ångest och eufori – Sida 5

Oj, vad vi älskade!

Åh gu’!
För nästan exakt 25 år sedan var jag kär för första gången. Jag var 19 och han 23. Eduardo. (Ej att förväxla med Eduardo som jag gifte mig med 20 år senare.)
Gu’ vad vi var kära. Himlastormande. Allting annat bara försvann. Det var han och jag mot världen. Ingenting annat hade någon som helst betydelse.
Han krossade mitt hjärta ett halvår senare. Sedan dess har mitt hjärta aldrig gått att krossa med samma styrka.
Jag var deprimerad i två år.

Men det var den värd.
Den första kärleken.

Året var 1994. Sommaren det året var väldigt varm och Cajsa Stina Åkerströms nysläppta album blev hela det årets soundtrack. ”Fråga stjärnorna”, ”Du (vill se dig igen)”, ”Alla blickar du gav” osv.

Oj, vad vi älskade.

Livets sista hållplats

Det känns som att jag står på livets sista hållplats. Tanken och känslan har vevat runt i mig en hel del under den senaste tiden och i dag blev det så konkret.
Jag stod ensam och väntade på bussen. Fortfarande. Ensam.
Med frusna fingrar i minus tolv grader.

Tanken har mognat i mig under de tre senaste månaderna då jag har gått i väldigt intensiv terapi. Varje dag. 24/7.
Det som jag alltid har velat ha kanske inte ens existerar. Eller om det existerar så kanske det aldrig kommer att hända mig. Och jag måste vänja mig och förlika mig vid tanken.
Acceptera verkligheten.
Jag är inte rädd för mycket men jag är livrädd för ensamheten.
Den ofrivilliga.
Betydelselösheten.
Känslan av att vara en parentes.

Jag är lastgammal nu och jag står fortfarande och väntar på den där jävla bussjäveln. Ensam. Med frusna fingrar.

Jag kan inte göra någonting mer.
Jag släpper kontrollen. Skaparen har bollen.
Jag litar på Skaparen.
Gör vad du vill med mig. Jag ger upp. Jag kan inte påverka mer.
Jag kan bara försöka ha någonting ynkligt att leva för, som kan ge mig någon typ av glädje nån gång då och då.
Jag är anspråkslös och ödmjuk.

Jag är inte längre bowlingklotet.
Jag är käglan.

Kretsloppet

Så här ser livet – kretsloppet – ut för de flesta människor i vår del av världen:

Du har ett okej jobb med en okej lön som du kan försörja dig på och du får lite cash över. Du betalar skyhög skatt som används till skräp.
Du är inte direkt olycklig men du känner meningslöshet och tomhet.
Efter dina fem dagar i gruvan så går du ut och super för att försöka glömma hur trist och meningslöst allting egentligen är. Du låtsas ha så j@vla roligt men det har du inte. Du – och alla omkring dig – fejkar.
Du lägger upp ”lyckliga” bilder ur ditt fantastiska liv på sociala media och alla andra gör samma sak och alla vet att allting är fake och polerad yta.

Dagen därpå mår du sämre och du bestämmer dig för att hitta mening och mål. Att förändra någonting.
Du hinner dock inte mer än tänka tanken för sedan ska du in i ledet igen, då det blir måndag igen och allting fortsätter som vanligt i ekorrhjulet. Kretsloppet.

Du kommer till en punkt i ditt liv då du behöver hjälp. Du får kämpa förtvivlat för att få någon hjälp över huvudtaget och du undrar vart dina skattepengar tog vägen då den som just anlände till landet och aldrig har bidragit med någonting får allt det som du inte får. Du anser att detta är orättvist och du försöker påverka genom att byta politiskt parti.
Över en natt går du från att ha varit en lydig lobotomerad robot till att vara paria. Och rasist och nazist och fascist. Och gu’ vet vad.

De sopiga politiska partierna – som har ställt till med all skit och som trots det, i de lobotomerades värld, fortfarande anses vara kosher – gör allt för att din röst ska kvävas. De hittar på diverse överenskommelser, såsom DÖ och JÖKEN och gu’ vet allt, för att du ska känna dig ännu mer värdelös och betydelselös. Du är ingenting värd och existerar bara för att finansiera det pågående bygget av Helvetet.

Frustrationen bara växer.
Sedan har du media också, som istället för att granska makten numera istället granskar folket. Sinnessjukt.
Den som inte diggar det jag nyss beskrev hängs ut och stämplas som olydig.

Du funderar återigen lite på vart de där skattepengarna egentligen tar vägen och du inser att ditt lands regering sponsrar mördardiktaturer. Du betalar alltså för terror mot dig själv och i det långa loppet finansierar du din egen undergång.

