Kategori: Brev från Israel

Sveta & Gilad: 45 sekunder

Detta brev ligger mig varmt om hjärtat eftersom det beskriver just det som jag pratade om i radiointervjun: vardagen mitt i kaoset.
Dessutom handlar brevet om de eviga raketattackerna som svensk media ignorerar, ty ”ingen blev ju skadad”. 

Vi är två arbetskamrater som vill dela med oss av våra känslor. Vi bor båda i Israel men i olika städer. Sveta bor i Ashdod (Israels femte största stad) och under den senaste omgången av terrorattacker fick staden ta emot ett dussintal raketer. Gilad bor i Hod HaSharon, en liten stad alldeles i närheten av Tel Aviv. Vi vill berätta för er om vårt vardagsliv, och hur allt har förändrats under attackerna mot våra städer.

Morgon:

Sveta: Även om jag bor i periferin, endast 40 km från Tel Aviv, kan under rusningstid den lilla åkturen bli en två timmar lång mardröm. Jag stiger upp väldigt tidigt om morgnarna och lämnar hemmet klockan 06:00. Att ta sig till centrala Tel Aviv så här dags på morgonen sparar mig en massa tid och det faktum att jag samåker tillsammans med andra gör att jag slipper körstressen. Att hålla miljön ren genom att minsta luftföroreningarna är en väldigt viktig fråga för mig, och ja, samåkning hjälper mig att bidra till detta samt sparar mig pengar samtidigt. Till Tel Aviv åker vi längs motorvägen och utsikten är mestadels urban – höga byggnader och skyskrapor. Jag bor i Ashdod, som är den femte största staden i Israel, och från Ashdod hela vägen till Tel Aviv finns bebyggelse överallt. Känslan av överbefolkning växer sig starkare ju närmare Tel Aviv man kommer. Den enda pausen från denna känsla av trängsel infinner sig när man passerar områdets största park (Ariel Sharon Park) som en gång var en stor soptipp, men nu håller på att bli omgjord till en vacker park med en flod, blommande fält och allt detta är tillgängligt till fots eller på cykel. Jag älskar att se solen stiga upp längs de höga husen, speciellt när solen reflekteras mot de gröna och blå fönstren.

Gilad: Jag bor i Tel Avivs storstadsområde och till motsats från Sveta, föredrar jag att sova mig igenom morgnarna. Även det faktum att jag bor 20 km från vår arbetsplats tillåter mig att sova normalt under nätterna. Jag åker kollektivt till jobbet. För mig är det en mardröm att köra genom den stockade mardrömmen som är Tel Avivs gator morgontid, så jag föredrar att ta tåget. Det tar mig bara 40 minuter från dörr till dörr, och det skulle ta skulle ta dubbelt så lång tid under rusningstid. Jag kliver upp 07:30, gör mig själv i ordning och tar mig till stationen. Under den här tiden på dygnet är det väldigt bekvämt att åka kollektivt och bussar och tåg avgår med bara några få minuters mellanrum. Jag har två stationer i min stad och tågresan till Tel Aviv tar tio minuter. Från tåget brukar jag oftast föredra att promenera till kontoret. Det tar 15 minuter längre tid, men speciellt att gå längs Yarkonfloden (största floden i Tel Aviv) är väldigt trevligt, speciellt parken i närheten, dagar då det har regnat och luften är frisk och avkopplande.

Arbetet:

Vi arbetar båda två på ett high tech-företag i Tel Aviv, vanliga arbetsdagar på nio timmar, fem dagar i veckan. På eftermiddagarna brukar vi gå och äta på någon av restarurangerna i närheten. Ibland sushi eller thai, amerikanska hamburgare och ibland bara något gott från de internationella restaurangerna i området: judisk-tunisiskt, judisk-marockanskt eller judisk-polskt.

Kvällstid:

Sveta: Jag äter middag med min familj. Vi lagar mat tillsammans minst en gång i veckan – olika rätter från olika länders kök (vi köper de speciella ingredienserna och kryddorna från mataffären) – men mitt favoritkök är det japanska, och jag försöker alltid få mina föräldrar att laga just japansk mat.
Jag läser mycket och avrundar minst tre böcker per månad. Resten av tiden tittar jag på tv, oftast dokusåpor (jag gillar verkligen Master Chef), eller putsar mina html-kunskaper genom att skapa coola hemsidor.

