Jo, alltså lite existentiell ångest råder här för närvarande. Vad är egentligen viktigt i livet och hur i hela friden ska vi hinna med att göra just det som faktiskt betyder någonting?
Jag lyssnade på en podcast för några dagar sedan, där husguden Alexander Bard sa nåt i stil med att eftersom vi människor (till skillnaden från djuren) vet att vår tid här är begränsad, så inser vi vikten av att fylla tiden med sådant som är meningsfullt. Utan denna vetskap skulle allt kännas väldigt meningslöst. Och så är det ju. Jag vet ganska exakt vad jag vill och vad jag önskar mig men jag vet inte hur jag ska förverkliga dessa drömmar. Och även om jag har ett hum så vet jag inte hur jag ska ha tid och ork, eftersom vardagen kräver sitt. Så känns det just nu.
Jag införskaffade en töntig bok som är som ett ”projekt” som varar i 52 veckor. Kanske kan denna bok hjälpa mig att sortera tankarna?
Den första mars kör jag igång med detta ”projekt” så jag kanske får anledning att återkomma till ämnet.
Vilken osedvanligt tråkig helg. När jag väl är ledig från jobbet… Så trist och innehållslöst. Jag vet inte. Jag har lite grann tappat intresset för det mesta, eftersom det mesta känns så meningslöst. Existentiell ångest och så vidare. Tror att jag alltid har jobbat så mycket på grund av att jag när jag arbetar slipper tänka så mycket. Eller alls.
Så jag klär mig färgglatt eftersom jag inbillar att det piggar upp. Delvis fungerar det väl också.
Det är en lyx att få känna sig uttråkad. Jag vet.
Jag behöver någonting att se fram emot. Vad skulle det kunna vara? Jo, jag ser fram emot våren och sommaren och jag ser fram emot den dag då coronahelvetet är överstökat och vi slipper lalla runt i käftskydd och visir (eller hjälm, som jag brukar säga). Tänk när allt är öppet som vanligt, och vi kan röra oss bland folk som normala människor igen.
Det ser jag fram emot.
Jag klär mig alltid jättemanligt, macho som jag är.
Igår kväll kollade jag på UMK-finalen (alltså Finlands uttagning till Eurovision) men jag visste ju att min favorit inte skulle vinna (den kom trea till slut) så jag var inte så jätteengagerad. Nån risig rocklåt vann istället för ”min” fantastiska vokalist som sjöng så vackert och plinkade på ett ESC-värdigt piano.
Samtidigt visades Melodifestivalens tredje semifinal och är det nåt som jag verkligen har börjat tappa intresset för så är det just MF. Jag började tappa intresset ungefär samtidigt som folk (och fä) började kalla tävlingen ”mello”. Jag hat-hat-hatar detta vidriga ord. Det nya ”mello” (vomerar lite i munnen) har blivit som ett politiskt jättekorrekt barnprogram och låtarna är slätstrukna och trista och de allra flesta ”artister” gör inte bättre ifrån sig än jag på valfri karaokescen. Gu’, jag längtar efter karaoke.
Trogna läsare vet vilket stort MF- och ESC-fan jag är, så att jag säger att jag börjat tappa intresset för MF bör få en och annan klocka att plinga riktigt högt!
Med det sagt. Charlotte Perrelli var bäst i går (och hittills i år). Bra låt (dock ej en full femma) och ett så oerhört snyggt nummer. Vilket proffs hon är, Perrelli. Jag gillar att iaktta människor som är bra på det de gör. Oavsett om de sitter i kassan på S-market eller står på scen. Folk som KAN gör mig glad. En fröjd för ögat och för själen.
Ännu en arbetsvecka ligger bakom mig och det var så skönt att komma hem i eftermiddags. Den här veckan var så att säga framgångsrik. Det känns tillfredsställande. Jag har fått mycket beröm för min arbetsinsats och det uppskattar jag då jag har erfarenhet av arbetsplatser där man inte fick någon som helst feedback. Det var varken bu eller bä och det var tråkigt och oinspirerande.
Jag har så bra kollegor också. Ett par av dem har på kort tid gått från att ”bara” vara kollegor till att vara även vänner. Inte illa alls! De är just såna där typer som jag gillar, som är sig själva. De bara ÄR, och spelar inga roller. Det går jag igång på (eftersom jag inbillar mig att jag själv är likadan). Jag är bra på att läsa människor och ibland (sällan) fattar jag ögonaböj tycke för någon. Fint, ty det är ju inte helt lätt att hitta nya vänner i vuxen ålder. Speciellt inte i dessa tider som präglas av isolering och ensamhet.
Trevligt meddelande från kollega/vän.
Jag hade någonting mer på hjärtat men det får bli ett annat inlägg, ty just nu kommer jag verkligen inte ihåg vad det var jag skulle säga. Är väldigt trött och när jag är trött så är jag väldigt, väldigt grinig. På ett pubertalt sätt. Jag är inte rolig att ha att göra med i detta tillstånd. Vilken tur att det dåliga humöret går över efter en god natts sömn. Så nu säger jag helt enkelt god natt!
Jag slog rekord på jobbet igår. Blev ju anställd för att bland annat ansvara för sociala medier och det är ju så att har man rätt person på rätt plats så kommer man dit man vill komma. (Obs! Utan kvotering och annat trams.)
Jag är inte bäst på någonting, tyvärr, men jag kan det här med sociala medier. Och inte minst: jag vet vad människor går igång på! (Lektion 1A: ingen uppskattar ett företags torra, tradiga inlägg – du måste vara en smula personlig och bli DU med mottagaren. Dock utan att bli för tjenis.)
Så vi gick snabbt från några blygsamma ”gilla” till gårdagens rekord om 1,2 K samt med en rejäl räckvidd tack vare en massa delningar. Och inte minst: folket kom och de öppnade sina plånböcker.
Så jag är nöjd. Och det är min arbetsgivare också.
Jag har ofta tänkt på det här med att jag inte är någon tävlingsmänniska (lite synd), men jag vill gärna toppa MIG SJÄLV och jag känner trots allt en urmänniskas tävlingsinstinkt vakna till liv när det handlar om nåt som jag bryr mig om.
Dessutom: känner man sig uppskattad på sin arbetsplats och råder där god stämning så vill de anställda gärna göra bra ifrån sig.
Nu ska jag bjuda på ännu ett av mina episka språkrelaterade inlägg, och det gå ju ni igång på!
Idag på jobbet överhörde jag en far som talade med sitt barn. De var svenskspråkiga och talade alltså svenska med varandra. Det lät ungefär så här: ”Bla bla, på svenska, bla bla, lumilauta. Lite mer bla bla på svenska, bla bla lumilauta.”
Då kom jag att tänka på att det inte finns nåt svenskt ord för snowboard. (Väl?) Så fattigt!
Så när man talar om en snowboard så varför ska man använda det engelska ordet när det andra inhemska språket har ett eget ord? Alltså sa så klart dessa finlandssvenskar ”lumilauta” istället för ”snowboard”.
LUMILAUTA=SNÖBRÄDA. (Rak översättning.)
I finskan hittar man gärna på egna ord för saker och ting, istället för att göra sig till med engelska ord och uttryck. Det tycker jag är festligt! Varför gå över ån efter vatten, liksom?
Fotot har ingenting med inlägget att göra. Det är bara Blake som tittar på Bamse.
