Först och främst så såg jag en rolig dam.
Hon var mycket uppklädd och väldigt, väldigt gammal. Hon hade parkerat rullatorn på trottoaren och slagit sig ner på en bänk intill. Där satt hon nu i all sin ålderdom, under sin eleganta hatt, och bolmade på en cigarett.
Mycket lustig syn.
Nej, jag sa inte ”rökning är skadligt för dig – du kan få cancer”.
Då hade hon nog skrattat sitt tandlösa leende och bräkt fram: ”hör du grabben, jag har rökt i 60 år och jag har inte ens drabbats av astma”.
Nåväl. Lite senare var Sebbe trött och han drog tassarna bakom sig. ”Rappa på nu”, sa jag ängsligt, ”så vi slipper de där skräniga ungdomarna som går en bit bakom oss”.
Sebbe lyssnade inte och ynglingarna kom närmare och närmare. De skrålade och sjöng och jag är (och har alltid varit) mycket rädd för skräniga ungdomar.
När de var bara några meter bakom oss så insåg jag att jag kände igen melodin de skrålade på. Jag ruskade på huvudet för att försöka locka fram den vackra låten som jag visste fanns någonstans i mitt bakhuvud.
Och då! Plötsligt log jag med hela ansiktet och jag skämdes som fan. Fy farao så fördomsfullt av mig! Låten de skrålade på är ju en av världens vackraste och fredligaste och den kommer här:
Fastän gossarna snart valde en annan väg så hörde jag dem sjunga ända tills jag öppnade porten och gick upp i bostaden.
Låttext:
Fortsätt läsa ”Det var en lustig liten kvällspromenad”
Etikett: ålderns höst
Kul men skrämmande möte
Träffade en före detta kollega som jag ej sett på femton år (så gammal är jag). Hon kände nästan inte igen mig ”med skägg och grejer”. (Här vill jag poängtera att skägget är ca 1 mm långt, mot förra veckans meterlånga). För femton år sedan hade jag ”blont hår i backslick”.
Hmm.
Positivt tänkande: de flesta i min ålder som hade backslick då har idag inget hår kvar.
Det var det. Sitter på tuben och glor. Orkade ej cykla i morse – förlåt.
Jag klarade den skäggiga utmaningen
Jodå, jag är en man som håller sina löften och står vid sitt ord; skägget det växte och växte och kliade som tusan men jag klagade i tysthet och klarade vadet.
Idag är dagen då rakapparaten får gå loss men nu vet jag inte om det blir så – jag har ju vant mig vid både det feta utseendet (ansiktet ser ju dubbelt så stort ut) och inte minst vid det respektfulla bemötandet en (uppenbarligen) medelålders skäggig gubbe får från medmänniskorna.
Här passar dagens konversation in. Småekivok, så varning för känsliga.
Fortsätt läsa ”Jag klarade den skäggiga utmaningen”
Det ringde på dörren
”Vad är det för as nu då?”, tänkte jag men kände mig tvungen att öppna eftersom Sebbe skällde som tusan. (Kanske var jag en smula orolig att det var de där ruggugglorna som kom för att hämnas.)
”Hallå”, hörde jag uppifrån utan att se någon.
”H..hallå?”
”Nycklarna sitter i dörren”, sa den ståtliga brevbärarrösten.
”Jaha. Oj. Tack.”
Det är inte första gången det händer. Det är inte helt friktionsfritt att bli gammal.