Gilad: Jag tycker verkligen om att se film och jag och min fru går på bio minst en gång varannan vecka. Jag besöker gymmet minst tre gånger per vecka och vi besöker kaféer och barer tillsammans med vänner. Resten av min fritid surfar jag på nätet, läser om sådant som intresserar mig eller bara ’chillar’ framför rutan.

Under attack:

Sveta: En kväll när jag tillsammans med vänner besökte vår lokala galleria, hördes plötsliget sirener över hela staden och mobilnätet gick ner på grund av överbelastning. Jag var väldigt rädd. Jag visste inte vad jag skulle göra, människor började springa och jag kände mig bortkommen.
Att inte kunna ringa och se hur det var med mina föräldrar, medan sirener, gråt och barn som skrek ljöd, var en av de mest skrämmande upplevelserna i mitt liv.

Allt hade förändrats, plötsligt kändes det som att mitt liv hade stannat – rädslan att gå ut och att vara på ett ställe där du inte visste var skyddsrummet låg, var väldigt skrämmande. Behovet av att vara med min familj har vuxit, jag känner mig mycket tryggare hemma – där vet jag vad jag ska göra när larmet ljuder (gå tre trappor ner till skyddsrummet).

Omedelbart efter första larmet, ville vi ta oss tillbaka hem, men varken jag eller min vän var i tillstånd att köra. Vi var tvungna att stanna i köpcentret i minst en timme till. Det kändes som en evighet innan vi fick skjuts av våra föräldrar. Rädslan hade tagit över oss, vi skakade och bara grät – jag vet inte ens varför.

När vi väl kom hem fick jag veta att vi var under attack och att det kunde pågå ett bra tag. Under natten sov jag inte alls och faktum är att under denna period sov jag knappt över huvud taget. Det var som att sova med ena ögat öppet och jag hade skor och morgonrock redo bredvid sängen, om larmet plötsligt skulle gå under natten.

Jag vill påpeka att livet så att säga fortgick. Jag var fortfarande tvungen att ta mig till jobbet i Tel Aviv om morgnarna. Under sådana här perioder vänds allt upp och ned, jag sover lite under nätterna och på jobbet är jag trött och orolig. Till exempel krävs det bara ljudet av en motorcykel eller ambulans för att jag ska bli rädd.
På jobbet är jag som att allt är okej. Människor frågar hur jag mår och vanligtvis svarar jag blygt att allt är fint, jag sov bara inte tillräckligt. Det är väldigt svårt att beskriva hur denna stress påverkar och snedvrider hela synen på livet. Behovet av att vara förberedd på vad som helst, att vara mer uppmärksam på ljud och att alltid hålla koll på nyheterna, det är helt enkelt inte naturligt för mig. Under den här tidsperioden slutade jag umgås mina vänner. Jag satt mest hemma och väntade på att larmet skulle gå. Vi tar oss ner till skyddsrummet (vi har 45 sekunder på oss att springa tre trappor ner) och sedan väntar vi på smällen. Vi slog vad med våra grannar om var misslien slog ner, och om den blev nedskjuten av ”Iron Dome”.

Gilad: Mina upplevelser från den här tiden är mer av en åskådares. Det bör uppmärksammas att var sjätte israel direkt drabbades, på samma sätt som Sveta. Åtminstone en miljon israeler, inklusive familj och vänner – det finns ingen israel som inte känner någon som drabbades. Hursomhelst är det en stor skillnad: i Tel Aviv är allting öppet och livet fortgår som vanligt.
Trycket här upplevdes inte lika personligt, men vetskapen av att konflikten kunde sprida sig även till mitt hem fick mig att sitta som fastlimmad framför tv:n, framför en av huvudkanalerna, för att se om någonting hade hänt. Antalet samtal till vänner och familj hade vuxit och när de på nyheterna sa att en missil hade landat sprang jag till telefonen för att se att ingen blivit skadad.

