Vilken kväll det blev. VILKEN KVÄLL DET BLEV.
Jag talar så klart om Melodifestivalen.
Om ni har följt mig ett tag (jag har ändå bloggat sedan 2005) så kanske ni har förstått att jag inte bryr mig det minsta om sport – jag bryr mig däremot väldigt mycket om Eurovision Song Contest.
Jag såg finalen hemma hos en hemlig person och när rösterna lästes upp så låg jag på golvet och hyperventilerade. Innan dess vankade jag av och an och jag svettades och jag svor.
När juryrösterna hade lästs upp ledde Tråk-Månsen med ynka två poäng före KAJ och jag tänkte att ”nu måste ju KAJ vinna”.
När KAJ sedan fick 90 poäng av tittarrösterna så kändes det så himla lite i mitt huvud. Jag är ju erkänt värdelös på siffror och matematik – dyskalkyli kallas det.
Luften gick ur mig. Jag började till och med skriva ett argt Facebookinlägg.
Men då fick Måns Zelmerlöw bara 81 poäng och min hemlige person sa: ”Kim, sluta sura. KAJ vann. KAJ VANN!”
Att gå från sorg/ilska till total eufori på bara ett par sekunder var… någonting som jag nog aldrig har upplevt tidigare.
SVT meddelade dessutom KAJ: ”Ni har fått flest röster någonsin i Melodifestivalens historia.”
KAN NI FÖRSTÅ?
Jag är så glad. Så extatisk. Äntligen – ÄNTLIGEN – vågar Sverige skicka något ANNORLUNDA. Inte samma gamla perfekta, tillrättalagda, polerade pop.
Det blir en jäkligt spännande ESC-vecka i maj. Jistanes. Jag svettas redan nu.
Foto: Jag är så stolt över er idag att jag bär denna tischa.