Författare: Kim da Costa

Nu är den fjärde Pridekrönikan publicerad. Det tog några dagar, men bättre sent än aldrig.

Dagen efter
Så var paraden avklarad och snart är Pride slut för denna gång. Varje år hänger det på en mycket skör tråd om jag överhuvudtaget ska delta i paraden eller ej (av ren lathet, tre dagars festande tär på en trettioårings kropp). I sista stund ändrar jag mig alltid och varje gång är jag lika glad över att jag tog mitt förnuft till fånga. Oftast när jag frågar om anledningen till att någon inte går i paraden får jag höra att personen i fråga inte vill bli representerad av ett tåg som ser ut som en cirkus. Då är det väl bäst att komma dit och representera sig själv då! Jag önskar att alla människor skulle få uppleva känslan man får när man går längs gatorna, kantade av alla tänkbara slags människor. Häromåret fick jag äran att bevittna ett (mycket) äldre heteropar sittande på sina rullatorer, frenetiskt applåderande, och det var fantastiskt att se. Inte ens regnet sänkte humöret hos vare sig deltagare eller åskådare igår, utan Hornsgatan förvandlades på ett ögonblick till ett hav av paraplyer. Synd bara att de inte var regnbågsfärgade. Störst applåder fick som vanligt de underbara människorna som gick bakom plakatet ”Stolta föräldrar till homosexuella barn”. Jag blir lika lycklig i hjärtat varje gång jag ser dem och jag önskar så att de vore många, många fler! Hur kan man inte vara stolt över sitt barn? Hur kan man inte förstå att man är som man är och att det inte är något man vare sig kan eller bör försöka ändra på? Hur kan man inte ta till sig att alltsammans handlar om kärlek?
Igår samlades ett gäng insnöade nazister vid Odenplan för en antihomodemonstration och i dagens DN kan vi läsa vad en av deltagarna, Emelie från Uppsala, har att säga om saken: ”Det är fel att de ska hålla på och pussas öppet framför vanligt folk.” Det är så lätt att glömma att det finns unga människor mitt ibland oss som kan kläcka ur sig sådana idiotiska uttalanden. ”Den sortens kärlek är fel”, säger Emelie vidare ”det är inte meningen att det ska vara tjejer med tjejer och killar med killar. Men ju mer de visar upp sig, ju mer anhängare får de. Och då blir det fler som tycker det är okej att vara så”. Jag blir mörkrädd. Ingen Emelie från Uppsala ska komma och uttala sig om min kärlek för den vet hon absolut ingenting om.
Så länge jag riskerar att bli nedslagen på grund av att jag är tillsammans med en person av samma kön tänker jag gå där och trampa i den där paraden.