Jag har nämnt dem tidigare. Idioterna som jobbar för ett annat företag som hyrt in sig på vårt kontor. De går förbi mitt rum, på två meters avstånd, utan att säga hej. Även om klockan är åtta på morgonen och det bara är jag + en av dem i lokalerna så går de med näsan i vädret, den illasittande kostymen på och med de kloppetikloppande skorna på, rakt förbi utan att ge mig en blick så jag artigt skulle kunna hälsa.
Människor har ingen uppfostran. Ett himla pack. Gå hem.
Kategori: Samhälle
Rädd
Ibland (sällan) råkar jag sitta och läsa vad folk skriver i diverse forum (ex. hos kvällstidningarna, Flashback osv) och jag blir alltid lika mörkrädd. Folk är korkade, rasistiska, homofoba, sexistiska och en massa annat. Deprimerande. Mycket deprimerande.
Jag måste lära mig att hålla mig borta från eländet.
”Japp, jag jobbar två helger av tre!”
Jag blir alltid lika upprörd – ja, nästan provocerad – över att människor orkar förvånas över att alla andra inte arbetar måndag-fredag 09-17 som de själva gör. Jag menar, stannar samhället varje fredag klockan 17?
I nästa mening radar de upp saker de ska göra “nu när de, precis som alla andra, är lediga”; ta bussen till city, shoppa, fika, gå på restaurang, besöka frisören, ta tuben hem, ringa någon kundtjänst, beställa pizza på hemkörning, panikbesöka psykakuten med ambulans, åka hem, ringa och klaga hos bredbandsleverantören, se på TV, ta taxi till city, gå på klubb…” En massa människor måste således arbeta “när alla är lediga”.
Jag är en av dem. Vi har alltid mest att göra på lördagar, söndagar och diverse heldagar.
Jag ogillar starkt samhällets kontorstidsfixering. Så 90-tal!
Och så tar vi tillbaka flaggan från nynassar och nationaldemokrater
Idag firar vi landet vårt. Jag har alltid haft lite svårt för patriotism och nationalism och nationer i allmänhet men har hängt ut en flagga på balkongen (på samma sätt som jag hänger ut regnbågsflaggan vissa dagar varje år). Är, som ni kanske förstått vid det här laget, inte så mycket för traditioner utan skapar helst mina egna. Här är några punkter värda att fira en dag som denna:
Idag firar jag att jag bor i en del av världen…
– som är fri
– där folk i allmänhet är relativt liberala och öppensinnade
– där vi har en ombudsman mot diskriminering pga sexuell läggning
– där vi sedan länge är miljömedvetna
– som har fyra härliga årstider
– där vi har en massa god utländsk mat…
– …och andra bra utländska saker
– där kyrkan är separerad från staten
– där kranvattnet är drickbart
– där våra grannländer är våra vänner (inga misslier kommer farande om nätterna)
– där Melodifestivalen är det mest sedda TV-programmet
Och en massa andra bra saker. Det finns många dåliga också men dem tar vi en annan gång. Happy 6 juni!
Jag har tänkt på…
Jag har tänkt på det här med kontaktannonser (jag har ju jobbat i branschen). Är det inte lite tossigt när de är kryddade med väldigt specifika önskemål? Exempelvis denna: “bla bla bla… Du bör vara man, mörkhårig och viril. Gärna svart bodybuilder…”
Missförstå mig inte – det är ju trevligt om man vet vad man vill ha men utsikterna för att denna 52-åriga västeråsbo kommer träffa en svart bodybuilder (som dessutom är intresserad av “konst, disco, soul, electro” och… “möbler”) är väl inte så där jättelysande.
Tänk om man blir tillsammans med någon som uttryckligen önskat sig något man själv inte kunde leva upp till – är inte risken ganska stor att man med jämna mellanrum känner “jo, jag är ju trevlig… men jag är ju ingen svart bodybuilder direkt…”?
Jag skulle iaf ha komplex.
Men å andra sidan är ju inte mitt självförtroende det bästa heller.