Ser ett inslag på nyheterna. De bygger en extra våning på höghusen i Alby och reportern frågar en blattegrabb vad han tycker om det. ”Det är grymt!” svarar han storögt och exalterat.
Därefter ställer reportern samma fråga till en finnig svennegrabb. Han kraxar: ”Det är fult… Det passar inte in.”
Det säger så mycket om vår apatiska urbefolkning.
Bygg! Gör något tokigt! Väck oss ur vår trygga bekvämlighetsdvala.
Kategori: Politik
Hatlistan
Om vi bortser från diktatorer, cancer, AIDS, fotbollshuliganer, djurplågare, bovar och banditer, människor som klarar de mest avancerade matematiska krux men är socialt handikappade, klamydia flatlöss, bögknackare, rasister, såna som bara ska ha och ha men inget vill ge, mobbning samt fästingar så är långsamma människor det värsta jag vet. Ur vägen eller pinna på!
Eyjafjallajökull idag
Jag ser ingen aska, ingen rök, ingenting.
Ja, det är molnigt, men jämför med gårdagens bild.
(Om någon mot förmodan undrar om min nya vulkanfetisch så beror den naturligtvis på min stundande resa…)
Klockan 09:35
Klockan 09:45
Jaha…
Klockan 10:41
Klockan 12:15
Klockan 17:05
Klockan 19:48
DN, AB, Exp, SvD.
Läs även andra bloggares åsikter om Eyjafjallajökull
”Men om du inte plockar upp din lilla hundbajs så ska du dö!”
Roller
Nu ska jag berätta lite om mina erfarenheter – mycket rakt och simpelt eftersom klockan bara är barnet och ögonen hänger en smula.
Det där bostadsrättsmötet jag var på häromdan påminde mig om den där multimediakursen jag gick för några år sedan… Som i sin tur påminde mig om min helvetiska skolgång.
Jag har kommit på att det inte var något unikt för skolan i sig. Inget unikt för barn och ungdomar. Nej, det är likadant i vuxen ålder.
På mötet var det likadant:
Längst fram sitter en rultig kvinna som ställer tusen (gärna småkorkade onödiga, nyss – eventuellt lite subtilt – besvarade frågor).
Längst bak sitter en sån där jobbig grabb (gubbe i det här fallet) som är jävligt negativ och sur och bitter och som gärna säger negativa saker rakt ut i det blå. Inte till någon särskild alltså, utan bara… rakt ut.
I mitten till vänster sitter en sån där viktig-Lisa som MÅSTE HA NÅT ATT SÄGA och för att få uppmärksamhet överdriver så det står härliga till.
I mitten till höger sitter en rätt cool brud/dam som är lite ”alternativ” och new ageig. Henne gillar jag alltid.
Och så i mitten-mitten sitter jag. Tyst som en mus. Ivrigt iakttagande hela baletten. Med tusen smarta saker att säga, men aldrig, aldrig kan jag öppna käftjäveln bland okända människor.
Vad jag vill komma fram till är att allt är som det alltid har varit; jag lovar att alla som jag just beskrev var likadana under skolåren. Rollerna sitter i och så fort vi hamnar i av oss själva icke valda människokonstellationer så halkar vi omedelbums in i de gamla, vana rollerna.
Jag vet inte om jag tycker att detta är deprimerande eller tryggt.