Kim da Costa.com

En enkel mans funderingar

Jag har en ”simpel” fråga. Det är så mycket jag inte förstår och om någon av er intelligenta personer kan besvara min fråga så är jag tacksam.

Varför är världens regeringar så mjäkiga och ryggradslösa? Jag talar om det eviga sorgebarnet – det påhittade folket ”palestinierna” (en annan diskussion, vi kan föra den vid ett senare tillfälle).

År ut och år in, decennium efter decennium, får de bidrag från världens alla håll (av vilket en stor del går rakt ner i fickorna på terrorister). Varför reser sig ingen upp och säger: ”Släpp gisslan, annars blir det inga mer pengar”? Varför? Vänligen förklara det för mig.

Man (vi) kastar cash på dessa människor, medan de kidnappar, lemlästar, våldtar, mördar folk (främst judar då, så klart). Detta ”legitimerar” ju allt de håller på med. Varför säger ingen: ”Stopp ett tag! Det här är ju inte reko och hyvens!”

Varför?

Det är det jag inte förstår.

Om alla dessa regeringar och alla dessa ”bestämmande organ” hade lite stake så skulle gisslan ha varit hemma för länge sedan.

Varför daltas det med dessa terrorister, som har som enda punkt på agendan att rasera Israel och att förinta det judiska folket?

Varför daltas det med dessa människor?

Om vi tar ner det hela på en allmänmänsklig nivå. Låt oss säga att du blir arbetslös och du råkar skicka in ett dokument två dagar för sent. Då blir det stopp! ”Nej, nu får du ingen ersättning!”

Eller, som jag, när jag genomgick min hjärnoperation i början av sommaren. En _planerad_ operation. Jag fick karens. Sju vardagar utan ersättning nånstans ifrån. Varför karens? Jag hade en grej i hjärnan och den skulle opereras och därför blev jag ekonomiskt bestraffad? (Om detta kan jag skriva mycket mer om vid ett annat tillfälle.)
”Hej, jag ligger på intensiven efter att en kirurg har rotat runt i min hjärna, så jag är inte arbetsförmögen. 1000 tack för karensen.”

Men! Om du är terrorist så kommer cashen flygande. Det är så mycket som är SÅ FEL. Varför säger ingen någonting?

Jag är ingen särskilt välutbildad man (vilket jag börjar bli mer och mer tacksam för, när jag hör om vad som händer på universiteten runt om i världen), men jag är bildad. Och intresserad. Ändå är det så mycket fundamentalt som jag bara inte förstår.

Förstår du? Vänligen förklara för en enkel man.

Tillägg: för övrigt är jag mot alla tänkbara ”bistånd” till utlandet så länge det finns folk här hemma, som i soporna letar efter burkar att panta. Men detta är säkert också en ”kontroversiell” åsikt.

Mumin

En vän i Israel hörde av sig då han behövde hjälp med en översättning av ett videoklipp (sve-heb). Han talar lite svenska då han är gift med en svensk puma (som jag har känt i flera hundra år). Nu kunde han bara inte förstå vad som sades i klippet och ”a friend of mine told me they might speak Finnish”.

Han skickade klippet och jag lyssnade. Det var finlandssvenska. Jag förklarade, varpå han svarade: ”Oh, you mean Moomin Swedish!”

Mumintrollen verkar ju vara väldigt berömda i Israel. Här är ett foto på en tavla som en annan israelisk vän målade för några år sedan. Den hänger på min vägg och jag blir glad när jag tittar på den.

Bok: Älska dig själv

I september 1996 fick jag en bok av en vän och kollega och boken blev liggande i alla dessa år. Jag talar om ”Your erroneous zones” av Wayne W. Dyer, som på svenska har fått den lökiga titeln ”Älska dig själv”.
Jag läste den äntligen och boken var faktiskt riktigt bra. Jag läste på wikipedia att denna bok, som utkom 1976, är en av de mesta sålda självhjälpsböckerna. Det kan jag mycket väl tänka mig.
Den svenska utgåvan kom 1988 och det är lustigt hur jag fann en del av språket mycket gammalmodigt.

På sidan 18 läser jag: ”…att han inte hade tillbringat sitt liv på det sätt han bort.”
Jag har ALDRIG hört att man böjt ”borde” på det sättet: ”bort”, men jag kollade upp saken och så kan man tydligen säga. Ganska festligt.

Halvvägs in i boken insåg jag att jag läst den tidigare (åtminstone halva) då det trillade ut ett ”bokmärke” (se bild nedan): en banklapp!
Detta fick mig så klart att återigen börja vandra längs minnenas berömda aveny. Tänk vad dagens ungdomar har missat.
Vi RINGDE till banken. Om vi hade ”knapptelefon med tonval” vill säga! Vi betalade även räkningarna genom att fylla i nummer och summor i ett häfte och sedan skickade vi lapp plus räkningar med posten.
Därefter ringde jag dagligen till banken med min ”knapptelefon med tonval” för att försäkra mig om att räkningarna blivit betalda. Det tog oftast tre vardagar. Då kunde jag andas ut.
Hur som helst. Det var fina tider. Jag levde med min första (enda? sista?) kärlek på Dannemoragatan. Wow.

