Författare: Kim da Costa
Kurator
Jag har just kommit hem från ett samtal med min kurator. Att gå och prata av mig är det bästa jag gjort på länge. Jag har kommit på att jag måste bli av med allt elände som plågar mig. Och det gör jag bäst genom att använda tangentbordet så det ska jag på allvar börja göra. Ibland när jag upplever ångest går jag in i som en annan värld. Jag knapprar frenetiskt på tangenterna och skriver och skriver (ibland helt osammanhängande) men efter en kvart, tjugo minuter känns det bättre. Att försöka sätta ord på sina känslor är det bästa man kan göra. Vissa gör det verbalt men eftersom jag är kass på att tala använder jag skrivandet som vapen mot eländet. Jag målar också, men det fungerar bara till en viss gräns. Skrivandet är kung.
Hursomhelst. Jag ska skriva mer och mer. Ut med allt. Och bort med alla onödiga krav. Man kan bara göra sitt allra bästa och det ska jag försöka göra.
Befängda tanke
Igår hann jag inte skriva någonting för jag var hos D och laptopen hade jag lämnat hemma. Gjorde något igår som jag skjutit upp i månader, för att inte säga år: jag besökte en optiker och kollade synen. Och javisst hade den försämrats. Inte till något dramatiskt stadium men jag som alltid haft perfekt syn har sedan länge märkt av en förändring åt det sämre hållet. Så nu blir det en glasögonorm av mig nästa vecka. Ett par schysta bågar från Dior fick det lov att bli.
Och nu har jag just kommit hem från min otroligt trevliga läkare. Jag trodde att jag skulle tillbaks till jobbet imorgon men efter läkarbesöket inser jag att det var en befängd tanke. Tänk att man kan gå runt och vara deprimerad (mer eller mindre) i så många år att man tror sig vara den där trista, livlösa personen man beter sig som. Bättre att ta tag i saker, vilket jag är glad över att jag har gjort. Även om det tog ett tag.
Jag har köpt några nya böcker också, som jag ska berätta om lite senare.
Anonym
Och så ringer det och i displayen står det Anonym. Det betyder tråkigheter. Gick emot mina principer och svarade. En pigg jänta ville ha mig med i Hyresgästföreningen. “Så då kan vi räkna dig som medlem.. bla bla”. “Men nej”, sa jag, “det är inte aktuellt”. En gång för många år sedan fick jag besök från Hyresgästföreningen och blev lurad till att bli mening. Jag ville få en broschyr hemskickad till mig (de hade så klart inga med sig) och skrev mitt namn på ett papper. Sedan vips! var jag medlem. Så nej, jag kommer aldrig bli medlem. Långsint är jag kanske men det bjuder jag på.
Jag verkligen hatar när försäljare o dyl. ringer hem till mig på min fritid och ifrågasätter mitt liv, mina val och mina beslut. Så ring inte på vare sig telefon eller dörr för jag kommer varken svara eller öppna. Låt mig vara.
Bok
Jag har läst i första kapitlet i boken Religion, kultur och manlig homosexualitet om naturfolk. Exempelvis om Amarakairefolket i östra Peru. De heterosexuella kontakterna bland dem ägde ännu på 1950-talet endast rum vid två, tre ceremoniella tillfällen per år. Sexualakterna klarades av snabbt och i berusat tillstånd och utan att parterna visade någon som helst tillgivenhet. Männen tillbringade nätterna tillsammans i grupper om sex, sju individer, tätt omslingrade. De hade regelbundet sex med varandra och verkade känna varmt för varandra under akten. Männen var inte svartsjuka och partnervalet skedde på måfå och ändrades varje natt.
I nästa kapitel handlar det om islam.
Jag har lagt ut ett par krönikor jag skrev i somras. Det känns som en evighet sedan.