Jag har haft det ack så bra.
Hemmaliv, film, mat, memmajakt och mer därtill. Priset tar dock mellofesten igår kväll. Två schlagerbögar, två schlagerfaghags, en Grönis och en hund=lycka.
“Alla på festen måste rösta på Charlotte Perrelli minst tre gånger”, deklarerade värden på ett tidigt stadium. Vilken tur att jag älskade låten. Jag röstade på Charlotte tre gånger för min egen räkning, tre gånger åt Grönis och en gång åt Sebbe. Röstade även en gång på Linda Bengtzing. Så ja – rätt låtar gick vidare och jag dansade av glädje. Jag var så nervös.
Nu har Grönis just åkt hem och Sebbe sover och jag ska se gårdagens mello på dvd. Underbar söndag.
Kategori: Melodifestivalen
Stjärnan och doan
Igår satt jag i soffan med en vän och sa både det ena och det andra om årets mellodeltagare och jag skrev om white trash-Velvet häromdagen. Jag känner att jag måste förtydliga lite.
Velvet är säkert en gosig och fin tös, jag har inget emot henne (men visst ger hon vibbar av att vara den där bitchiga Linda i 9B!? Visst hade vi alla en sådan satmara i skolan? Linda var inte särskilt smart eller snygg men av någon anledning lyckades hon med det mesta. Att hon sedan blev på smällen när hon var 17 och därmed stannade kvar i hålan resten av livet, i ett on/off-förhållande med halvvärstingen Johnny, är en annan berättelse).
Jag tycker Velvets låt var helt okej (både i år och förrförra året). Jag vet att jag kommer digga till den hela sommaren och så vidare. Men varför Velvet? Hon är sannerligen ingen stjärna. Hon har inget fräsigt utseende. Hon har ingen speciell röst (hon må kunna sjunga men hon sticker inte ut på något vis). Därför tar hon sig inte till final. Inte i år och inte nästa eller nästnästa heller.
Det enda som förlåter en sådan trist sångerska är om hon skriver sina egna låtar. Och så är inte fallet.
Vill ni se en stjärna så se på Charlotte Perrelli. Här har vi en dam med stjärnlikt utseende, en tös med fin, säregen stämma och inte minst en jänta som gärna överdriver lite. Att hon sedan ständigt väljer tradigt material är även det en annan berättelse (hennes mellobidrag i år lär dock vara en höjdare!).
Så. Nu kan vi gå vidare. Och Velvet kan ställa sig där hon hör hemma: på pizzerian i Västerås i kören bakom Charlotte.
Mellodrama och utgångsvägran
Mellodramat är igång på allvar och jag bara älskar kvällstidningarna dagen efter. Myyys!
Hursomhelst. Jag tillbringade kvällen i soffan. Min vän R skulle komma förbi och se spektaklet men han dök inte upp förrän mitt i programmet. Faktiskt ringde han och bad mig komma ner och släppa in honom just när det skulle avslöjas vilka fem som gick vidare. “Du får vänta en minut”, sa jag. Hahaha. Någon ordning får det vara.
Sedan var det tal om utgång men jag kände på mig exakt hur det skulle bli:
Står i baren och spanar lite. Noll intressanta karlar.
Står på dansgolvet och skakar med lite halvhjärtat. Enda mänskliga kontakten får man av en rultig lesbian som häller öl över en.
Ser något ex som sabbar stämningen ytterligare.
Panikligger med någon obskyr typ och vaknar med ett hav av könisar.
Inser att man borde stannat hemma. Köper skräpmat på väg hem.
Vaknar fattig och fet med stark ångest.
Jag kan det här nu, ser ni.
Ang. mellodramat summerade min kollega Betsy det så bra: Christer Sjögren fick så många trosor att bli våta så rynkiga fingrarna med naglar målade i hemska färger lämnade snabbt sina stickningar och slog ivrigt på telefoner över hela Sverige.
Hahahaha. Så sant.
Snabbrapport
Vilken trist delfinal. Bäst var helt klart Face-84 och Suzzie Tapper. Tradigast var Michailoff och fucking Sjögren. Herregud så trist. White trash-Velvet kommer aldrig bli nån stjärna för att hon är just så trashigt trist och ALLDAGLIG. Amy Diamond är ett barn och barn ska inte arbeta. Hur lång tid tar det innan Amy gör en Brittan och fotas troslös och nedknarkad?
Usch.
Jag har hört att Perrellis låt är en vinnare och Carolas är en typisk trea. Bra så. Looking forward to it.