Foto från ett tidigare tillfälle på ”mina” klippor.
Igår var jag utbjuden på date för första gången sedan ca år 1845. Utbjudaren var en 191 cm lång redig finländsk karl, vilket ju var lite extra spännande och exotiskt med tanke på min dejtinghistorik. Vi satt på ”mina” klippor och snicksnackade i ett par timmar och han var trevlig och behaglig.
Blake var med så klart, då jag sett så många True crime-program på sistone och är väl medveten om vilka dårar som finns där ute… Min hund är – trots sin fysik – mycket beskyddande! Blake, som inte gillar män (förutom mig) (på riktigt!), kände väl att mannen var reko och hyvens och accepterade honom.
Men jo. Trevligt. Ses gärna igen.
Nu måste jag vila. Är delvis väldigt introvert så jag blir toktrött av att umgås med nya människor och/eller i folksamlingar.
Det har varit en hektisk vecka och nu är jag redo att ta mig en ledig helg. Jo, jag trivs som sagt mycket bra på jobbet och även studierna går fint, men ibland måste man bara koppla bort och koppla av. Idag känns det extra mycket så.
Orkar inte ens försöka vara snygg och fräsig.
Under den gångna veckan har jag kvällstid gjort någonting som jag aldrig riktigt har gjort förut. Jag har kollat på såna där kriminalserier. Deckarserier, så att säga. Inte alls min kopp te. Jag såg Camilla Läckbergs ”Lyckoviken” och jag har aldrig läst nämnda författares böcker och jag vet ingenting om henne, men vilken SOPIG b-serie! Allting kändes lågbudget och – som min väninna sa – allting blev hela tiden bara sämre. I det senaste avsnittet som jag såg (andra säsongens sista) så var skådespelarinsatserna riktigt sura. Den där polismannen André, som ser ut som en tolvåring för det första, var riktigt pinsam när han sprang runt i skogen med draget vapen. Jistanes. Och den där Madde… Hon har bott i USA så nu måste, måste, måste denna karaktär titt som tätt haspla ur sig en mening eller två på engelska. Så lökigt. Så fruktansvärt lökigt. Och Martin Stenmarcks valpiga karaktär… Går ni damer igång på såna mjäkiga män? Som ett fullfjädrat homo så kan jag meddela att jag inte gör det. För att inte tala om det här med att alla i den täta familjen – som naturligtvis bor i en fin villa – talar stockholmska. De är världsvana och eleganta. White trash-familjen som älskar varmkorv och ketchup talar någon bonnig dialekt. Och självklart är de överviktiga och inte särskilt attraktiva. Sicka stereotyper..!
Ändå tittade jag. Och himlade med ögonen.
Min älskade Blake hade en fästing på halsen i veckan och till en början fick jag bara bort halva. Den satt så konstigt och djupt. Två dagar senare hade the remains of the fästing (Hej Madde!) tryckts ut tillräckligt, så jag kunde skrapa bort resterna. Jag hatar fästingar. I år hade jag ju själv mitt livs första (!), vilket är märkligt. Den satt på låret av alla ställen. Trots en barndom på landet så hade vi aldrig några fästingar. De existerade liksom inte. Blakes fästingsaldo för den här säsongen lär (förhoppningsvis) landa på tre stycken. Denna tredje var typisk; det är samma visa varje år. När hösten kommer så är vi lite för positiva och vi ger oss ut i skogen efter en lång, lång paus. Och då suger sig ett av dessa vidriga kryp sig fast i min hund. Usch.
I afton får jag besök av en vän och det ska bli skönt att skvallra lite om den gångna veckan. Resten av helgen tänker jag vila och städa och vila och tvätta och vila.
Är på dåligt humör idag på grund av en irriterande persons korkade uttalanden men det går snart över. Trevlig helg på er.
Långsamt, långsamt börjar vardagen återvända efter min fars plötsliga och mycket chockartade bortgång. Det tradiga är att Den Eviga Ensamheten känns extra påtaglig i dessa tider. Vilken tur att jag har ett jobb (och [till största delen] bra kollegor), ty det är på jobbet som alla mina sociala kontakter äger rum numera. Allt jag gör är jobbar och är hemma. Vilken tur då att jag har en så älskvärd hund. Blake är en klippa. Och alltid lika glad över att se mig.
Nu vet vi ju inte vad som händer i och med ytterligare restriktioner. Hur påverkar denna eviga pandemi samhällets singlar? Inga nya kontakter knyts. Man kan för f*n inte ens flirta med ett käftskydd som täcker halva fejset. Vidrigt är det. Inte konstigt att folk och fä super och knarkar och deppar ihop. Jag börjar bli skeptisk till hela coronahelvetet.
Mer om det nån annan gång.
Jag är ledig idag och har just en ärtsoppa-från-scratch- på spisen.
En magisk morgon vid havet. Is och snö och himmel. Men vad är vad?
