Kategori: Samhälle

Extremvänsterns världsbild går inte ihop

Idag har jag tänkt på det här med att extremvänsterns världsbild inte går ihop.
Ni vet de där som hävdar att det finns en miljard olika kön osv. Sedan kollar de ändå på ”damfotboll” och tycker att det är så lajbans. Var är de andra ”könens” lag då? Och ska olika slags priser delas ut till alla ”kön”? ”Årets manliga/kvinnliga artist” blir ju till en j@vla massa kategorier. ALLA borde väl tillhöra en helt egen kategori, så ALLA får gå hem med ett pris.

Såg ett lysande exempel på hur extremvänstern hela tiden trampar i sina egna fällor då nån hade länkat till någon artikel i extremvänsterns Bibel Aftonbladet (som jag så klart inte läser, av ren självbevarelsedrift). Jag klickade den här gången och där stod nånting om att den och den vokalisten i Melodifestivalen hade varit favorit ”hos båda könen”. Jaha. Men ALLA DE ANDRA ”KÖNEN” DÅ? Så trångsynt och diskriminerande!

Det kan inte vara lätt att vara vänsterextrem. Så j@vla mycket att hålla reda på, och ändå går världsbilden inte ihop.

Samma sak med dessa fjompiga människor som gapar om ”allas lika värde”. Nej, alla är inte lika mycket värda. Eller är en IS-terrorist lika mycket värd som ditt eget barn? Om du svarar ja på den frågan så är du en smula bäng i bollen och jag ringer bums till socialen.

Eller det här med att vem som helst kan ”bli” svensk eller finne eller norrman etc. Ställ dig som västerlänning på ett torg i Peking och kalla dig kines, varsågod. ”Jag har bosatt mig här så nu är jag kines”. NEJ, DET ÄR DU INTE. Folk skulle skratta åt dig, men åt andra hållet är det tydligen helt okej.

Usch. Alla dessa floskler som flyger runt. Jag får huvudvärk.

MVH, konservativa radhusbögen.

Sverige VS Finland

Sitter i ett väntrum och tänkte roa er och mig själv med vad jag efter drygt tre år i republiken har märkt att är skillnaderna mellan Sverige och Finland. Eller åtminstone mellan Stockholm och Helsingfors.

✔️ Här finns fler träd. Även i städerna. Svensken är en väldigt ivrig skogshuggare som lätt går crazy med yxa eller såg. Här står träden kvar, vilket är gemytligt. 
✔️ Äldre hus får även de stå kvar. Det är charmigt. 
✔️ Man hälsar på busschauffören och när man kliver av hojtar många ”tack” (eller ”kiitos”) eller vinkar lite. 
✔️ Kassapersonalen i matbutiken önskar ”trevlig fortsättning på dagen” eller ”trevlig helg” i en helt annan omfattning än i Födelselandet. 
✔️ Helsingfors är en väldigt trendig stad men alla är inte stöpta i samma form som i det något stiffare Stockholm. Lite mer personlighet syns på gator och torg och i gränder och på bulevarder. 
✔️ Finländska män är ”manligare” än svenska. En god nyhet för heterosexuella kvinnor och homodito män som uppskattar karlakarlar. (Fler skogshuggartyper helt enkelt, men de hugger alltså inte ner träd i skogen utan är intresserade av helt andra ”buskar”. Det kanske är därför träden står kvar ju. De hinner inte huggas ner!) 
✔️ Man åker mer buss och spårvagn än tunnelbana. Nu tillkom ju nyligen nya linjen Västmetron, och förhoppningsvis växer tunnelbanenätet ytterligare.
✔️ Laktosintolerans är betydligt vanligare i Finland. Hyllorna i matbutikerna är fullproppade med laktosfria produkter. 
✔️ Dessvärre är lightprodukter och fettfria dito fortfarande populära här. 
✔️ Starkare alkoholprodukter finns i matbutikerna, men dessa är till försäljning endast mellan klockan 09 och 21.
✔️ Systembolaget heter Alko. Logiskt. 
✔️ Istället för Pressbyrån har vi R-Kioski. 7 Eleven finns vad jag vet inte här. 
✔️ Istället för Max hamburgerrestaurang så har vi inhemska Hesburger. 
✔️ I Finland har vi färre indiska restauranger och fler nepalesiska. 
✔️ Lösgodiset är trams. Finska sura karameller är småsura. Jag vill ha svenska som liksom fräter sönder munnen och man har ont i käften i två dagar efter intag. 
✔️ Snus köper man via grupper på Facebook.

