Önskeinlägget – Kim da Costa

Önskeinlägget: Hade det varit värt det om jag vetat om det i förväg?

År 2009, alltså för hela 16 år sedan, körde jag något här på bloggen, som jag kallade ”Önskeinlägget”. Så här skrev jag:

Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer ett nytt inlägg i serien, önskat av en viss ”Olle Jr”.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!

Nu, alla dessa år senare, så satt jag och kollade igenom opublicerade inlägg och utkast och då hittade jag några ”önskeinlägg”, så nu tänkte jag beta av dem. Förlåt att ni fick vänta!

Hade det varit värt det, om jag vetat om det i förväg?

Så nu väljer jag alltså ett ämne som går ihop med rubriken…
Hade jag flyttat till Finland om jag vetat om i förväg hur det skulle komma att bli?
Det korta svaret är: ja.
Det något längre svaret lyder som följer: jag har aldrig ångrat att jag lämnade Födelselandet för Det Egentliga Hemlandet. Jag trivs oerhört bra. Jag vet så klart inte hur jag skulle må om jag valt att bosätta mig någon annanstans i landet, men Helsingfors är hemma för mig.
Och med det sagt så bodde jag ju mina första elva månader på landet en timme norr om huvudstaden, men det var tillfälligt och kändes aldrig som något mer än så.

Jag hade dock gjort lite annorlunda.
Kanske hetsade jag lite för mycket. Men jag är en mycket otålig person.
Jag kanske borde ha flyttat direkt till Helsingfors och lagt ner mer tid på att hitta ”min” stadsdel.
Nu hamnade jag först i en för mig då helt okänd del av staden och trots att bostaden var fin så var området ingenting för mig. Snarare mer för barnfamiljer och/eller sportfantaster. (Hittade dock ”min” stadsdel så småningom.)

Hade jag inte flyttat till den för mig okända stadsdelen så hade jag heller aldrig träffat tre personer som var katastrofer för mitt privatliv. Jag talar om Ryssen, Psykopaten och Muslimen. De var verkligen inte bra för mig, men kanske lärde jag mig någonting (och fick en massa ”fördomar” återigen bekräftade).

Så för att besvara frågan: ja, det var värt det. Efter de där tre flopparna som jag nyss nämnde så har jag träffat fantastiska människor i Helsingfors. Riktiga vänner.
Jag upptäckte också min största hobby: karaoke. Jag hade aldrig ställt mig på en scen tidigare. Kanske skriver jag ett djupare inlägg om detta vid ett senare tillfälle.

Det bästa med den här staden (jag vet inte hur det är i andra delar av landet) är att det är lättare att närma sig andra människor. Det är ingen som ringer psykakuten om du snicksnackar med en främmande människa på spårvagnen.
Det finns en känsla av sammanhållning – en känsla som helt gått förlorad i Stockholm (i Sverige?). Folk är mycket mer avslappnade här och eftersom jag är en avslappnad man så uppskattar jag det.

Hoppas att jag besvarade frågan, som alltså ställdes för 16 år sedan!
Har du ett ”önskeinlägg”? Skriv en kommentar.

Här hittar du förresten mitt härliga inlägg:
Äntligen! Kim talar ut om den omtalade flytten.

En flyttfågel som lämnar Sverige. Eller snarare en fågel + Sveriges ambassad i Helsingfors. Foto: Kim da Costa.

Önskeinlägget: Just nu hade det suttit bra med en…

Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer ett nytt inlägg i serien, önskat av den fantastiske Ponte.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!
Just nu hade det suttit bra med en…
…hunkig israel runt de 30. Han gillar att laga mat och han tycker om hundar och han är naturligtvis ESC-vän. Han är inte en sån som på ålderns höst lever för att ränna på krogen. Han är vacker som en vinternatt och han kan konversera på både djup och yta.
Ja, en sån hade det suttit bra med just nu.
Och faktum är att han finns. I Stockholm. Ett stenkast från mig! På Södermalm. Jag har aldrig träffat honom men han har bjudit mig på en fest om några veckor. Och jag vet att jag blir förtjust i honom (jag vet sånt) men det jobbiga är att jag inte vet om han är singel eller ej. Jag vet inte ens om han är gay – men det är jag rätt säker på att han är.
Ah. Jag fick en elektronisk ”kram” av honom idag och den tog där den skulle.

Önskeinlägget: Hon ska föda mina barn

Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer ett nytt inlägg i serien, önskat av kattpappan Jontas.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!
Hon ska föda mina barn
agnes dance love pop
Jag vet att jag är sen nu igen. Jag vet. Det blir så när man varken lyssnar på radio eller ser på trash-tv. Jag närmar mig 40 och ser endast torra program och debatter. Orkar inte med allt larv.
Därför har jag ingen koll på nya artister. Jag avfärdar dem allt som oftast och de förtjänar det ju. Värdelösa, trista och stöpta i samma form är vad de är.
Men Agnes! Hon var finemangfin i Melodifestivalen men att hela hennes album var så bra hade ni väl kunnat berätta för mig! Herre! Jag lyssnar non stop på Dance Love Pop och blir kär i popdiscopärla efter popdiscopärla. För att inte tala om hennes oerhört vackra, varma stämma. Jag orkar knappt påpeka att hon är vacker som är jävla sommarnatt när den är som vackrast och hetast och goast och kåtast. ÅH AGNES! I love you. Bli mor till Siv och Frank. Snälla!

