Personligt – Sida 2 – Kim da Costa

Kort om min vegetarianism

Oj, så trevligt med kommentarerna som trillade in till gårdagens inlägg.
Det inkom en liten önskan om ett inlägg om det här med vegetarianismen.
Jag har ju varit vegetarian i runt 30 år. Alltså i hela mitt vuxna liv men redan som barn valde jag bort kött. Av två anledningar: jag var djurvän och jag gillade inte smaken av kött, fisk eller fågel.

Under korta perioder i livet har jag varit rent av vegan – jag och min exmake hade ”veganska veckor”, vilket var festligt. Vi lagade mestadels vår vanliga mat men i vegansk version. Vyerna vidgades på ett härligt sätt. Bland det godaste vi lagade då (eller jag, eftersom han var väldigt handikappad i köket) var veganska biffar, med svarta bönor som bas. Och utan ägg, vilket var en utmaning. De blev vidunderligt goda.

Idag däremot så har det skett en förändring, som började för runt ett år sedan och kanske kommer detta med den stigande åldern. Jag har börjat lyssna på vad kroppen har att säga.
Ungefär varannan månad skriker min kropp efter kyckling. Då äter jag kyckling och kroppen blir nöjd. På samma sätt: för ett tag sedan skrek min kropp efter fil eller yoghurt. Oj, vad jag drack fil och yoghurt i ett par dagar och sedan mådde jag bättre. Och senaste exemplet: för ett par månader sedan ville min arma kropp ha bröd. Jag äter aldrig bröd! Kroppen ville väl ha fibrer. Antar jag.
Då åt jag redigt finskt rågbröd och jag mådde så bra efter det.

Så ja, jag är fortsatt vegetarian men jag lyssnar till min kropp (som tack och lov aldrig har krävt rött kött eller fisk, som jag aldrig någonsin har tyckt om – rött kött smakar ju bara järn, vill jag minnas).

Jag återkommer i ämnet, med mina bästa vardagsrecept.

Här finns tidigare blandade inlägg i ämnet.

Vad ska jag göra med denna blogg?

Jag vaknade i natt och insåg att denna blogg i år har funnits i hela 20 år. Tjugo! Ja, i perioder har den legat helt orörd men jag har alltid återkommit.
Det är ju inte lika roligt att blogga nu, som det var 2005. När sociala medier kom så började den stora bloggdöden. Men jag harvade vidare.

Det som gör det extra jobbigt är att jag ju inte har någon tydlig inriktning (längre). Annat än ”personligt, pop och politik”.
Ett tag bloggade jag uteslutande om mitt då händelserika privatliv. Därefter om djurrätt och vegetarianism. Sedan tog Israel över och bloggen var större än någonsin. Därefter blev alltihop en enda salig röra av det mesta som är livet.

Så jag vet inte hur jag ska gå vidare – eller om jag helt enkelt ska stänga ner.

Men jag kan väl börja med att öppna kommentarerna igen. Jag stängde dem för länge sedan eftersom det skrevs så få kommentarer samtidigt som det kom tusentals spamkommentarer som jag var tvungen att gå igenom och radera. Kanske någon läsare mot förmodan har något att säga om saken?

Okej, jag gör ett test.
Det är måndag idag och hela den här veckan ska jag blogga varje dag. Kanske klarnar det då.

Kaffe och sömn

Här kommer ett något överraskande och udda inlägg om KAFFE OCH SÖMN. Eventuellt med några humoristiska inslag, ty sådan är jag: trots all misär så är jag en relativt skojfrisk person.

Först lite bakgrundsinformation.
Ända sedan jag var ett mobbat, finnigt (ej akne) bögbarn med vitt, tjockt hår av fantastisk kvalitet, så har jag i perioder lidit av svår sömnlöshet. Faktiskt är mina första minnen här i livet av hur jag sitter ensam och sömnlös på köksbordet mitt i natten och det låter rätt ledsamt när jag tänker på det.

En gång när jag för ca 20 år sedan blev sjukskriven pga total utmattning efter en längre sömnlös period så testade jag olika insomningsmedel. Men låt mig inflika, innan jag fortsätter, att när jag säger sömnlös så menar jag inte ”åh, jag hade lite svårt att somna en natt förra veckan och sov bara fyra timmar och jag är fortfarande lite trött”, utan jag menar verkligen NOLL sömn, natt efter natt. På den nivån att det till slut blir rentav livshotande.

De flesta sömntabletterna gjorde varken till eller från och de som fungerade kom med fruktansvärda biverkningar, som i sin tur höll mig vaken.

Sedan, för ca fem-sex år sedan, var det dags för en ny sömnlös period (dessa perioder kommer tack och lev mer och mer sällan) och av en slump fann jag en mirakelmedicin.

En natt när jag gav upp sömnförsöken så klev jag upp och drack en kopp kaffe. Jag tänkte sitta där och vänta på att gå till jobbet men istället somnade jag. Jag testade natt efter natt och alltid med samma resultat. Efter kaffeslurken somnade jag.

I somras var det dags för en ny period och jag kom ihåg mitt husmorsknep. Drack kaffe. Somnade.
Numera när jag känner mig extra stressad eller ovanligt olycklig (=sömnproblem) så dricker jag kaffe innan sängdags, i förebyggande syfte. Senast igår. Och oj, vad skönt jag sov i natt.

