ska jag berätta lite om mina erfarenheter – mycket rakt och simpelt eftersom klockan bara är barnet och ögonen hänger en smula.
Det där bostadsrättsmötet jag var på häromdan påminde mig om den där multimediakursen jag gick för några år sedan… Som i sin tur påminde mig om min helvetiska skolgång.
Jag har kommit på att det inte var något unikt för skolan i sig. Inget unikt för barn och ungdomar. Nej, det är likadant i vuxen ålder.
På mötet var det likadant:
Längst fram sitter en rultig kvinna som ställer tusen (gärna småkorkade onödiga, nyss – eventuellt lite subtilt – besvarade frågor).
Längst bak sitter en sån där jobbig grabb (gubbe i det här fallet) som är jävligt negativ och sur och bitter och som gärna säger negativa saker rakt ut i det blå. Inte till någon särskild alltså, utan bara… rakt ut.
I mitten till vänster sitter en sån där viktig-Lisa som MÅSTE HA NÅT ATT SÄGA och för att få uppmärksamhet överdriver så det står härliga till.
I mitten till höger sitter en rätt cool brud/dam som är lite ”alternativ” och new ageig. Henne gillar jag alltid.
Och så i mitten-mitten sitter jag. Tyst som en mus. Ivrigt iakttagande hela baletten. Med tusen smarta saker att säga, men aldrig, aldrig kan jag öppna käftjäveln bland okända människor.
Vad jag vill komma fram till är att allt är som det alltid har varit; jag lovar att alla som jag just beskrev var likadana under skolåren. Rollerna sitter i och så fort vi hamnar i av oss själva icke valda människokonstellationer så halkar vi omedelbums in i de gamla, vana rollerna.
Jag vet inte om jag tycker att detta är deprimerande eller tryggt.
Vilken TV-serie?
Jag älsk-älsk-älskar när tv-serier/popmusik/populärkultur bjuder på riktigt fina citat. Som små pärlor ligger de där och väntar på att vi ska ta dem till oss.
Ur vilken tv-serie kommer följande två citat?
Person 1: Good friends support each other after they’ve been humiliated. Great friends pretend nothing happened in the first place.
Person 2 (lite senare): Friends offer to help in a crisis, great friends don’t take no for an answer.
Ah. Jag blir väldigt ofta tårögd av sånt här.
Det är dagarna som går som är livet
Årstiden är farlig!
Snart kommer vårfloden och redan nu svämmar gatorna över och blötsnö och is faller från hustaken. Bilar krossas och människor likaså.
För en dryg månad sedan föll en massa snö ner på gatan när Sebbe och jag var ute. Tack och lov var det bara snö och jag fick en liten duns på armen och Sebbe på svansen (han hoppade till). Igår var det nära ögat. Ett stort isblock föll ner framför oss och där låg en massa, massa is sedan tidigare. Att få ett sådant block i huvudet betyder tack och godnatt. Eller ”godnatt min prins”, som Py sjunger i sin vidriga sång.
Ständigt påminns vi om hur skört livet är, och här går vi och klagar och gnäller. Nej, nu är det slut med det – nu lever vi till max, som vore morgondagen en myt. Vi vet ju inte när det är över och varje ny dag är en bonus. Eller en sällsam gåva, som Jehovas vittnen brukar säga.
Jag börjar detta nya, positiva liv med att jobba undan arbetsdag 8/8. Gott så.