ångest och eufori – Sida 4

Är detta min station?

I morgon ska jag på lägenhetsvisning på en adress strax nordväst om Sibeliusmonumentet. Jag är eld och lågor. Om jag vill ha bostaden så får jag den. Jag och Blake var där och snokade idag. Perfekt läge. Jag kan gå eller cykla överallt. Jag kan åka spårvagn istället för buss. Jag har nära till allt; stadens sus och dus runt ena knuten och grön natur plus vatten runt den andra.
Om jag tackar ja till denna bostad så kan det mycket väl vara så att det är där jag stannar fram till min död.
En hyreslägenhet med reko hyra i Helsingfors innerstad är en lottovinst. Är det nu Skaparen belönar och prisar mig för mina goda gärningar? Jag hoppas det.

Jag har åkt förbi denna adress väldigt många gånger och så sent som i förra månaden satt jag på bussen och tänkte att ”här skulle jag vilja bo”.

I morgon vet vi. Jag litar på Skaparen, som vet vad som är bra för mig och även vad jag har gjort mig förtjänt av. Om man bara lyssnar på Skaparen (eller Livet eller Moder Jord eller vad man nu vill kalla Kraften för) så flyter det på och man hamnar inte bara på rätt tåg – man kliver också av på rätt station. Man ska inte käfta emot för mycket. Nyckeln är just att lägga sitt öde i Skaparens händer.

Är detta min station? I morgon vet vi.

Tankar under AC:n

Detta känns helt klart som mitt livs konstigaste sommar. Jag sitter här klockan halv elva på kvällen, under AC:n, och våndas i denna helveteshetta och funderar på sommaren som är.

I snart fyra månader har jag väntat på att min tvångssemester ska ta slut och på måndag är jag äntligen tillbaka i gruppterapin igen. Saknar (!) såväl mina ’medpatienter’ som handledarna. Det är så skönt att inte bara jollra om sig själv (och folk faktiskt lyssnar) utan även att lyssna på, och ta del av, andras berättelser om vardagen samt allt som pågår i huvudet.

Jo, en vecka var jag ju på landet och var en återvändande stjärna på rehabiliteringen som jag lämnade den tredje december i fjol. Den veckan bara kom och gick men den gjorde mig gott. Den var bra för mitt självförtroende och för min självkänsla.

I onsdags gjorde jag den AA-grupp som jag besökt frekvent på senare tid till min så kallade hemgrupp. Gott folk där. Den här veckan har jag varit där tre gånger och det är skönt att prata av sig om ditt och datt, samt att (återigen) lyssna på andra. (Speciellt nu när terapin är på paus.) Man lär sig alltid någonting om sig själv, genom andra. Och om vad det innebär att vara människa.

Idag när jag satt på bussen bevittnade jag någonting romantiskt.
En man och en kvinna kom cyklande från varsitt håll. De sken som små solar. Möttes på en bro. Stannade och kysstes.
Så vackert.
De där romantiska filmerna kan bli rena rama verkligheten.
Önskar oss alla himlastormande kärlek. Inga psykopater och inga otrogna svin.

Det skulle sitta bra med lite romantik nu. Lagom inför hösten, som förhoppningsvis snart är här.

Älskar med mina plattor

All min älskade musik stod nedpackad i min före detta grannes källare i flera månader (i brist på bilburna vänner). Nämnde i gruppterapin hur mycket jag saknar min samling LP- och CD-skivor samt kassetter och en ny ung kvinna ba’: ”Jag har både körkort och bil. När åker vi?”
Så rart!

Nu är mina älsklingar hemma och jag ska älska med dem hela natten. Har all min musik i min bärbara hårddisk men jag vill RÖRA konvoluten! Bläddra. Läsa. Sniffa.
Kartong efter kartong efter kartong.
Åh, så härligt!

Synthpop-farbror i gruppterapi

Jag blev väldigt blond. Synthpop-farbror från åttiotalet, liksom.

Helgen kom och gick. Jag och hunden åkte ut på landet och hälsade på familj, lite blixtsnabbt så där.
Trots att vi bara var borta i ganska exakt 24 timmar så var det skönt att komma hem till Helsingfors igen. Jag gillar att (snabbt) besöka vischan men jag är verkligen en stadsmänniska.
Jag gillar stadens ljud. Sus och dus. Spårvagnarna. Musikanterna. Dock ej de påflugna ”EU-migranterna”. I stan får man dessutom känna att man inte sticker ut tack vare att man är omgiven av andra dårar.

Idag i gruppterapin redovisade jag min hemläxa för den här veckan. Jag pratade om en av de pinsammaste upplevelserna i mitt liv; någonting som jag har burit på – och försökt tränga undan – i ungefär sex års tid.
Det var så fruktansvärt skönt att få lätta på hjärtat och det var ännu härligare att jag fick så bra feedback. De andra deltagarna hade ju upplevt liknande saker – och om inte själva händelsen i sig var likartad så var de efterföljande känslorna desamma.
Det låter klyschigt, jag vet, men jag kände mig lättare efteråt. Och en knut i magen hade försvunnit.

Jag älskar denna form av gruppterapi som jag får i öppenvården just nu. Så tacksam!

Terapeutiskt föredrag

Oj oj. Det är grått idag men jag har underhållit terapigruppen rejält.
Höll mitt ’föredrag’ om mitt liv och jag berättade om den eviga känslan av att stå utanför. Om ensamhetsrädslan. Mobbningen. Besvikelserna. Om judendomen. Om Israel. Om pop, bloggande, böcker, skrivande. Om politik. Om att vara för finsk för Sverige och för svensk för Finland.
Och jag drog på mig peruker, kippa, visade foton och viftade med flaggor.

Fick beröm efteråt.
”Jag saknar ord”, sa en.
”Fan vad du har hunnit med”, sa en annan.
En tredje grät.

Det var skönt.
Jag är en väldigt festlig person, ska ni veta.