Jag vaknar strax före 06. Det är mörkt och jag har först ingen aning om vad klockan är. Ler lite för mig själv när jag inser att jag vaknat samma tid som när jag ska till jobbet. Jag älskar ju rutiner. Blake ligger kvar under täcket. Han sover så sött. Han är mig så kär. Jag vet inte om det är ett riktigt ord men jag brukar säga att han är ”älsklig”. Värd kärlek, liksom. Mig kär.
Brygger kaffe. För första gången på ganska exakt femton år hörs det hemtrevliga ljudet av en kaffebryggare i mitt hem. Jag har druckit snabbkaffe sedan 2005 men nu fick jag en bryggare av en vän. Ett väldigt hemtrevligt ljud som sagt. Blake skäller. Undrar vad det är som låter.
Kollar mina sociala kanaler. Lägger upp nåt halvrart. Kollar tidningarna. Rutin: Svenska Yle, Hufvudstadsbladet, Helsingin sanomat, Iltalehti, Iltasanomat, Expressen, Nyheter idag, Times of Israel, Ynet News. Musik i bakgrunden: Melanie C.
Plötsligt är klockan 08 och Blake har vaknat. Vi åker ner i källaren och bokar tvättstugan. Går ut bakvägen och trippar längs gatorna i Mejlans. Det är vackert. Ja, det är faktiskt en smärtsamt vacker höstdag. Det blåser lite. Solen skiner blygt. Några virvlande färgglada löv.
Stannar till på Alepa på Mannerheimvägen och köper Zonnic*. Tänk att 4 mg-versionen är slut i hela stan. 2 mg finns här och var. Dessutom dessvärre med smak av mint. Damigt. *Alltså ett snussubstitut. Sinnessjukt patetiskt att snus ej får säljas. Töntigt.
Ringer en väninna och ber om ursäkt över att jag lät sur när hon ringde igår. Jag var så trött, så trött. Hon är förstående. Ingen fara.
Blake och jag går hem. Dricker kaffe igen och matar min älskliga älskling. ”Älsklig” verkar vara ett ord ändå, eftersom det inte stryks under med rött när jag skriver det. Oj. Där ser man.
Äter en fil. Viili. Väldigt purfinskt.
Klockan 09:55 är jag i tvättstugan. Tvätterskan före mig är kvar. Jag insåg först inte att jag var tidig. Hon ler när jag håller upp dörren för henne. Undrar om hon tycker att jag är snygg. Går jag hem hos damer?
Någon har spillt nåt i hissen. Skorna blir klibbiga. Mina nya, fina skor! Jag hämtar en trasa och städar hissgolvet. Jag står inte ut med stök och spill i allmänna utrymmen; jag tycker att det är pinsamt. Vill inte att någon ska tro att jag är en spillare.
Känner mig grabbigt klädd i blå jeans (som sitter perfekt och är just så långa som de ska vara) och vit collegetröja. Värsta grabbiga grabben. Blå keps dessutom som pricken på ett pinnsmalt i. Tänker på att jag inte har hånglat på snart två år. Sånt otroligt slöseri!
Håret blir gråare och gråare. Ska jag färga det eller ska jag kapitulera? Grått är snyggt och sexigt på andra men inte på en själv.
Går ut med sopsorteringen innan jag går till tvättstugan. Njuter av det inte längre klibbiga hissgolvet.
Småchattar med en väninna i Stockholm.
Tvätten är avklarad och jag har värmt gårdagens vegetariska lasagne. Min lasagne alltså – den är berömd. Så fruktansvärt god. Väldigt kryddstark den här gången.
Plötsligt är klockan 14:39 och jag har vilat på maten. Har varit så väldigt trött hela den här veckan. Trött men glad. Effektiv. Nu har jag just dammtorkat och dammsugit. Min hund – trots att han är så väldigt liten – hårar för tillfället ner riktigt rejält. Snart dags för en promenad igen.
Läser i tidningen att det igår inträffade en dödsolycka runt hörnet från mitt hem. Jag passerade platsen fyra-fem timmar senare, utan att veta att en cyklist just blivit av med livet just där. Svindlande. Någon som var ute och cyklade fick aldrig cykla hem. Livet är här och nu. Låt oss leva det.
Funderar länge och väl på det här med middag. Kommer inte fram till någonting alls, så jag bestämmer mig för att gå ut med Blake till att börja med. Kommer tillbaka hem. Ger Blake en karamell och promenerar i det strålande vädret till K-Market. Jag är egentligen en S-Market-man men K-Market har en vegetarisk färs som jag vill ha. Den är slut tvingas jag inse. Paniktänker och gör om hela menyn där och då. (Resultatet finns på instagram.) Köper även stålull. Eller tvålull heter det visst. Har nog köpt stålull max två gånger i hela mitt liv. Funderar på vad stålull heter på finska. Rautavilla? Googlar. Teräsvilla. Det hade jag ingen aning om. Stålull och tvålull är olika saker? Det står tvålull på svenska på förpackningen. Men nog är den exakt som den där stålullen som jag köpt en eller två gånger tidigare. Ingen skillnad alls.
