Kategori: Madonna

Jag vet inte, Madonna. Jag vet inte.

Det är lite ”jobbigt” att vara ett stort (enormt) fan av Madonna just nu, men det är ju ändå när det går lite taskigt som man måste stå vid den utsattes sida. Och så vidare…

Först släpptes den urtrista singeln Medellín, följd av okejiga I Rise och därefter tråkiga Crave (som jag snart ska återkomma till) samt det stora frågetecknet Future. (Läs mer här.)
Och vad hände sedan då? Jo, ett urtrist och rent ut sagt kasst uppträdande på Eurovisionfinalen.

Efter det numera ökända uppträdandet på Eurovision Song Contest skrev jag i affekt:

Nu ska schlagermadonnabögen vara lite provocerande. 
Ni vet hur mycket jag älskar Madonna och vad hon har betytt för mig, men…
För tio år sedan hade Eurovision behövt Madonna. 
Idag behöver Madonna Eurovision.
FÖRLÅT.
Hon är min drottning men hennes tre senaste låtar hade inte gått till final från semin. 
(Så hon kallar in en 30 år gammal hit.)
Förlåt!
Jag ÄLSKAR Madonna men jag är inte fundamental.

Det var mina raka ord kanaliserade och komprimerade.
Inte nog med att sången var kass – hela alltet kändes livlöst och oinspirerat. Att stå iklädd en massa svart tyg och yla i en trappa känns inte direkt partaj. Att sedan lägga ut klippet på youtube med starkt redigerat ljud känns ju bara B. Varför kunde Madonna (eller hennes stab och skivbolag?) inte bara säga att ”det där gick ju inte så bra, men här är klippet i alla fall”? Det hade varit mer Madonna-aktigt.
Och Future? Vad tusan är det för låt?

Tillbaka till singeln Crave. Den har vuxit lite hos mig. Jag kommer aldrig någonsin att älska låten men i just detta nu känns den som hittills bästa låten från Madame X. Videon är snygg dessutom. Men jag förstår mig verkligen inte på dessa samarbeten med småpojkar som ”rappar”. De fyller ingen som helst funktion. De stönar fram nåt ”ööh” eller ”yeah” här och där, eller upprepar vad Madonna just sjungit. Helt värdelöst.
Dessutom är de så unga att de inte ens kan tala ordentligt/rent, såg jag i ett klipp med en av dessa gossar (vem av dem som är vem och vilka de egentligen är vet jag inte och jag är högst ointresserad av att ta reda på det).
Bara ta bort dem.

Jag ser verkligen – med darrande underläpp – fram emot att hela albumet släpps. Kommer jag att gråta av lycka eller av olycka? Det är den stora frågan.

Foton: youtube/vevo

Madonna, fy fan! :-(

Oj, det gör så ont att skriva detta men jag är rädd att tiden är kommen då Madonna slutligen tappade DET.
De fyra spår som släppts från kommande albumet Madame X håller verkligen inte måttet.

Först kom Medellín. Jag försökte gilla detta stycke rörig musik och jag blev så glad över att återigen få höra Madonnas underbara röst, men låten är ju faktiskt rätt sopig. Och gossen Maluma borde bara hålla käften och se söt ut.

Sedan kom I Rise och äntligen började det låta lite Madonna och texten är fin och Madonnig. Jag gav i min iver låten en fyra men jag är redan trött på den så en svag trea belönas/straffas den med nu.

Därefter släpptes Crave. Ett samarbete med någon jobbig jävla Swae Lee (jag är SÅ ointresserad och vill inte ens veta vem denna människa är!). Melodin är på något vis trevlig men låten kommer aldrig igång ordentligt. Ja, och sedan kommer den där fucking Swae in i bilden och ylar någonting också.

Och nu släpptes då Future. Ett samarbete med någon vidrig Quavo (men gäsp!). Vad är detta? Ännu en B-sida?

Samtliga låtar låter som något som inte var bra nog för förra albumet (det fantastiska) Rebel Heart.

Jag är mycket orolig!
Har Madonna tappat DET?