Under tidens lopp måste jag säga att vi utvecklade en typ av svart humor. Vi brukade reta Sveta på grund av hennes sömnlöshet och även då hon hoppade till så fort hon hörde höga ljud. (Om hon drabbas av ett nervöst sammanbrott på grund av mig, är jag redo att stå för sjukhuskostnaderna). Mina kusiner som bor på en kibbutz i närheten av Gaza, kom till Tel Aviv över en helg, för att koppla av. De strosade längs strandpromenaden och njöt av tystnaden och av barnens skratt. De sa att de saknade det hela – för de kan inte gå ut (de har fem sekunder på sig från det att missiler har avfyrats tills dess att de landar på marken) och de måste stanna i skyddsrummet hela tiden.

Read this letter in English.
Fri översättning: Kim Milrell. 

”Ordet ”fred” är en del av vår vardag”

Till mina nuvarande och framtida vänner,

När jag först hörde talas om vad Kim håller på med blev jag både glad och lättad.
Det kändes som om någon annan i världen insåg att jag är något mer än bara en rubrik i en dramatisk scen i kvällsnyheterna.
Han bad oss att hjälpa honom visa er, Sveriges folk, medaljens baksida. Vår sida av historien. Jag sa till mig själv: ”Vad bra! Det ska jag göra i morgon bitti, så snart min chef är på annat håll.”

Nu är jag hemma. Ingen chef i närheten.
Men jag känner mig så trött och så liten. Jag tänker på er i ert vackra land, hur fjärran ni är från hela den här röran och jag har ingen aning om hur jag skulle kunna nå fram till er.
Hur kan jag få er att förstå min sida av konflikten? Vad f-n ÄR min sida av konflikten? Jag är lika förvirrad som alla andra. Jag är 30 år gammal, uppvuxen i norra Israel och jag har tillbringat fler nätter i skyddsrum än jag kan räkna – jag har sett saker som inget barn borde se. Trots detta finns det, nu när jag är äldre, inget hat i mitt hjärta. Det har det aldrig funnits.
Jag är inte någon expert på historia; jag kan inte säga vem som började; jag vet inte ens om det finns något hopp för mitt lilla land. Jag känner inte människorna på den andra sidan.
Men jag har araber som är mina vänner. Många av oss har det.

Jag ska inte ljuga – det är inte en perfekt harmoni. Saker och ting här är så komplicerade så jag vet inte ens hur jag skulle börja. Men en sak vet jag – i Israel är namnet ”Shalom” (fred) mycket vanligt. Det är namn på människor, gator, restauranger, huvudtrafikleder, hotell, skolor, byar, o.s.v. När vi svarar i telefon, säger vi ”shalom”. Vi använder ”shalom” som hälsning när vi kommer och när vi går. Ordet ”fred” finns i vår vardag. Min grundskola hette ”Shalom Aleichem”.

Vi har så många sånger om fred, om shalom – både gamla och nya – sånger som finns i vår israeliska DNA för evigt. Ni måste få veta detta. Jag känner att jag måste förklara detta. Självklart har vi våra radikala. Ni har dem också. De finns överallt.
Israelen i gemen är fredslängtande. Ni kanske har svårt att tro det – men shalom, fred, finns i vår mentalitet.

Men vi är trötta. Jag känner det. Jag ser det i människors ögon. Det har varit 60 år av oavbrutet krig. Vi har alla drabbats hårt. Ibland känner jag det som om vi har att göra med brutala, galna terrorister och ibland känner jag att jag vill sträcka ut min hand till dem, eftersom de antagligen är lika trötta som jag.

”T”

Översättning: Ingrid Olsson
Read this letter in English.

”ET åk hem… utan ett hem”

Hur ser jag på detta pågående drama om Israel?
Nåväl – jag skulle kunna skriva om historia, men jag tror inte det imponerar på någon… Jag har även en känsla av att det inte skulle uppskattas om jag påpekade att de så kallade ”anti-zionistiska” eller ”anti-israeliska” synpunkterna är täckmantlar för helt vanlig, gammalmodig, antisemitism, som inte är tillåtet. Det kan vara helt ok att säga de värsta tänkbara saker om Israel, Israels försvarsmakt, Israels folk, till och med att publicera sådant vidrigt blodsförtal som publicerades förra året om att Israel säljer palestiniers kroppsdelar. Är det ingen som vet att Israel tillhandahåller sjukvård till palestinier och även araber från sådana arabländer som inte har några diplomatiska band med Israel? Tänk på hur många arabiska liv som har räddats med hjälp av organ som donerats av judar.

