Sorgen efter Sebbe kommer och går.
Det är ju så sorgen fungerar.
Han kommer dock alltid att vara med mig. Min ’förstfödde’ betydde så väldigt mycket för mig under de år vi fick vara tillsammans här på jorden.
Jag vet att han vet att han var älskad och jag vet att han älskade mig tillbaka.
Vi var ett bra team.
Till slut blev han gammal och trött.
Det var bara så.
Oundvikligt.
Ville jag få hem hans aska i en urna eller skulle han begravas bland andra husdjur i en minneslund en bit bort?
”Hur ska jag kunna fatta ett sådant beslut?” frågade jag min syster mellan gråtattackerna.
Bestämde mig till slut för att det skulle kännas mer meningsfullt att ha hans fina (finafinafina) lockar i en upplyst låda. Tillsammans med vaccinationskort, pass, koppel, sele och favoritleksak.
Sebbe fick ett innehållsrikt och kärleksfullt liv.
Många vänner och många besök hit och dit.
Och tänk att han var med mig på jobbet och allt.
Inte många stunder ensammen.
Kärleken till ett husdjur är icke att förringa.
Skall ta mig igenom sorgen och minnas allt det roliga vi gjorde.
Hur han alltid sov bredvid mig när människoasen svek.
Och hans doft.
För alltid i min just nu snörvlande snok.
Sedan har jag också en 2-årig, studsig chihuahua att tänka på.
Clifford har mist sin brorsa och vi försöker anpassa oss till vår nya vardag.
