Jag hade lite djupa tankar igen. Mitt recept på att bli av med ångest och annat otrevligt;
om man verkligen lever sitt liv som om varje dag vore den sista har man ju faktiskt ingenting att oroa sig för. Fatta vilken befrielse. Det låter som en klyscha men jag ska faktiskt försöka leva mer så.
Jag menar; vad är vitsen med att jag oroar mig för (exempelvis) att få cancer senare i livet om jag blir överkörd imorgon? Det vore väl ett slöseri med tid om något.
Etikett: deep thoughts
Ett två tre go
Det enda sättet att ta sig framåt är att hela tiden göra sådant man är rädd för.
Jag ska försöka, jag ska försöka, jag ska försöka.
Glädjen man känner när man lyckats med något man inte trodde man skulle klara av är en sådan ljuv känsla av tillfredsställelse att det sannerligen är värt slitet.
Jag ska försöka, jag ska försöka, jag ska försöka.
Vad händer med nyckelpigan?
Jag har tänkt ovanligt mycket på religion och reinkarnation under mina lediga dagar (något måste man ju tänka på).
Tänk så många små själar det finns överallt. Tänk alla småkryp och till och med organismer – de är ju också “jag” med sig själva. Var kommer de in i den religiösa ordningen?
Oj, oj. Stora tankar.
Jag tror nog på reinkarnation. Vissa saker ska man lära sig om sig själv och andra innan man går vidare till nästa steg. Kanske kommer man tillbaka som en vägglus om det då blir lättast för en att lära sig det man har som uppgift att lära.
Nä, nu ska jag fortsätta städa.
Mitt största handikapp
Det jobbigaste med mig är att jag inte kan tala inför en grupp. Det spelar ingen roll om samtliga närvarande står mig nära/är mina vänner. Är de fler än tre blir jag sluten som en mussla, svettas och säger absolut ingenting. Att jag sedan kan hålla låda för samtliga personer en och en eller för ett par av dem samtidigt spelar ingen roll. Då kan jag till och med vara en ledare. Jag vet inte varför det är så eller varifrån det kommer men det har varit så så länge jag kan minnas. Detta har lett till ångest under hela mitt liv. Ångest, plågor och sömnlösa nätter. Jag har läst böcker i ämnet, jag har gått i kognitiv terapi och jag har medicinerats men ingenting hjälper och jag är så oändligt trött på det hela. Det är så lätt att säga “just do it” men tänk dig att du ska lyfta armen och hela ditt väsen – din kropp och din själ – skriker åt dig att lyfta armen och du spänner alla muskler för att göra det samtidigt som din hjärna skickar signalen: l-y-f-t a-r-m-e-n men ingen arm blir lyft. Du känner dig instängd och handikappad och du blir så trött, så trött och inte minst frustrerad.
Jag har kommit fram till att detta är anledningen till att jag skriver – skrivandet är mitt enda fungerande verktyg att kunna kommunicera med fler än tre* personer samtidigt.
Jag vill inte ha detta handikapp längre eftersom det begränsar hela min tillvaro men jag vet inte hur jag ska bli fri.
*Jag upptäckte igår att vid fyra går den magiska gränsen. Tre är okej men fyra är det inte.
Play me like a record
En vän till mig talar ofta om att hon (som är ack så mycket äldre än jag..) insett att man vart tionde år genomgår en massa förändringar. Både positiva och negativa. Jag tror att jag har kommit till en sådan brytpunkt nu.
Så här en knapp vecka in på det nya året kan jag konstatera att nyårslöftena hålls bra. Jag traskar på till jobbet och har redan hunnit göra en mycket vågad – för att inte säga ekivok – sak som jag av förklarliga skäl inte tänker skriva om här. Men befriande var det. Kände mig nästan pånyttfödd efteråt. Hihihi.