Det verkar som om både européer och muslimer tycker att judar är främlingar på denna jord, som utomjordingar… (ungefär som ET åk hem…utan ett hem…) De – judarna – får inte lov att existera, något som tydligt markerades för bara 60 – 70 år sedan. Världen uttryckte det tämligen enhälligt. Vidare, inte nog med att judarna har fräckheten (”chutzpan”) att leva (frodas, till och med), de har dessutom mage att försvara sig. Således hör ni inte talas om det enormt stora antal missiler som skickats mot civila, i synnerhet med förskolor och skolor i södra Israel som mål, under de senaste åren. Däremot, i samma ögonblick som Israel reagerar… och man reagerar inte förrän efter mycket lång tid… det är först då ni får höra om de hemska Israelerna (Satan personifierade) som dödar dessa stackars, fredsälskande palestinier.

Tänk efter! Ställ er frågan: Er hemstad Malmö, Borås (fyll i valfri svensk stad) bombas dagligen, med barn och gamla som mål, och ni lever i ständig skräck för att dödas och att era barn ska bli föräldralösa. Vad skulle ni göra då? Hur många personer måste skadas eller dödas av dessa attacker av människor som har som uttalat mål att utplåna er från jordens yta… innan ni reagerar?

Hur kan det komma sig att ingen talar om Assad som slaktar sitt eget folk? Ja, han har redan mördat cirka 8 000 av sitt eget folk. Hur kan det komma sig att ingen talar om muslimska barn som får lära sig att hata människor med en annan tro och religion och att döda dem, även i Europa? (Jag vet, jag bodde i Nederländerna tidigare.) Hur kan det komma sig att de enda människor på denna jord som saknar rätt att försvara sig är judarna? (Israel är fortfarande, tack och lov, en judisk stat om det är någon som behöver påminnas om det)

Bästa hälsningar,

Shoshi

Översättning: Ingrid Olsson
Read this letter in English.

Jag heter Oshra och jag har en bekännelse

Jag heter Oshra och jag har en bekännelse: Jag älskar Israel! Verkligen!

Vi har ett otroligt poetiskt språk, vi har storstäder och gröna ängar och gula öknar. Vädret är fantastiskt; det är aldrig för varmt eller för kallt. Vi har stränder och vi har vackra berg. Vårt utbildningssystem är ett av världens bästa; vi uppmuntrar stora tänkare och att tänka utanför ramarna. Vår sjukvård är inte alltför dyr. Vi får lov att säga vad vi tycker och att protestera när det behövs – och vi gör det utan våld. Israel är ett fantastiskt land. Jag älskar det. Verkligen.

Misstförstå mig inte – det är inte alltid lätt för mig att erkänna det. Jag håller inte alltid med om det mitt land gör. Jag är pacifist. Jag har vad man skulle kunna kalla en romantisk syn på livet. Jag väljer detta själv! Jag väljer att vara lite naiv och att tro att om människor vill ha fred så kan de göra skillnad. Jag tror inte att våld är svaret, men jag vet att det finns många tillfällen när det inte finns något annat val.

Det är ingen här som faktiskt vill ha krig. Vi vill leva våra liv i fred, vi vill öppna tidningen och läsa artiklar om fotboll eller vetenskap eller till och med om någon ministers genanta sexfilmer! Allt utom krig.

Vi hatar inte araber. Vi lever tillsammans med dem, arbetar tillsammans med dem, blir vänner med dem. Det är medierna som gör det hela så otäckt. Det är samma medier som alltid visar den smärta och det lidande som folket i Gaza lever med, utan att någonsin nämna de stackars människor som lever i Israel under ständigt terrorhot.

Det är så här: BÅDA SIDOR ÄR DRABBADE. Krig suger för båda sidor! Vi njuter inte av detta. Vi vill bara leva vårt liv i fred, dricka vårt morgonkaffe och koppla av. Vet ni hur svårt det är att koppla av här? Varje gång en överljudsknall hörs tror man att landet är under attack. Varje gång en motorcykel varvar utanför huset så att det låter som varningssirenen så får man hjärtat i halsgropen.