I morgon lördag ska hon hursomhelst uppträda på Eurovision Song Contest och det ser jag fram emot. Jag älskar – och har alltid älskat – Madonna men nu är jag uppriktigt LIVrädd för att hon har gjort sitt.

Sorgen är enorm.
Den slutliga domen meddelar jag när hela nya albumet släpps den 14:e juni.

Fy fan, Madde! Skärp dig!

Nu börjar det likna nåt, Madonna

När drottningen släpper (ännu) en ny låt från kommande albumet ”Madame X” och fanatikern (som älskar listor och statistik) ser denna textrad i musikprogrammet Last-fm, då vet han att han inte drömmer, utan verkligen lyssnar på en ny låt.
Och att sedan sitta online och i realtid skriva ner sina viktiga första tankar och åsikter under premiärlyssningen i sällskap av en annan fanatiker… Det är grejer det.

”I Rise” är betydligt bättre och mer Madonna än den ganska jobbiga ”Medellín”.
Jag kan inte hjälpa det, men jag vill se en ”mognare” Madonna. Jag vet inte om jag är åldersrasist men även jag är ju äldre nu än ”då” och jag vill höra värdiga mogna popbitar om kärlek, smärta, svek och hopp. Ingen ungdomlig dans nu, tack. Det räcker.

Musikalisk höjdpunkt

Idag vill jag berätta om mitt livs musikaliska höjdpunkt.
Det var tisdagen den 21 mars 1989 då Madonnas album ”Like a Prayer” släpptes.
Titelspåret hade släppts som singel 2,5 veckor tidigare och jag minns så väl när jag hörde detta mästerverk för allra första gången. Melodin! Texten! Sången! Körerna! Helt enkelt briljant. Dessutom fanns några riktigt bra remixar på de två maxisinglarna.

Den där tisdagen i mars gick jag till Rydéns skivbutik på lunchrasten för att se om de hade fått in dagens (veckans?) leverans. Men nej.

Jag gick tidigare från skolan den dagen (skolkade lite grann) och tillbaka till butiken och där fanns den! (Pris: 85 kronor.) Med det fantastiska konvolutet. Så classy. Så sassy. Så stiligt. Så perfekt.
Missade skolbussen och promenerade hem. Sju kilometer. Och jag ville bara komma hem för att lyssna!
Ni förstår, ungdomar, att på den här tiden läste vi om ett kommande skivsläpp i tidningarna flera månader innan släppet och sedan fick vi snällt vänta. (Tidningarna i mitt fall var svenska Okej och tyska Bravo.) Inga märkliga nedladdningar. Inga snabba klick. Nej. Väntan! Musiken var värd någonting på den tiden.

Jag kom hem och plockade ut LP:n ur fodralet. Ur högtalarna strömmade den ljuva musiken. Aldrig hade Madonnas röst låtit så ”nära”. Så skör men stark på samma gång. Jag njöt i mitt pojkrum och vårsolen sken. Jag minns det så tydligt.

Poppärla efter poppärla: ”Express Yourself”, ”Love Song” (med Prince), ”Till Death Do Us Part” (om äktenskapet med Sean Penn), den fantastiska balladen ”Promise To Try”, barnsligt underbara ”Dear Jessie”, superballaden ”Oh Father” samt familjekärlekslåten ”Keep It Together”.
Och så fick vi den bortglömda balladen ”Spanish Eyes”, i vilken Madonnas röst spricker några gånger, och det låter så äkta och känslosamt.

Ett musikaliskt och konstnärligt mästerverk från början till slut. LP:n var parfymerad och en liten ljusblå papperslapp med ”The facts about AIDS” låg i konvolutet (året var som sagt 1989).
På fotografierna fick vi se en mörkhårig Madonna och hon var så jäkla snygg.

För hela 30 år sedan kom detta album och det håller än idag. När jag lyssnar på låtarna, när jag ser fotografierna och den snygga layouten samt när jag tänker på vad ”Like a Prayer” har betytt för mig så blir jag en smula tårögd. Och tacksam!

Inget album har lyckats slå ”Like a Prayer”.
Men nämnda donnas ”Ray of Light” kom nio år senare i närheten.

Madonna – Like a Prayer