Rekommenderar boken, som helt enkelt förklarar för en hur man kan bli en gladare och mer avslappnad människa – hur man lär sig att älska sig själv.

Tiden håller på att rinna ut för gisslan

Till minne av Hersh Goldberg-Polin, 23, Eden Yerushalmi, 24, Ori Danino, 25, Alex Lubnov, 32, Carmel Gat, 40, Almog Sarusi, 25, som hittats mördade i en tunnel i Gaza.
Enligt preliminära uppgifter hade de skjutits i huvudet strax innan de hittades.

Goldberg-Polin, Yerushalmi, Danino, Lubnov och Sarusi kidnappades när de firade livet på Nova-festivalen den sjunde oktober i fjol, medan Gat kidnappades på kibbutz Be’eri.

I nästan elva månader satt dessa vackra själar kidnappade av Hamas, som många dåraktiga människor hurrat för och hyllat även på våra gator och torg, innan de avrättades. Istället för att låta dem komma hem till sina nära och kära mördades de. Grymheten är monumental.

Läs mer här och här och här.

flaming gray candles — Photo by Hakan Erenler on Pexels.com

Inlägget om den efterlängtade andra operationen

Jag stod i operationskö i ca tio månader p.g.a. aneurysm i hjärnan och här kommer äntligen inlägget om operationen (ganska exakt fem månader efter min omskakande ryggoperation).

Efter en sömnlös natt skrev jag in mig på Tornsjukhuset 06:20, torsdagen den 30:e maj 2024. Jag väntade i runt en kvart innan jag blev inkallad till ett rum där jag tog av mig alla kläder och lämnade ifrån mig mina tillhörigheter. På mig fick jag beigea strumpor, gröna byxor, en bakfri operationskappa (vit med blå blommor) samt en ljusblå sjukhusrock. Därefter leddes jag till nästa väntrum. Jag fick strikta order om att runt 07:30 måste jag uppsöka herrarnas och när jag återvände 07:35 (jag gör som jag blir tillsagd) så väntade sköterskan som tidigare gett mig min fantastiska make-over och hon ledde mig till en säng där jag fick medicin av något slag. Låg där i kanske en kvart innan jag blev körd till narkosen.
Hela den inledande proceduren gick snabbare än förra gången, i december.

En trupp människor (varav en jag kände igen från förra gången, och han mig) kom och satte slangar i mig och ställde frågor. Jag rullades in i operationssalen som verkligen fascinerar mig. Det ser ut som ett rymdskepp (eller som jag inbillar mig att ett rymdskepp ser ut). En massa maskiner. Lampor som blinkar. Skärmar. Jag var på en massa, massa skärmar. Fler kontrollfrågor. ”Berätta vad du är här för för ingrepp idag” och ”säg ditt namn och personnummer” o.s.v.
Jag fick masken över mun och näsa och blev ombedd att ”andas lugnt”. De sa alltså inte ”räkna långsamt från tio” så där som de gör på film. Fyra andetag senare var jag borta (tre förra gången).

Två och en halv timme senare vaknade jag på uppvaket och blev körd till intensiven. Där låg jag sedan i drygt ett dygn. Jag har aldrig förstått det här med intensiven, eller att ”det är fullt på IVA”. Jag har trott att det har handlat om en (1) maskin men jag låg i mitt eget rum (eller snarare: ett hörn med glasväggar) med säkert tio olika maskiner som pep i tid och otid. Jag hade även en sköterska som satt utanför och hade koll på mig hela tiden. Ungefär varannan timme kom hon med smärtstillande samt kollade siffror på maskiner. Hon frågade även varje gång: ”Vad heter du och vad har du för personnummer? Vet du vilken dag det är och var du är?” Som på film alltså.

Dagen därpå blev jag förflyttad till avdelningen där jag stannade i ytterligare två dygn. Smärtstillande, temperatur, blodtryck, puls – allt med jämna mellanrum. Och en massa mat. Jag äter aldrig fyra mål mat om dagen och jag förstår mig inte på folk som klagar på sjukhusmat. Jag fick balanserad och nyttig vegetarisk kost och ja, den var ofta ful och färglös, men jag var bara tacksam och nöjd.

Jag hade mindre ont efter operationen, än vad jag hade väntat mig. Lite huvudvärk, illamående, yrsel, svullet ansikte och en panna som såg ut som en mindre ballong. Jag hade lite ”kluckande” och ”surrande” ljud i huvudet vid ett par tillfällen men de försvann snart. Hade också lite nedsatt syn och hörsel. Allt detta var normalt, det hade kirurgen berättat för mig redan på förhand.

På söndagen blev jag utskriven och jag har sedan dess fortsätt att ta mina mediciner tre gånger per dag. Reser jag mig lite för snabbt så blir jag yr och det börjar bulta i huvudet men utöver det mår jag för närvarande oförskämt bra. Vi får se hur det känns när pillerburkarna är tomma.

Här finns tidigare inlägg om denna och den första operationen.