Min Israelberättelse.
Hej, jag heter Yossi och jag kommer från Jerusalem, Israel.
Jag är 23 år och arbetar för ett israeliskt företag i Nederländerna. Jag tänker berätta om en kort period i mitt liv – mina tonår.
Som ni kanske vet, har Israel utsatts för många bombattacker under en lång period. Detta har varit i form av bomber på bussar, självmordsbombare i restauranger, i shoppingcentra och på andra ställen.
Som tonåring, när jag gick på gymnasiet, var jag rädd för att åka buss till skolan, vilket gjorde att jag var tvungen att åka hemifrån två timmar tidigare tillsammans med min mamma eller gå fram och tillbaka till skolan, 7 km i vardera riktningen.
Den 22 april 2004 – en självmordsbombare på buss nummer 14 i Jerusalem. En klasskamrat till mig var på väg till skolan med några andra elever. Efter några minuters bussresa sprängdes bussen av en självmordsbombare. Som ni säkert kan tänka er var detta en fruktansvärd morgon för mig och mina klasskamrater. Min klasskamrat skadades allvarligt i benet, men som tur var lyckades man rädda hennes liv. Hon tillbringade sex månader på sjukhus. En elev från min skola dog i attacken – 18 år gammal.
En annan gång, den första kvällen på Sukkot (judisk högtid). Jag kommer knappt ihåg detaljerna. Jag vaknade av att en kraftig explosion hördes i mitt hus, jag tittade ut genom fönstret och allt jag kunde se var svart rök. Det var en bilbomb på parkeringen till mitt hus. Tack och lov var terroristen rädd för att lämna bilen någon annan stans. Han lät den bara vara på en privat parkering och ingen skadades..
Det finns mer att berätta, men låt oss vara lite positiva och berätta om bra saker.
När jag var soldat i Israels försvar var jag ofta stationerad vid vägspärrarna mellan israeliskt och palestinskt område. Jag talade med tusentals palestinier varje dag. Jag var alltid tvungen att hålla i åtanke att orsaken till att jag var där var att vem som helst av dem kunde vara nästa terrorist som ville bli en ”shahid” (martyr), men jag visade dem alltid respekt.
Jag hörde många av dem beklaga sig över livet under den palestinska regeringen samt över Israels vägspärrar och över att de var tvungna att passera genom vägspärrarna varje dag.
Den som jag minns bäst, är dock en gammal man som bor i Gaza. Det var fredag eftermiddag och jag stod vid vägspärren mellan Ramallas bosättningar och Modi’in (3 mil från Jerusalem). En äldre man kom fram till vägspärren utan särskilt tillstånd att passera från Israel till Västbanken. Han berättade att han varit i Jordanien för en operation och att han nu ville återvända till familjen i Gaza. Vid den tiden på dagen var kontoret som utfärdade tillstånden stängt och han kunde inte få sitt tillstånd, vilket betydde att han inte skulle komma hem till sin familj. Jag var ansvarig officerare den dagen och jag ringde ett antal samtal till personen som var chef för tillståndskontoret och jag lyckades så småningom ordna ett tillstånd åt honom. Det som jag kommer ihåg med absolut tydlighet är följande mening: ”Jag önskar för min egen skull att Israel vinner och att vi alla kan leva under israeliskt styre”.
Jag vill bara berätta för er, kära svenska folk, att det finns två sidor av samma mynt. Det finns bra och dåliga saker. Det är det enda ni behöver känna till. Israel är inte att likställa med ondska. Det är bara ett litet land som vill leva i fred i den enda judiska stat som finns.
Tack!
Yossi.
Översättning: Ingrid Olsson
Read this letter in English.