personligt, pop och politik
Helsinki, Finland June 2 2019
The March of Life: Memorial and reconciliation marches at historic locations of the Holocaust in Europe. Descendants of Nazi perpetrators finding words their fathers and grandfathers couldn´t find. A clear symbol for Israel and against modern anti-Semitism. [Elämän marssi]
I dessa dagar dagar då svenska (och ”svenska”) socialdemokrater springer runt på gator och torg och jollrar ”krossa sionismen” (dvs ”utplåna Israel”) samtidigt som Den Store Ledaren Löfven talar om att alla som inte är vänster är nazister och Ebba Busch Thor är den nya Hitler, medan de av inte minst Sverige sponsrade islamonazisterna i Gaza försöker ha ihjäl så många judar som möjligt så… Då tänker jag plötsligt på den unge israeliske mannen som jag dejtade för några år sedan.
Han som åkte till Auschwitz och letade upp sin mormors ”bädd” och placerade en israelisk flagga där, som ett stort ”fu*k you”.
Och jag tänker på när jag träffade denna mormor – överlevaren – och på att jag fick en av henne sydd tygväska.
Ur led är tiden.
Lämna Israel (och oss judar) i fred. Och sluta förminska förintelsen. Slut kalla din meningsmotståndare ”nazist”. Detta ord är snart lika utslitet och meningslöst som ordet ”rasist”. Och slopa biståndet till islamonazisterna.
Skärp er.
Vad vore dessa helger utan smått religiösa inlägg? Inte så mycket va?
Så.
Igår kväll fick jag vara med om en sån där ”vardagsreligiös upplevelse” igen. Händer då och då.
Jag stod ute i trädgården, med fötterna hårt tryckta mot marken. Kände mig ovanligt stabil på något vis. Det var mörkt och perfekt temperatur. Några envisa stjärnor syntes. En liten, blyg vind. Tyst.
Jag sträckte armarna mot himlens evighet och det kändes som om ”någon” drog mig uppåt samtidigt som mina fötter pressades mot jorden. Kände mig ”ett med naturen” (hehe) och som att jag var på exakt rätt ställe vid rätt tidpunkt. Där jag skulle vara just då. Min arma kropp drogs ut och jag kände mig två meter lång. Som om ryggkotorna hamnade rätt.
Jag var en del av skapelsen.
Med åren har jag blivit mindre stressad och jag har så att säga accepterat att jag inte kan kontrollera allt. Då känns det bra att lämna över bollen åt Skaparen.
”Jag litar på dig”, viskar jag. ”Det som ska ske sker när tidpunkten är den rätta.”
E’ la gôtt o känna så mitt i all misär!
Men jag har ju inte berättat det roliga som hände på senaste resan till Israel!
Eller snarare på vägen tillbaka till Finland.
När jag checkade in på Ben Gurions flygplats satt det en ung kvinna bakom disken. Hon tittade i mitt pass och när hon såg mitt namn så sa hon följande:
”Jag älskar dig. Jag vet vem du är. Du är en av de där ”heja Israel”-människorna och jag älskar dig. Jag följer dig och det du skriver och gör och Du. Är. Underbar. Ha en trevlig flygresa.”
När jag sedan kom till gaten och skulle kliva ombord så stod den unga kvinnan där igen för att scanna min biljett. Nu sa hon:
”Jag är så exalterad över att få se dig!”
Är de inte underbara och kärleksfulla, de där israelerna?
Jo, det är de.
Vi läste en del om kabbalah på judekursen i Danmark och efter det har jag läst många böcker i ämnet.
Den röda tråden – som sägs skydda mot DET ONDA ÖGAT – har jag burit i två år.
Den trillar av efter 3-4 månader och då knyter man en ny.
Jag har märkt (eftersom jag är vidskeplig samt ”tror på allt”) att innan jag knyter en ny – det är då något otrevligt händer. Eller allt spårar ur i allmänhet.
Helst ska någon ”man älskar” knyta och säga en särskild bön. I dessa moderna tider knöt jag själv den senaste samtidigt som Han satt i Israel och via skype ‘bönade’ åt mig (på ren och fin hebreiska). En fin stund!
Kabbalah har fått ett något dåligt rykte tack vare Hollywood-versionen som var så populär för några år sedan, men lär man sig om riktiga kabbalah så lär man sig att se på saker och ting på ett helt annat sätt.
I Tel Aviv har jag besökt The Kabbalah Centre. Där kan man gå kurser och man kan hitta en massa massa massa intressanta böcker. (Exempelvis: Rebooting – Defeating Depression With The Power of Kabbalah.)
Efter att ha läst de böcker som jag har läst, så uppskattar jag kabbalah på grund av att det man lär sig känns så otroligt självklart. It makes sense.
