Kategori: Politik

Posten är ett skämt

Nu måste jag bara säga att Posten gör ett värdelöst jobb. Åtminstone i mina kvarter.
Jag har skrivit tidigare att jag ofta (alltså: ofta) får mina grannars post. En gång fick jag en för mig okänd grannes post två dagar i rad. Jag var hemma de gångerna och stoppade postbruden när hon var på väg ner för trappan och dag 2 skämdes hon lite.
Jag visste att det skulle komma en dag då en fet räkning kommit på villovägar, vilket skulle komma att resultera i en betalningspåminnelse. Den dagen var idag.
För några år sedan kom, enligt min erfarenhet, räkningarna med väldigt bestämda mellanrum. Numera kommer de mer efter behov (alltså om summan på räkningen är väldigt liten kommer den en månad senare osv). Alltså har man (jag) inte samma stenkoll längre.
Idag fann jag en fet elräkning på min hallmatta och eftersom jag är ordningen själv gick jag upp i falsett då jag såg orden “betalningspåminnelse”.
Jag fick inte denna räkning i december. Verkligen inte. Jag har ett helsäkert postsystem så det råder inga tvivel om att räkningen kommit bort med värdelösa posten. Kanske ligger den hos en bortrest granne. Kanske har någon velat jävlas och helt sonika slängt den i soporna, vem vet.
Nu är det ju tur i oturen att jag, tack vare att jag jobbade hela julhelgen och dessutom lade ner exakt noll (zero) kronor på julcrap, är en rich bitch. Men hade jag inte varit det hade rösten varit kvar i falsettläge i detta nu.
(Ah, till saken hör att jag senast idag fick min hunkige halvgrekgrannes post.)

Smällarhelvetet har börjat

Igår kväll när vi var på väg hem från Hundvakten sken himlen upp och det smällde rejält på fältet vid vårt hem.
Fyrverkerierna är tillbaka. De är hatade. Det är två veckor till nyår och det kommer smälla ett par veckor in på det nya året. Detta betyder en månad av inte bara oväsen utan inte minst av skräp.
Tack och lov är hunden min inte rädd för eländet men jag tänker på alla hundar, katter och andra djur som är det.
Och människor! Det är otrevligt när det smäller i tid och otid.
Snart ser vi dem gråta ut i kvällstidningarna igen: “Åh, jag blev av med ett finger!”, “Stackars mig som blev av med halva ansiktet!”
Men nej! Jag kommer inte tycka synd om er. Skippa eländet och lägg pengarna på annat. Det är rätt sorgligt att se pengar gå upp i rök (!) i dessa hårda tider! Skärpning.

Fuck you, jag är inte SÅ desperat att jag ringer tillbaka

Ni vet de där skojarna som ringer från nåt 88-nummer.
De tror ju att man ska ringa upp och så kostar det typ fem miljarder kronor per minut.
De ringde nyss.
Och jag blev så förbannad.
Och jag kan inte ens ringa upp dem och önska att de får cancer.
1. De tror att jag är så korkad och desperat att jag ringer och frågar vad som står på.
2. Det ringer en lördagskväll när jag ligger och hoppas på att “någon” ringer.
3. När vi lever i ett land med tusen miljarder lagar och regler – varför är det inte straffbart att busringa? Seriöst?
Jag hatar dem.
Jag önskar dem verkligen cancer.
Fatta att det finns skojare.
Vad sa deras föräldrar till dem när se var barn?
Förmodligen ingenting.
Jag blir så trött.

Sluta håna oss

Nu har eländet börjat.
Jag, som nästan inte ser nåt annat på tv än morgon-tv, får snart sluta med även det.
Okej att sport är astrist att se på när man vill se nyheter och debatt, men än värre är alla dessa töntiga körer som framför julsånger. Fy vad det kliar över hela kroppen när de står och sjunger i stämmor. SLUTA.
“Let it snow”, sjunger de.
Det snöar inte. Titta ut och se att allt är brunt och fult och slaskigt.
“Alla är glada på julaftonskväll”, sjunger de.
Tillåt mig tvivla och hävda motsatsen. Glinen är missnöjda med sina sopiga julklappar, frun tycker att maken är en buffel och hon sitter ensam i köket och sippar på ett stort glas Baileys. Hon drömmer om Carlos som hon hade en diskret fling med på sommarens charterresa.
Maken i sin tur sitter halvpackad och ilsken framför datorn och kollar på porr. Han längtar så efter att få klämma på ett par rediga lökar. Han suckar när han tänker på att han tog ett fett lån för att köpa julklappar åt de bortskämda ungarna som trots hans ihärdiga försök att göra dem glada är missnöjda.
Grannfrun sitter ensam i sitt kök. Hon har aldrig känt sig så ensam som denna julaftonskväll då “alla är glada”.
Körens julsånger är ett hån, tänker hon medan hon kastar sig ut från fjärde våningen.