Kategori: Politik

Nu ska jag berätta lite om mina erfarenheter – mycket rakt och simpelt eftersom klockan bara är barnet och ögonen hänger en smula.
Det där bostadsrättsmötet jag var på häromdan påminde mig om den där multimediakursen jag gick för några år sedan… Som i sin tur påminde mig om min helvetiska skolgång.
Jag har kommit på att det inte var något unikt för skolan i sig. Inget unikt för barn och ungdomar. Nej, det är likadant i vuxen ålder.
På mötet var det likadant:
Längst fram sitter en rultig kvinna som ställer tusen (gärna småkorkade onödiga, nyss – eventuellt lite subtilt – besvarade frågor).
Längst bak sitter en sån där jobbig grabb (gubbe i det här fallet) som är jävligt negativ och sur och bitter och som gärna säger negativa saker rakt ut i det blå. Inte till någon särskild alltså, utan bara… rakt ut.
I mitten till vänster sitter en sån där viktig-Lisa som MÅSTE HA NÅT ATT SÄGA och för att få uppmärksamhet överdriver så det står härliga till.
I mitten till höger sitter en rätt cool brud/dam som är lite ”alternativ” och new ageig. Henne gillar jag alltid.
Och så i mitten-mitten sitter jag. Tyst som en mus. Ivrigt iakttagande hela baletten. Med tusen smarta saker att säga, men aldrig, aldrig kan jag öppna käftjäveln bland okända människor.
Vad jag vill komma fram till är att allt är som det alltid har varit; jag lovar att alla som jag just beskrev var likadana under skolåren. Rollerna sitter i och så fort vi hamnar i av oss själva icke valda människokonstellationer så halkar vi omedelbums in i de gamla, vana rollerna.
Jag vet inte om jag tycker att detta är deprimerande eller tryggt.