Etikett: ångest och eufori

About last night – it never happened, alright?

Så… Jag skulle ju gå ut igår. Och det gjorde jag. Kvällen blev dock en något dekadent historia. Vid 22 bestämde jag mig för att ta en powernap. Vaknade dock först vid 00:30 och övervägde att stanna hemma. Efter många om och men och ett par telefonsamtal satte jag mig slutligen i en taxi och åkte till Patricia. Det var väl så där… Bra musik som vanligt men tråkiga (gapiga) människor. Blev uppvaktad av en man på 55 (”du gör mig kåt”). Varför, o varför, är de alltid antingen 2o- eller 50+? Aldrig någonsin ett mellanting.

Hursomhelst. Blev uttråkad (speciellt då 55-åringen förföljde mig; “jaha, du dumpade mig”). Satte mig i en taxi och åkte hem.

Off

Jag har varit lite off de senaste dagarna. Jag har inte haft någon matlust – har tvingat i mig en liten portion sallad per dag (och jag som i vanliga fall äter som en häst) och jag har haft skrivkramp. Igår kväll satt jag rakt upp och ner i soffan i flera timmar och tänkte. Bara så där. Lät tankarna mala och vistas i miljöer de inte besökt på länge. Märklig tid, det här.

Jag & Han

Det är söndag och söndagar är synonyma med reflektion.
Det känns som om jag gått in i något slags balanserat skede i livet. Det började för nio månader sedan då min senaste relation avslutades. Den var oerhört stormig och krävande men också alldeles underbar. Till slut sög den musten ur mig och allt annat fick prio två. Naturligtvis fanns bara en utväg och där är jag nu.
Detta balanserade liv går mig dock på nerverna. Det är så behagligt att det är tråkigt. Kanske har jag en S/M-ådra i mig. Kanske mår jag som bäst när jag får lida lite. Kanske känner jag mig mer levande då.
Jag och Han har väldigt lite kontakt idag, vilket känns konstigt, men jag vågar helt enkelt inte. Är rädd för att jag, om jag skulle träffa Honom, skulle kasta allt och plåga mig själv lite extra. Vet helt enkelt inte vad jag känner och så länge jag inte träffar Honom riskerar jag ingenting. Så jag låter tiden gå och gå och gå tills jag känner mig på säker mark. Men kommer den dagen någonsin? Om vi inte ses lär jag ju heller inte veta.
Jag har inte ens bedövat mig med andra. Så himla moget av mig. Jag har lärt mig av mina många misstag.
Men när vet man att känslorna är borta om man aldrig ses?
När vet man att det är fritt fram?

Ågren och skolprojekt

Jag hade hemsk ångest när jag vaknade i morse. Drömde konstiga drömmar i natt. De var nattsvarta och fyllda av ensamhet och jag smygrökte (!) på väg hem från tunnelbanan i en stad som kändes som en blandning av New York och London.
Jag och Sebbe tog en extra lång promenad för att lugna husses nerver. Strosade i Hammarbyskogen och blev på bättre humör av lugnet, tystnaden och den lite lätt höstlika marken.
Sedan satt jag och samtalade med min vän PG på MSN i över en timme. Han är så bra och känner mig så väl. Bra vänner är a och o.
Satt och skannade en massa bilder för att finna inspiration till skolprojektet. Har kommit halvvägs på en Barcelonabild. Jag ska göra något väldigt mysko av ett annat foto jag hittade. Det blir säkert kalas.