Min hjärna kan inte ta emot mer information. För varje ny sak jag tar in måste jag låta en annan lämna mig. Jag klarar inte av att lära mig en enda kod till. Jag kan nästan inga telefonnummer utantill längre, det tog en månad för mig att lära mig mitt eget när det var nytt. Jag minns i stort sett inga födelsedagar. När jag ska logga in någonstans anger jag fel kod flera gånger innan jag får det att gå ihop (har som de flesta andra ett antal koder som går till det mesta men hur ska man komma ihåg vilken som hör ihop med vad?). Jag skriver ner min adress när jag ringer ett samtal då jag eventuellt kommer vara tvungen att ange den. Häromdagen satt jag och undrade om vi skriver 2006 eller 2007 just nu. När jag ska säga något på spanska kommer det ut på tyska (!). Jag antecknar allt viktigt så jag inte ska glömma. Jag har fått blackout på Konsum och inte kommit ihåg koden till bankkortet.
Vart har mina hjärnceller tagit vägen?
Etikett: deep thoughts
Jag & Han
Det är söndag och söndagar är synonyma med reflektion.
Det känns som om jag gått in i något slags balanserat skede i livet. Det började för nio månader sedan då min senaste relation avslutades. Den var oerhört stormig och krävande men också alldeles underbar. Till slut sög den musten ur mig och allt annat fick prio två. Naturligtvis fanns bara en utväg och där är jag nu.
Detta balanserade liv går mig dock på nerverna. Det är så behagligt att det är tråkigt. Kanske har jag en S/M-ådra i mig. Kanske mår jag som bäst när jag får lida lite. Kanske känner jag mig mer levande då.
Jag och Han har väldigt lite kontakt idag, vilket känns konstigt, men jag vågar helt enkelt inte. Är rädd för att jag, om jag skulle träffa Honom, skulle kasta allt och plåga mig själv lite extra. Vet helt enkelt inte vad jag känner och så länge jag inte träffar Honom riskerar jag ingenting. Så jag låter tiden gå och gå och gå tills jag känner mig på säker mark. Men kommer den dagen någonsin? Om vi inte ses lär jag ju heller inte veta.
Jag har inte ens bedövat mig med andra. Så himla moget av mig. Jag har lärt mig av mina många misstag.
Men när vet man att känslorna är borta om man aldrig ses?
När vet man att det är fritt fram?
Dagens tips
Karma
Jag har en vän med ett evigt mobilproblem. Han hittar en mobiltelefon med jämna mellanrum, behåller den, blir av med den, blir bestulen på den osv osv och jag har försökt få honom att förstå att så länge han behåller mobilen till att börja med kommer han bli av med den men han vägrar se sambandet. Nu har han blivit av med den igen. Och hela väskan. Han har fått en ny mobil av sina föräldrar och jag lovar att han inte kommer få behålla den länge. Det gör mig så arg och frustrerad och jag känner mig som en knöl och dålig vän när jag säger; “hade du sett till att mobiltelefon nummer ett hittade tillbaks till sin ägare hade du inte blivit av med hela din väska”. Det har pågått i flera år och jag bara väntar på att han ska vakna upp och dofta kaffet.
What goes around comes around, det är bara att inse.
I want to let go of all disappointment that’s waiting for me
Det är så svårt att leva i nuet men jag ska göra mitt yttersta för att bli bättre på det. Som samhället ser ut för så många idag; man jobbar, jobbar, stressar, är olycklig, har ledig helg då man bedövar sig med sprit för att glömma det otrevliga och få en stunds mental vila. Sedan börjar det om igen. But why!? Jag ska bli bättre på att tänka själv och att göra saker jag själv vill göra, enkom på grund av att jag vill.
Jag ska börja ikväll – med att dricka drinkar. Och spela pop på hög volym för att överrösta grannens hip hop-crap. Dansa ska jag också göra. Hemma och på klubb. Ensam eller med någon annan. Alla verkar upptagna dock, eller har så kallade normala arbetstider. Själv har jag min lediga dag imorgon så jag ska vara ute hela natten om det krävs. Shit pommfritt – jag kanske till och med ska skippa prydgrejen och hångla med någon.