Är inte detta märkligt?
Och jag talar alltså om riktigt kaffe. Jag är ändå en rejäl finländsk karlakarl, så jag snackar inte om nåt koffeinfritt tramskaffe.

(Bilden: tack till dig som gav mig denna fina kaffekopp för ett tag sedan. Den är verkligen jättetjusig!)

Blandat morgoninlägg

Jistanes, vilket busväder. Stormen Jari är här och det blåser som tusan. Speciellt här uppe på Mejlans klippor. Balkongmöblerna flyttar sig och det är blött och slaskigt. Tror ni att bilisterna stannar och låter folk gå över gatan? Så klart inte. De bara sitter ensamma och dundrar på i sina fula vrålåk. Dessutom har de fortfarande inte lärt sig att undvika vattenpölarna så de tvångsduschar oss alla. Stan är inte skapt för bilar, utan för människor. Bilar hör inte hemma i större städer med ypperlig kollektivtrafik och DET ÄR MIN BESTÄMDA UPPFATTNING. Jag ogillar bilar och det har jag alltid gjort och därför är jag körkortsFRI. (Brasklapp: gäller inte såna som inte kan ta sig fram utan bil.)

För första gången på många månader tittar jag på morgon-tv och det är samma gamla hets mot den minimala remsan som heter Israel. Tänk att lilla – pyttelilla – Israel får så mycket uppmärksamhet. Bara lägg av! De tjatar om Israel för att slippa tala om de inhemska problemen. Som ex. den växande fattigdomen. (Samtidigt som vi skickar pengar till terrorister som vill utplåna nämnda ministat. Otroligt!)
Min bestämda åsikt är att så länge de egna medborgarna letar efter burkar att panta så ska inget ”bistånd” skickas utomlands. En självklarhet för oss normalbegåvade.

Dessutom sitter de i sin kommunistfärgade, superfula studio, iklädda sina kommunistfärgade fula kläder och dumförklarar de 76 705 154 amerikaner som röstade på Trump. Get over it och hoppa ner från era alldeles för höga hästar.

Åh, förresten. Igår lyssnade jag på ett debattprogram (Svenska Yle) och det satt tre gäster i studion. Samtliga dumförklarade nämnda amerikaner och tävlade i att spy ut sitt hat mot Trump. Säg vad du vill om honom, men VAD ÄR DET FÖR ”DEBATT”PROGRAM? Var var DEBATTEN?

FÖRSÖK HA EN BRA DAG.
Själv är jag på dåligt humör pga bilister och ’public service’.

VIKTIG SAMHÄLLSINFORMATION OM DIALEKTER OCH DET FINSKA SPRÅKET

VIKTIG SAMHÄLLSINFORMATION OM DIALEKTER OCH DET FINSKA SPRÅKET.

När jag var ute och motionerade i morse lyssnade jag på denna podd, eftersom jag tycker att Arja är härlig. (Hon berättade en massa spännande saker – även relaterade – så lyssna gärna.)

Nu till informationen.

Hur svårt kan det vara för svenskar att uttala finska namn?

Vi tar det på väldigt lätt svenska: stavas det med dubbla vokaler, i detta fall bokstaven A, så blir det ett lååångt A. Så hur uttalar man Arjas efternamn SaijonmAA? Exakt så! SAI-JÅN-MAA.
Skärp er nu.

Ni svenskar måste sluta vara så ointresserade av vad ni ibland kallar ”Östra rikshalvan”.

Bara skärp er.

Bonusinformation: jag har hört folk säga att ”åh, Arja, du talar så vacker finlandssvenska”.

Men nej! Arja bryter! Hon talar inte någon finlandssvensk dialekt!

Min mor bryter på samma sätt, eftersom hon är finskspråkig. Jag själv bryter inte eftersom jag växte upp i Sverige.

Däremot har jag ”lärt” mig att tala nyländsk finlandssvenska. Den kommer automatiskt när jag umgås med finlandssvenska vänner. Jag tänkte på detta senast i måndags när jag tog en promenad med min vän Den Finlandssvenske Professorn. Jag bara växlade över. Automatiskt.

Dialekter smittar som pesten. När jag, som eg. talar vulgär västgötska, flyttade till Stockholm så tog det inte många månader innan västgötskan var så gott som borta. Men lustigt nog har den kommit tillbaka efter att jag flyttade till Finland. (När jag talar med mig själv, min hund eller med rikssvenska vänner alltså. Med finlandssvenskarna halkar jag som sagt lätt över till nyländsk finlandssvenska.)

*puh* Det blev överraskande långt men förhoppningsvis informativt.

(Och jag var så klart tvungen att rätta poddavsnittets beskrivning. Jistanes, vad folk har noll koll. Eurovision är inte samma sak som uttagningarna till Eurovision, exempelvis Melodifestivalen! Skärp er även på denna punkt! Annars blir jag sportkommentator och då kommer det att låta ungefär så här: ”Ja, här kommer en fotbollshunk från Brasilien springande. Oj, se vad han springer. Han sparkar på bollen och den går i mål. Se så gulligt. Nu kramas alla hunkar. Så himla vackert ändå. Manlig vänskap”.

Rätt person på rätt plats. Jollra inte om Eurovision om du inte vet nåt om ämnet, så slipper du mig som sportkommentator.)

[Edit: jag blev så irriterad av ESC-grejen att jag helt missade hur taskigt hela poddtexten är skriven. Jistanes ändå.]