Etikett: deep thoughts

Privat och bloggtips: Februaritorsdag

Hej.
Här sitter jag och knapprar på tangenterna och dricker juice.
Glömde glasögonen hemma och vid det här laget är ögonen sura och trötta.
Fick två väldigt fina läsarmail (blogg) och ett ljuvligt från Fru Chef (jobb). Badade i beröm och jag trivdes.
Såg nyss en oerhört attraktiv man promenera förbi mitt fönster.
De iPhonelösa vännerna har ringt konstant och frågat hur dags bussar och tåg avgår. ”Du sitter ju ändå vid en dator.” #jobbarintepåSL
Snart dags att gå hem. I kväll kanske jag ska hälsa på granngossarna som nu officiellt blivit sammanboende. Kärleken lever och den finns där ute. Den lurar och ruvar men den ploppar upp. Bara så där.
Fantastiskt.
Tanken på att vad som helst kan hända är svindlande. Kanske är detta Dagen? Ingen vet.
Fick en ny bloggikon idag. Av en slump. Läste och läste (utan glasögon) och jag njöt, skrattade och blev även lite tårögd vid ett par tillfällen.
Klicka på bilden nedan och läs Ung Tants blogg.
Hade kunnat vara mitt inlägg, men nej, det var det inte.
Kommentarerna är numera öppna endast på skyddade inlägg.

Jag lånar din kille lite

Igår kände vi oss lite ensamma, Sebbe och jag, så vi lånade ena granngrabben ett tag. Det är ju så att har man inte en egen kärlekspartner så får man låna någon som är ledig för kvällen.
Tack för det. Sällskapet gjorde oss gott i det eländiga novemberhelvetet (Positiva Veckan känns långt borta).
När klockan slog 20:47 så hade Sebbe redan somnat på sina fluffiga röda kudde på vardagsrumsgolvet och jag höll på att slumra till mitt i en film så jag kastade in handduken och hoppade ner i bingen.
Ett par timmar senare vaknade jag, så där som vi farbröder gör, och det kändes så vansinnigt konstigt att klockan inte ens hade slagit midnatt.
Nåväl. Inte hjälpte all denna sömn inte. Nej, när morgonen var här och iPhonen så vackert sjöng Hatikvah så snoozades det för fulla muggar och till slut var timmen sen och vi var, som alla andra morgnar, stressade och på uruselt humör. Ut i det eländiga novemberhelvetet (det är inte ens grått – det är brunt) och slutligen tog jag mig till jobbet och mötte den vackra, fantastiska Favoritflatan som gör min morgon värd att vakna till.
Vad jag vill säga är att det vidriga tidsomställeriet fortfarande plågar mig (och Sebbe, som varje kväll vill gå ut klockan 18 eftersom vi ju brukar ila ut klockan 19) och jag tycker det är schit, schit, schit att vi ska acceptera detta eländiga fifflande med tiden. EN TIMME ÄR EN TIMME ÄR EN TIMME.
Avslutningsvis vill jag säga att när jag fyllde 30 så började jag svära (trettioårskris) och då, så att säga, gav mina svordomar mitt språk den där extra puffen och folk häpnade och lyssnade eftersom de aldrig tidigare hört mig svära; de visste att jag hade något tungt att komma med. Nu har den effekten för länge sedan avtagit så nu, fem år senare, slutar jag svära. Vad är det liksom för fel på ”Fy farao” egentligen? Ingenting.
Å andra sida, och här kommer dagens superdjupa tanke, så om det nu är SYNDIGT att svära så är det ju bara fegt att säga ”Fy farao” då Skaparen ju vet att jag menar ”Fy fan”. Eller hur? Så jag vete fan vad jag ska säga egentligen. Kanske kniper jag käft.
Njut torsdagen. Snart fredag. Supersnart.
Jag sitter på jobbet och spelar israelisk ARABpop.