Har haft en hektisk vistelse och om bara några timmar sätter jag mig på planet hem. Saknar Sebbe så klart men man hinner inte tänka så mycket under sådana här korta vistelser. Har dock sovit gott för första gången på evigheter. Trots hetta och icke-egen säng.
Underskattad sysselsättning: sitta på balkongen med fötterna i fotbad och dricka sprit med föräldrarna talandes om svunna tider med tre hundar av olika storlek rännande omkring.
En sak har jag hunnit tänka på; hur glad jag är över att jag är jag och lever det liv jag lever. Man glömmer så lätt bort allt det man uppskattar i livet och jag uppskattar verkligen allt det jag av egen kraft (och den hjälp jag fått av The Powers That Be så klart) åstadkommit sedan jag anlände till Stockholm med endast en resväska som nittonåring (ca 1939). Jag har det bra och jag är rätt bra trots att jag mår crap mellan varven.
Nu ska jag försöka få en av hundarna att sova i gästrummet med mig.
Etikett: deep thoughts
Kamrater
Tänkte på en sak ikväll; hur tacksam jag är över mina vänner. Vissa träffar jag jätteofta, andra väldans sällan. Jag har (byter ut samtliga namn) Jompa – som är världens bäste heterokille – en sådan man önskar att ens syster ska gifta sig med – Gittan, som är en gammal knarkarrockare som är världens bästa kvinna, Brittis som är gift med Karl-Gunnar (de var ihop i typ 11 år och gifte sig häromåret under en finsk-indisk ceremoni som fick mig att böla i dagar och de är båda runt 30), Prashittra, som är ihop – och på väg att bygga hus – med Frederico, Krystyna som är fin, Vanessa som har världens största bröst och skratt, Deodora, som bara är sitt vanliga roliga jag, Nicke som sedan fem år tillbaka är ihop och bor med Micke – båda underbara . Man tar så mycket för givet men jag tar inte mina vänner för givna – när jag växte upp hade jag noll kamrater. Love to you all.
Bimbos
Ibland – inte så att jag ligger sömnlös om nätterna men ändå – undrar jag varför jag alltid dragits till yppiga damer med korkad image (även om de i själva verket kan vara hur knivskarpa som helst i huvudet). Kan det ha med utanförskap att göra? Att man tycker synd om de där töserna som alla tjejer hatar och alla killar vill knulla? Eller vill man själv vara en av dem? Vad tror ni?
Deep thoughts
Stod ute på ängen med Sebbe som ihärdigt nosade efter harlortar. Plötsligt fylldes jag av en jobbig, stark.. hmm.. nostalgisk/sentimental/olycklig känsla. Ibland känns det som att allting runtomkring bara är och ständigt pågående. Man känner sig liten och oviktig. Och en aning frustrerad. But why?
Jag vet inte. Är lite sorgsen över något förlorat. Inte över att det gick förlorat utan snarare över att det jag trodde var en sak visade sig vara en helt annan. Jag tror jag måste hålla en starkare mur – även om det känns lite som ett nederlag. Jag ger för mycket av mig själv och är alldeles för flexibel.
Jag måste lära mig att säga nej.
Spott
Hur kan rött bli grått? Hur kan ren snö bli skitigt hagel? Hur kan mustigt vin bli blaskigt vatten? Hur kan en fridfull kyrka bli ett brinnande helvete? Hur kan en grön skog bli skövlad barmark? Hur kan 100 bli 0? Hur kan en fin, levande päls bli en död hängande klädtrasa? Hur kan en vän bli en fiende? Hur kan en levande färgglad människa bli ett stelt svartvitt fotografi? Hur kan ett ljus slockna om ingen släcker det? Hur kan glädje bli vrede? Hur kan verklighet bli saga? Hur vet man att man kan lita på en människa? Man vet aldrig. Det är bara att ta en tugga av livet och hoppas på att man inte behöver spotta ut den igen.
Jag. Orkar. Inte. Jag. Vill. Inte.