Promenerar förbi stället där cyklisten dog. Blommor. Några människor skvallrar om det inträffade. Hör dem tala om en paketbil. Livet är skört. Folk dör.
Tänk om jag dör nu i natt.
Slår ifrån mig tankarna och plockar fram stålullen och rengör min spis. Jag kvittrar! Det går så lätt. Spisen blir skinande ren och jag blir nöjd. Vad härligt ändå.
En vän ringer. Han vill bjuda mig på middag på någon nyöppnad restaurang i morgon. Bokar in en träff. Har jag rena munskydd eller oanvända engångs-?
Väl hemma lagar jag som sagt mat och äter medan jag kollar på favoritprogrammet Gränsvakterna Australien (eller vad det heter). Samma gamla galna kineser som smugglar med sig konstig ”mat”. Utan denna ”mat” skulle vi inte ha en pågående pandemi. Tänk på det!
Lyssnar på Kylie och halvkollar på Vänner. Slösurfar. Blake sover bredvid mig i soffan. Måste snart duscha. Jag använde en inte så bra hudkräm igår så nu kliar det. Jag har väldigt känslig hy och endast ett visst märke passar min hud. Jag tokade till det och testade ett annat. Det borde jag inte ha gjort. Även om det var svindyrt. Ej inhandlat av mig själv. Skulle aldrig köpa krämen i säcken, så att säga.
Blake vaknar. Han skäller mot tv:n. Ungefär varannan reklamfilm innehåller en hund eller en katt eller en häst eller en kanin eller ett får. Det går han igång på. Eller för all del en talande droppe i reklamen för diskmedel. Den är ju spännande.
Bestämmer mig för att diska undan efter middagen. Har en ny stekpanna. Vill inte att den ska bli förstörd.
Vad skönt att jag har städat idag tänker jag och reser mig och går och diskar.
Jag har inte rökt idag och det är jag nöjd med. Jag hatar cigaretter men jag lider av ett väldigt starkt nikotinberoende. Känner mig svag när jag tänker på att jag inte lyckats skaka av mig beroendet. Pinsamt.
Disken är diskad och jag måste duscha nu fastän jag egentligen inte orkar. Att vara naken och hålla på. Det är ingen favoritsyssla (eller -skrud). Lyssnar på gamla Kylie och tänker på att jag aldrig någonsin har gillat första singeln Locomotion. En vidrig låt. Men, på en turné gjorde hon en väldigt bra version av den. Det var på Fever-turnén 2002, som jag såg i Globen. Nära mitt dåvarande hem. Kolla klippet här. Oj, så erotiskt. Jag upptäckte Kylie när I Should Be So Lucky kom. Sedan dess har hon varit min näst mest spelade artist efter Madonna. (Bevis.)
Nä, jag måste duscha nu. Men jag måste raka mig också. Ännu tråkigare. Men jag känner mig som en lufs med skäggstubb, även om jag är snyggare med lite ansiktsbehåring. Usch, jag känner mig smutsig om jag inte rakar mig. Jag rakar mig nu så är det gjort.
Nu är jag nyduschad och renrakad och jag och Blake har just kommit in från kvällsrundan. Klockan närmar sig 21 och jag ser fram emot att krypa till kojs. Lite nyheter först. Kanske hittar jag någon film att glo på. Så jag avslutar detta inlägg här. Händer det inget märkvärdigt så slutar denna dag med att jag somnar som en stock om ett par timmar.
Tack för idag. En bra dag. Inget att skriva hem om, men en helt bra dag.
Kim da Costa och Blake Carrington da Costa i september 2020.
Det är helgdag idag och jag ogillar helgdagar. Starkt. Jag blir oerhört rastlös av att det är så tyst och lugnt överallt. Ironiskt nog är detta inte alls bra för själen min. Jag bor längs en ganska hårt trafikerad gata i centrala Helsingfors och under dessa ”röda dagar” är gatan nästan helt tom på bilar. Även detta skulle man ju kunna tro att är någonting positivt – men nej! Jag blir bara rastlös. Jag vill ha sus och dus omkring mig. Det gör mig på något märkligt vis lugn inombords.
Tur ändå att inse att på eftermiddagen när jag och Blake var ute och småmotionerade, så hade Helsingforsborna gett sig ut på gator och torg. Det var en massa folk på väg mot Fölisön. Ivrigt lapade de i sig solens sensuella strålar. Ett och annat glåmigt vintertryne fick sig nog en lätt bränna.
Vilken tur att vi bor i en vacker stad och dessutom i en väldigt vacker stadsdel. Tack för det!
Väl hemma igen tog jag på mig hörlurarna och spelade Marta Sánchez, och medan hon med sin förvånansvärt mäktiga pipa sjöng spanska poplåtar så försökte jag få någonting gjort. Alltså tömde jag alla mina garderober och gick igenom mina förvånansvärt många klädesplagg. Vinterkläderna sorterades ur och vissa kläder som jag fann otjänliga hamnade helt enkelt i soporna.
Ja, på detta vis fördrev jag denna tradiga helgdag. Snart är det vardag igen!
