Den här unge idiotens föräldrar gjorde nog ett jättebra jobb när de uppfostrade honom.
Verkligen.
Fadern försvann väl med en ung älskarinna och modern satt ensam kvar med sitt lådvin medan huliganungen plågade hundar.
Kategori: Djur och deras rättigheter
Sebbe gäspar på tunnelbanan
VAH
Sebbe är lite sjuk! Jag vill VAH:a (alltså vabba, för trögfattade).
Det började igår; han bara sov och sov. Vi tog en långis och därefter sov han vidare. När jag, efter ett par sevärda dokumentärer på SVT Play (om konflikter i världen – Nordirland och Afghanistan), gick till sängs hörde jag att det pågick en konflikt även i Sebbes mage. Vi somnade i alla fall men jag vaknade mitt i natten av att han kräktes över vardagsrumsmattan. Torkade upp och tröstade honom sedan. Som en fin far låg jag och klappade honom varsamt på magen tills hans somnade. Åh, älskade Sebbe!
I morse verkade han må bättre, så jag hoppas på det bästa.
Lite matsnack
Jag skrev för länge sedan att jag skulle börja äta GI-mat, men sedan dess har det varit tyst. Kanske beroende på att jag är så förtjust i potatis och just potatisen är ju inte alls GI-vänlig…
Två av mina syskon + min ena förälder har helt eller delvis ätit enligt GI-metoden och de har samtliga mer eller mindre rasat i vikt och vittnat om det fysiska välmåendet. Detta har naturligtvis sporrat mig.
Istället för att vara så diktatorisk, vilket ju är ett redigt personlighetsdrag hos undertecknad, så har jag istället valt att minska rejält på just potatis, pasta och ris. Bröd har aldrig varit något problem eftersom min arma kropp inte riktigt klarar av det.
Vad är väl godare än min fantastiska quornfärs med en slev färsk pasta och parmesan? Inte mycket, men jag har med relativt stor framgång bytt ut pastan mot… TADA! Brysselkål. Oerhört smarrigt. När det blir pasta så blir det uteslutande fullkornsvarianten.
En annan favorit är kokta grönsaker till någon härlig vegbiff och kryddig sås.
Nej, mättnadskänslan blir inte densamma utan pasta (som i exemplen ovan), men den blir faktiskt behagligare än den tunga känsla som infinner sig efter ett pastamaraton i novemberrusket.
Jag äter hederlig kokt potatis då och då men istället för att låta potatisen ta över hela måltiden så blir det ett par små potatisar, något vegetariskt mumsigt och så en rejäl sallad vid sidan om. Balans är a och o. Eller ö, som jag brukar säga.
