Etikett: deep thoughts

De små betydelselösa dagarna som inte alls är särskilt betydelselösa

Du vaknar en oktobermorgon.
Ödmjuk som du är så är du tacksam över att du vaknade till ännu en dag, men nog känner du dig en smula nedstämd och nog har du den där känslan i bröstet: nä, nu får någonting faktiskt hända.
Dagen börjar som de flesta andra dagar.
Du tar dig till jobbet.
Du slår igång datorn och ser morgonnyheterna. Snabbkollar dagens tidningar. Läser ett par favoritbloggar.
Allt känns helt okej men den där känslan finns kvar i bröstet. Du är både rastlös och trött. Du är ”nöjd” men ”nöjd” är inte bra nog.
Timmarna går och en massa saker händer. Eller ”en massa” egentligen… Men när vardagen lunkar på så blir ju även de små sakerna till stora händelser och happenings.
Sedan, huxflux bara, så har du ”samtalat” med en okänd människa i flera timmar och plötsligt har du en date att se fram emot.
Han skrev: ”en date?”
Du svarade: ”gärna.”
Det är sådana här dagar som gör oktobermörkret värt att uthärda.
Plötsligt händer det.
Bara så där.
Plötsligt känner du det där pirret i den trötta gamla kroppen. Eftersom du var helt oförberedd på det så känns det väldigt klart och tydligt. Du kan knappt koncentrera dig på annat.
Du ler.
Världen ler med dig. Inte åt dig, men med dig.
Du åker hem från jobbet och ser fram emot ”en höstpromenad i Haga”.
Smaka på den meningen. Inga sunkiga dejter på dubiösa krogar. Nej, när man uppnått en viss ålder och mental mognad så är det höstpromenader i Haga som gäller.

Videoblogg: God, positiv morgon


Jo, jag tänkte att detta skulle bli en sån där positiv dag.
Utan gnäll och klag.
Ingen är trött (du vaknade trots allt). Ingen är bakis (du hade en kul kväll). Ingen är sur över att jobba helg (du har ett jobb).
Själv är jag inte sur och gnällig över grannen som väckte mig (mina första femton år tillbringade jag i skogen, och jag är glad över att bo i hyreshus – med människor omkring mig).
Okej.
Då kör vi.

Att ha ett jobb som inte ger en ångest är ack så mycket värt

Min chef?

Ibland undrar vänner och bekanta hur det kommer sig att jag jobbat kvar på samma företag så väldigt länge.
Sätt er ner så ska jag en gång för alla berätta!
Utöver den på tok för höga lönen och att det är fysiskt slappt och att jag har mycket tid över till att ’göra annat’ (tänk: skriva och blogga och läsa) så är det människorna jag jobbar med som håller mig kvar.
Som jag nämnt tidigare så uppstår lätt en Ally McBeal-känsla på kontoret.
Idag exempelvis så var jag ute och handlade (falafel och mozzarella, tomat och pesto) på lunchen och när jag kom tillbaka så stod högsta chefen, aka ägarinnan, utanför porten och poserade småekivokt och inbjudande för en ung, skäggig fotograf. Hon höll en stor hjärtformad ballong i handen och minen hon fyrade av mot linsen fick mig att tänka på den fantastiska Marilyn Monroe.
Vi är ett gäng mer eller mindre udda karaktärer och jag är ack så tacksam över det; speciellt när jag lyssnar till vänners berättelser om torra, fnasiga arbetsplatser.
Några sådana där Svenne-typer har passerat under årens lopp, men de har aldrig blivit långvariga.
De där bitterfittornakukarna* som finns på alla arbetsplatser packar även de ihop och drar, då de inser att här är det ingen som tar åt sig – och ingen lyssnar till deras eländiga jämmer.
En gång, för en fyra-fem år sedan, så hade jag en kollega som vi kan kalla Bitch A. Hon gjorde mitt liv till ett helvete – så där som bitchar utan någon som helst självinsikt gärna vill göra.
Jag bet ihop och visste att Karma, Skaparen och Moder Jord snart skulle ställa allting till rätta – och mycket riktigt fick Bitch A snart packa ihop sina vidriga påsar och masa sig vidare.
Som extra bonus sitter jag mitt i centrala Stockholm, på första våningen i en elegant byggnad i en snirklig korsning. Utanför – speciellt runt lunchtid – ilar otroligt heta män förbi. Ibland flämtar jag ”Men härregu! Kolla in!” Och så står vi med kranarna tryckta mot rutan och dreglet rinner ur käftarna.
Det var det.
*Jag är trots allt feminist.