Vad säger ni andra sverigefinländare som har ”återvänt” till Finland?

Fredagsfrågan: fördom eller fakta?

Inspirerad av alla diskussiongrupper jag deltar i under min rehabilitering slänger jag nu ut denna tanke och fråga: var går gränsen mellan fördomar och rena fakta?
Låt oss säga att du har vissa erfarenheter av en viss folkgrupp och att dessa människor till hundra procent har betett sig på samma (sviniga, i detta fall) sätt. Låt oss säga att de gånger du har blivit utsatt för sexuella övergrepp, de gånger du blivit rånad samt de gånger du har blivit bedragen så har förövaren tillhört samma folkgrupp. Är det då konstigt och – fördomsfullt – om du i framtiden är försiktig gällande människor som tillhör denna folkgrupp? Handlar det då inte mer om faktabaserad överlevnadsinstinkt?
Lägg till att fyra av dina närmsta vänner samt tre släktingar har mer eller mindre identiska erfarenheter av samma folkgrupp. Resterande närstående har inga som helst erfarenheter – alltså varken positiva eller negativa.

Tänk, baby, tänk!

Nu är så klart inte alla som tillhör folkgruppen i fråga likadana, men det finns ju så klart kulturella strukturer (och genetiska aspekter också, för den delen) så det är där min uppriktiga fråga kommer in.

Alltså: var går gränsen mellan fördomar och rena fakta?

Detta är en uppriktig, ärlig och nyfiket ställd fråga. Ej ”rasistisk” (åh, detta urvattnade ord som numera helt saknar innebörd!).

Att inte vilja bo i en så kallad ”invandrartät förort”

För många år sedan bodde jag i en så kallad ”invandrartät förort”.
Jo, min allra första egna lägenhet låg i en sådan stockholmsförort.

Nu, nästan 20 år senare, talas det äntligen om dessa förorters Enorma Problem i media.

Jag var ung, naiv och idealistisk när jag tackade ja till bostaden, trots mina vänners varningar och oro. ”Som blond och gay kommer du inte att få det lätt att leva där”, sa de.
”Men vi lever ju för tusan i Sverige”, kvittrade en runt 20-årig Kim.

Det gick åt helvete ganska direkt.
Jag var i stort sett den enda blonda människan i området och jag blev trakasserad mer eller mindre varje dag som jag tog tunnelbanan till eller från mitt hem.

Jag fick veta att jag ”inte hörde hemma där” och att jag inte var önskvärd.

Trakasserierna eskalerade och jag vågade till slut inte längre gå över torget och ner i tunnelbanan, utan jag tog en buss till en ”svensk” förort och därifrån pendeltåg vidare in till city.

Efter 18 månader fick jag hjälp av min hyresvärd att ta mig från den ”invandrartäta förorten” till en ”svensk” dito.
Jag var mycket lycklig.

Idag skulle jag aldrig bosätta mig i en av dessa förorter och med den rådande svenska måttstocken så lär jag väl bli kallad både ”rasist”, ”fascist” och ”främlingsfientlig”. Om inte ”nazist”.

De där som jagade mig från min första egna bostad – vilket de de facto gjorde av ren rasism – de kallas naturligtvis ej rasister eller liknande modeord.
Det är ju synd om dem. De vet inte bättre. De är offer. De är eviga offer.

Man kan tydligen inte förvänta sig lika mycket av muslimer invandrare som av svenskar*.
Vilket ju i sig är uppåtväggarna rasistiskt.

*Eller sådana som ser stereotypiskt svenska ut, som undertecknad.