Jag arbetar som grafisk konstnär och illustratör. För en månad sedan, under de senaste bombattackerna, hade jag en kund från Be’er Sheva (i södra Israel) som bad mig att undvika röd färg.. ”Röd färg” är namnet på larmsystemet i södra Israel. Tänk er en värld utan röd färg! En värld där rött är färgen för passion och energi, i stället för terror och skräck…

Slutligen – vi vill bara leva vårt liv och låta andra leva sitt. Detta är Israels verkliga folks röst.

♥
Oshra Pahima-Shemesh

Översättning: Ingrid Olsson
Read this letter in English.

Yossi från Jerusalem

Min Israelberättelse.
Hej, jag heter Yossi och jag kommer från Jerusalem, Israel.
Jag är 23 år och arbetar för ett israeliskt företag i Nederländerna. Jag tänker berätta om en kort period i mitt liv – mina tonår.

Som ni kanske vet, har Israel utsatts för många bombattacker under en lång period. Detta har varit i form av bomber på bussar, självmordsbombare i restauranger, i shoppingcentra och på andra ställen.
Som tonåring, när jag gick på gymnasiet, var jag rädd för att åka buss till skolan, vilket gjorde att jag var tvungen att åka hemifrån två timmar tidigare tillsammans med min mamma eller gå fram och tillbaka till skolan, 7 km i vardera riktningen.

Den 22 april 2004 – en självmordsbombare på buss nummer 14 i Jerusalem. En klasskamrat till mig var på väg till skolan med några andra elever. Efter några minuters bussresa sprängdes bussen av en självmordsbombare. Som ni säkert kan tänka er var detta en fruktansvärd morgon för mig och mina klasskamrater. Min klasskamrat skadades allvarligt i benet, men som tur var lyckades man rädda hennes liv. Hon tillbringade sex månader på sjukhus. En elev från min skola dog i attacken – 18 år gammal.

En annan gång, den första kvällen på Sukkot (judisk högtid). Jag kommer knappt ihåg detaljerna. Jag vaknade av att en kraftig explosion hördes i mitt hus, jag tittade ut genom fönstret och allt jag kunde se var svart rök. Det var en bilbomb på parkeringen till mitt hus. Tack och lov var terroristen rädd för att lämna bilen någon annan stans. Han lät den bara vara på en privat parkering och ingen skadades..

Det finns mer att berätta, men låt oss vara lite positiva och berätta om bra saker.
När jag var soldat i Israels försvar var jag ofta stationerad vid vägspärrarna mellan israeliskt och palestinskt område. Jag talade med tusentals palestinier varje dag. Jag var alltid tvungen att hålla i åtanke att orsaken till att jag var där var att vem som helst av dem kunde vara nästa terrorist som ville bli en ”shahid” (martyr), men jag visade dem alltid respekt.
Jag hörde många av dem beklaga sig över livet under den palestinska regeringen samt över Israels vägspärrar och över att de var tvungna att passera genom vägspärrarna varje dag.

Den som jag minns bäst, är dock en gammal man som bor i Gaza. Det var fredag eftermiddag och jag stod vid vägspärren mellan Ramallas bosättningar och Modi’in (3 mil från Jerusalem). En äldre man kom fram till vägspärren utan särskilt tillstånd att passera från Israel till Västbanken. Han berättade att han varit i Jordanien för en operation och att han nu ville återvända till familjen i Gaza. Vid den tiden på dagen var kontoret som utfärdade tillstånden stängt och han kunde inte få sitt tillstånd, vilket betydde att han inte skulle komma hem till sin familj. Jag var ansvarig officerare den dagen och jag ringde ett antal samtal till personen som var chef för tillståndskontoret och jag lyckades så småningom ordna ett tillstånd åt honom. Det som jag kommer ihåg med absolut tydlighet är följande mening: ”Jag önskar för min egen skull att Israel vinner och att vi alla kan leva under israeliskt styre”.
Jag vill bara berätta för er, kära svenska folk, att det finns två sidor av samma mynt. Det finns bra och dåliga saker. Det är det enda ni behöver känna till. Israel är inte att likställa med ondska. Det är bara ett litet land som vill leva i fred i den enda judiska stat som finns.

Tack!
Yossi.

Översättning: Ingrid Olsson
Read this letter in English.