Önskeinlägget: Då trodde jag att jag skulle dö!

Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer ett nytt inlägg i serien, önskat av den ordningssamme Jontas.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!
Då trodde jag att jag skulle dö
Kommer ni ihåg när vi på Stenåldern betalade våra räkningar genom att fylla i en miljard olika siffror och mottagare på en liten pappersbit som vi sedan lade i ett kuvert tillsammans med räkningarna och därefter lade på lådan?
HAHAHA. Ungdomarna förstår såklart inte vad jag yrar om.
Hur som helst. Jag var alltid fruktansvärt nervös när jag fyllde i det där pappret. Ofta gjorde jag det på jobbet, och någon kollega fick dubbelkolla att alla kontonummer var korrekta. Jag läste högt och kollegan kollade att allting stämde.
Därefter ringde jag varje dag till min bank för att kolla att pengarna dragits från kontot. Oftast gick det på ett par dagar men jag minns ett par gånger då det tog över en vecka. Och ja, jag trodde att jag skulle dö! Jag klarar inte av ekonomiska dramer. Ordning och reda ska det vara. Räkningarna ska betalas i tid. Punkt slut.
En inte lika ordentlig och präktig (dåvarande) vän (jag kan ju inte umgås med sådana människor på lång sikt) berättade att hans räkningar en gång helt försvunnit när han skickat in dem. Vilket lett till att han fått påminnelse efter påminnelse och när han sedan betalat dem hade plötsligt det där första kuvertet på något vis kommit fram, vilket lett till att samtliga räkningar till slut betalats två gånger.
Jag blev yr bara jag lyssnade på eländet. Var tvungen att sätta mig ner. Ja, skulle något sådant ha hänt mig så skulle jag helt klart ha fått vara med om en näradödenupplevelse.
Därför bet jag i morse ihop och riktigt njöt (well well) när jag loggade in på internetbanken. Fatta vilka sköna, moderna tider vi lever i.

Önskeinlägget: Det där var något min moster inte hade en aning om

Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer ett nytt inlägg i serien, önskat av den stilige Olle Jr.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!
Det där var något min moster inte hade en aning om
Ja, alla vet att jag älskar ordning och reda och raka linjer och sånt där. Vad inte så många känner till är hur besatt jag periodvis är. Jag ska därför ta bladet från munnen och ge er några exempel.

Besticklådan där hemma är organiserad i bokstavsordning. Först kommer Gafflarna, sedan Knivarna, därefter Skedarna och slutligen Teskedarna.
När vi är inne på bestick kan jag passa på att berätta att jag lider av att äta med olika slags bestick – de måste tillhöra samma serie. En vän bjöd mig på middag och jag fick en blå gaffel och en silvrig kniv. ”Har du ingen blå plastkniv?” frågade jag och han skrattade hysteriskt. Jag tror dock att detta är ett helt ”normalt” beteende från min sida, är det inte?
T-shirts hör hemma i en garderob. Långärmat i en annan.
Plånbok och SL-kort måste ligga på byrån i hallen. Mitt första bråk med mitt ex-ex började med att jag mitt i natten reste mig upp och sa: ”Åh nej, var är mitt SL-kort?” Därefter gick det bara utför.
Nycklarna måste hänga på Kroken. Nej, de får inte ligga på byrån.
När vi är inne på nycklar kan jag avslöja att mina båda hundvakter, som har nyckel hem till mig, just nu befinner sig utomlands (dock ej tillsammans) och jag visste att jag, som aldrig tappat bort mina hemnycklar, naturligtvis skulle göra det nu när inga extranycklar fanns tillgängliga. Därför tog jag min fjärde nyckel (det finns såklart en som jag förvarar hemma), lade den i ett kuvert och gömde den på jobbet.
När jag tittar på TV (en gång per månad) får det inte stå saker på bordet framför mig. Annars koncentrerar jag mig endast på dem. Sikten måste helt enkelt vara fri.
När jag ser på webb-tv (varje kväll) måste skärmen vara nyputsad. Annars ser jag bara fläckar och damm.
Ex. så här får låttitlar inte se ut i mitt iTunesbibliotek: Lay Your Love On Me(radio Edit). Nej, det måste vara ett mellanrum mellan e och ( och dessutom så måste även radio få ett versalt, elegant R.
Jag behöver väl knappast gå in på tavlor som hänger snett.
Eller om det fastnat ett hårstrå innanför ett inglasat fotografi.

Jag kan göra listan betydligt längre men jag hör hur ni suckar.
Nu kan man lätt tro att jag lever i ett minimalistiskt, välstädat och perfekt hem. Men nej, det gör jag verkligen inte – det är bara vissa detaljer som måste vara på ett visst sätt, och det är lite det som gör det så arbetsamt att vara jag.