Kategori: Privat

Igår besökte vi en massa turistbutiker i Gamla stan, och hur ofta gör en stockholmare det? Det var premiär för mig.
Okej, nu har jag landat lite.
Min vän och kollega PG sa idag att min blogg numera liknar tidningen Starlet (finns den fortfarande?) men jag bryr mig inte då faktum är att PG är en relativt nydumpad bitter hagga. Jag skriver detta med kärlek ;-).
I eftermiddags satt jag i ett hemskt viktigt möte och min mobil vibrerade i byxfickan och jag kunde inte låta bli att läsa meddelandet jag fick. Det var Y som skrev att han var i Frankfurt och bytte plan och saknade mig “terribly”. Hur romantiskt var inte det ordvalet (Mitt livs novell?)? Jag sken som en sol fastän jag satt i ett möte där människor (faktiskt) fick sparken.
Det gjorde jag däremot inte när jag kom hem till min tomma, tysta lägenhet.
Jag vet att jag låter som en fullständigt idiotisk romantiker nu men det skiter jag fullständigt i (och hör sen, PG!). Jag blir lätt förtjust men jättejättesällan kär, men nu blev jag det. Redan i början av januari, om jag ska vara ärlig.
Visst är det knäppt att jag, som den kärlekstörstande man jag alltid varit, upplever detta ljuva med någon som inte bor i Stockholm. Eller Stockholms län. Eller Sverige. Eller Norden. Eller ens Europa. Men det skiter jag också i.
Jag och Y gick omkring och sjöng väldigt mycket. Med tveksamma sångröster, ska tilläggas. De första dagarna på diverse Shirley Clamp-låtar och de sista på Velvets mellodänga The Queen. Och så skrattade vi väldigt, väldigt ofta, djupt och hjärtligt.
Det finfina med allt detta var också att vi kände varann väldigt väl. Vi hade trots allt “umgåtts” via webcam varenda dag i nästan två månader. Jag kände mig således väldigt avslappnad och bekväm. Några pinsamma tystnader existerade överhuvudtaget inte.
Och nu smsade han just och meddelade att han landat i Tel Aviv (vilket jag visste eftersom jag så klart kollade på nätet att flygresan var dramafri). Och han tänker på mig all the time och lyssnar på svenska songs that we both love och jag bara älskar honom så hårt och någon fnittrar men det skiter jag också i.
MKIV. Mer kärlek i världen.
Jag älskar Y och Y älskar mig och 3279 kilometer får bli ett senare problem.

Jag tyckte vi skulle ta ett motsvarande foto på honom som mina vänner tog på mig i Israel. Vädret var ju inte detsamma och inte båten heller…

För en och en halv timme sedan stod jag i snön utanför mitt hem och sa hej då till min pojkvän (!) som hoppade in i en taxi och åkte till Arlanda. Själv tog jag mig till jobbet och här sitter jag nu som om inget hade hänt.
Jag kommer vara så förfärligt ledsen ikväll men som en väninna så uppmuntrande sa igår: tänk inte på att han åker, tänk på nästa gång ni ses istället.
Jag försöker.
Det var fem mycket fina dagar. Bättre än jag kunnat föreställa mig. Efter en miljard besvikelser har jag ju inte haft några höga förhoppningar på sistone så jag… njöt.
Låt mig nu landa lite så berättar jag mer.
Tack för alla rara kommentarer de senaste dagarna. Jag har läst dem alla men har inte riktigt hunnit svara…
Och just när jag ska publicera detta ringer Y från Arlanda och säger det jag helst av allt vill höra: Jag saknar dig redan. Kom snart.

Han bad om snö. Han fick snö.

Obligatoriskt foto.