Du super och knarkar för att psykiskt stå ut med skiten.
Och så är det måndag igen och allting börjar om.

Är det värt det?

Nostalgisk, gammal och jag har ont lite överallt

Den här veckan har jag finskspråkig vecka på Facebook. Det är lite skrämmande eftersom mitt språkbruk inte är det bästa. Jag vet inte riktigt var gränserna går och vissa ord och uttryck kan låta så vansinnigt vulgära på finska.
Det är dock ganska roligt att skriva på detta språk som ju rent tekniskt är mitt modersmål, om dock ändå inte mitt förstaspråk.

På öppenvården gick det fint idag. Det är emellanåt en smula ångestframkallande att gräva runt i hjärnan när vi sitter i våra diskussionsgrupper. Vid ett par tillfällen fick jag extremt stark ångest. Magmusklerna började dra ihop sig och jag fick svårt att andas. På behandlingshemmet lärde jag mig dock att någorlunda hantera dessa attacker, tack och pris.

Tre dagar i veckan lagar vi mat och jag har nu avancerat från att vara riskokare till grönsakshackare till huvudkock! Och jag fick mycket beröm för min kokkonst. Jo tack, jag vet att jag är duktig i köket (och i sängkammaren).

Fint att komma hem. Bussförbindelserna är toppen och jag skulle mycket väl kunna tänka mig att bo i Västra Baggböle även i framtiden.
Blake hade betett sig väl medan jag var borta. Inga kisserier någonstans och han såg pömsig och extra söt ut när han tog emot mig vid dörren.

I natt kröp Blake upp och lade sitt lilla huvud på min arm. Han andades varm luft på min hud och det var så myspysigt.

Jag är vid gott mod men jag känner mig sjuk. Lite influensakänningar och ont i huvudet och jag är yr och jag mår illa.
Så nu ska jag knyta mig. Jag går igenom mina 42 124 foton i min dator och blir nostalgisk och lite låg till råga på allt. Allting hänger ihop här i livet. Alla möten med andra människor har lett till en sak som sedan har lett till en annan.
Det är skönt att så här på ålderns höst göra en gedigen sammanfattning om hur livet blev.

Allting hänger ihop. Hade jag inte träffat vännerna I, E och R så hade jag inte besökt Israel just den gången hösten 2008 och där träffat flamman Y och hade jag inte träffat Y så hade jag inte träffat min vän J och hade J inte flyttat från Israel till Tyskland så hade jag aldrig besökt Berlin. Och hade jag inte besökt Berlin så hade jag aldrig träffat min då blivande make E. Och hade han inte åkt till Barcelona och varit otrogen med en äcklig kanadensare så hade jag aldrig skilt mig. Och hade jag aldrig skilt mig så hade jag inte flyttat till Finland. Hade jag inte flyttat till Väverivägen i Helsingfors så hade jag inte blivit kär i min granne Ryssen och hade han inte betett sig som ett svin så hade jag inte gått på nattklubb. Och hade jag inte gjort det så hade jag inte träffat Psykopaten. Och hade jag inte bett min nya granne Muslimen att följa med mig när jag skulle köra Psykopatens grejer till dennes tillfälliga hem efter att jag kastat ut honom (p.g.a. psykopat) och bett Muslimen att låtsas vara min pojkvän så att Psykopaten skulle bli svartsjuk så hade jag aldrig blivit kär i Muslimen och då hade jag ju aldrig kallat honom Mitt Livs Kärlek. *puh*
Vad kommer att hända härnäst?

Passiv huvudroll

Jag har ena huvudrollen i ett relationsdrama.
Det är en väldigt passiv huvudroll eftersom jag rent fysiskt inte är på plats och när jag försöker snickra ihop berättelsens fortsättning så får jag inget gehör av den andra huvudrollsinnehavaren.
Vad ska hända i nästa scen?

Alltså ligger berättelsen och guppar på ett öppet hav.
Och det kan lätt blåsa upp till storm.

Däremot är birollsinnehavarna väldigt aktiva och den andra huvudrollsinnehavaren berättar för dem om sina känslor angående detta pågående drama. Han har dock inte ryggrad nog att berätta för mig – för mig – hur han känner och tänker.
Som om han inte visste att birollsinnehavarna berättar för mig vad han har sagt (och gråtit ut om) till dem.
Alltså vet jag saker ”inofficiellt” men jag kan inte agera efter den informationen eftersom jag ”officiellt” ingenting vet.
Varför, oh varför, måste allt göras så svårt, när det – om folk och fä bara var lika öppna och rakryggade som jag – skulle kunna vara så fruktansvärt simpelt?

Vilken tur att jag är där jag är och har en psykolog som jag kan akut-tala med.
”Nu har jag huvudet fullt igen – har du tid att ses under dagen?”

Vilken lyx!